34+0 och den lilla kejsarens nya kläder

Magen växer, som nämnt, så det knakar, men stödbältet är faktiskt super. Jag är sån amatör att jag trodde att stödbälten bara hjälper om man har ryggproblem, så vilken tur att De Gravidas Levande Nationalencyklopedi (dvs. mina kolleger, de mera rutinerade mammorna på vår gård) upplyste mig om att de också hjälper till att "bära" magen, för det gör det faktiskt. Se nu hur högt uppe (visst?) magen är på bilden under:

34+0. Never mind den smutsiga spegeln och mina otroligt sexiga hemmakläder.

Förutom vagnen har lillebror nu också fått sina första egna kläder, tänkte att det är roligt om han ens en gång i sitt liv får ha på sig något eget och inte alltid bara storebrors arvegods.Jag avskyr att shoppa så det kommer nog inte att bli något problem att jag inte behöver köpa hemskt mycket nytt åt honom, men två bodyn och ett par byxor lyckades jag hitta då jag tvinnade omkring på det stora äpplet här en dag.

Käre lillebror, vi väntar så på dig och vi älskar dig jättemycket, men det här är tyvärr de enda nya plaggen som du kommer att få. Jag hoppas att du snabbt lär dig att kärlek kan visas på andra sätt en genom materiella ting för just materiella ting är vi ganska usla på. Men vi är bra på mycket annat, jag lovar.

Back in business

Efter en ytterst seg start på veckan, då jag inte fått någonting gjort och allmänt varit sur och irriterad och trött, hann jag redan tänka att jahas, det är så här jag kommer att må de följande 4-6 veckorna.

Men si, idag gjorde jag en stark come back. På posten kom äntligen det stödbälte för rygg och mage som jag beställde på söndag (då det verkligen började kännas att huden på min mage snart spricker då magen hänger så lågt) och det har verkligen gjort under. Bältet håller magen på plats, och jag orkar igen gå och stå.

Så idag har jag varit en gladare och piggare mamma igen, och som gensvar har jag fått ha en nöjd pojke som sällskap. Och som vi har fixat och lagat, vi var riktig on fire i köket. Det blev äppelvispgröt, aprikosbroiler, jordgubbsmuffins och mysli. Nu får vi drischa resten av veckan med gott samvete.

Såhär glad blir man när man får baka jordgubbsmuffins!

Dom smakar godare än dom ser ut.

Kan inte leva utan hemlagad mysli mera. Man kan variera receptet i det oändliga och det blir alltid gott. Mmmm.

Stunder av lycka

En tom bykkorg. INTE ETT ENDASTE ETT SMUTSIGT PLAGG! Superhusmor kuittar och tackar för all ära och berömmelse.

Nya vagnen

Efter månader av velande klarade jag igår äntligen av att göra ett beslut och kom således hemskurrande med en splitterny vagn åt lillebror (Wilhelms gamla Emmaljunga har möglat i vårt uteförråd, till all lycka hade vi köpt den begagnad för bara 100 euro så det känns inte som en så stor förlust. Dessutom var den ganska ful).

Jag insåg att en sådan vagn som jag egentligen drömde om inte finns annat än i mina drömmar, så resultatet blev en kompromiss: en klassisk Brio Happy. Den är ganska tung att lyfta men jag får väl bara se det som träning, fast fick nog kämpa med att baxa in den i bilen igår nu då magen är i vägen. Till all lycka har jag ju ingen bebis i magen sen mera då vagnen kommer i bruk, så det ska nog gå.

Visst är den fin? Och matchar dessutom med färgen på vår ytterdörr (Mycket Viktig Detalj).

Blixtrar och dunder

Så mysigt att få bli kvar under täcket tillsammans med gossen och lyssna på åskan och försöka se några blixtrar medan mannen fick ge sig ut i ösregnet för att komma till jobbet. Inte så dumt, detta hemmamammaliv, trots allt. 

Men strax var årets första åskstorm förbi och vi kunde gå ut i solskenet och andas klar, pollenfri, luft. Aaaah.

Ensam hemma

Man hinner med mycket då man får vara ensam hemma i två hela dagar, för första gången på över två år.

Man hinner plantera blommor.

Och påta och fixa med blommor som redan hängt med ett tag.

Beundra tulpanerna.

Städa skåp och ordna lillebrors kläder enligt säsong...

...och storlek.

Äta lyxfrukost i lugn och ro och läsa tidning i över en timme.

Försöka lappa ihop ett söndrigt spjälsängsskydd.

Försöket avslutades snabbt då jag bara lyckades sy mig själv i tummen. Lillebror får alltså ett nytt skydd (men iallafall försökte jag).

Läsa hömppädeckare.

Försöka andas. Det går sådär. När tänker björken sluta blomma?

Mellan varven har jag sovit och vilat och bara njutit av tystnaden. Fast nu börjar jag redan få tråkigt, tur att pojkarna lär vara påväg hemåt.

Man är så snygg asså

Täppt näsa, rinnande ögon (är det här nu den ökända pollenallergin? Har inte varit allergisk förut men nu tror jag att graviditeten messat up mitt system. Är helt täppt, speciellt efter att jag hängt ute en stund), ansiktet rödflammigt av sol och vind, stripigt hår (skyller på sol och vind här också) och vankar omkring som en överfet anka i asfula kläder som är de enda som är bekväma för tillfället.

Aldrig känt mig snyggare, I tell you.

Två månader tumistid kvar

Så gick en månad igen och nu är det ett tu tre bara två månader till bf. Om jag dessutom blir igångsatt lite tidigare så är det ju t.o.m. mindre än två månader kvar.

Försöker nu njuta så mycket som möjligt av att bara ha ett barn att sätta min uppmärksamhet på, och till all lycka har ju senaste veckas härliga majväder (igår och idag borträknat) varit på vår sida. Så vi har ätit glass (mycket, för mycket egentligen), tagit långa cykelturer hela familjen, läst många böcker (Totte-böckerna är en stor hit för stunden) och bara försökt vara i stunden och njuta. Den trotsiga förstfödda minns kanske inte riktigt varje stund att uppskatta mammas och pappas försök till att skapa harmoniska minnen från sin tid som ensambarn, men ibland känns det nog som om gossen också på något sätt anar att det är sista veckorna ensam i ljuskäglan.

Att åka mersu är roligt (vem skulle inte tycka det!).

Man kan också bara vila och sola en stund på den.

Fast sen blev det hepuli i alla fall (kragen var dåligt och mersun var inte gjord för off road-åk).

Men inget ger större ro än att plocka lite blommor.

Olika familjer, olika problem

Mästerkocken Hans Välimäkis fru om familjens vardag i nyaste Meidän Perhe (maj 2012):

"Ruuanlaitto on välillä haasteellista, koska Hans ei suostu syömään eilistä ruokaa ja esimerkiksi lasangen on oltava uunituoretta. Hän haluaa myös, että leipä haetaan tuoreeltaan leipomosta."

Kanske bäst att inte kommentera mera i detta fall heller, fast det var där på tungspetsen redan.

Köpenhamn

Hemma igen efter en just så skön semester som jag drömde om. Köpenhamn är bara för ljuvligt, och det är alltid lika roligt att hänga med sin gamla kämppis som dessutom är den bästa reseguiden och värdinnan. Tack, tack och åter tack kära Saga!

Smidigaste och roligaste sättet att ta sig fram i Köpenhamn, tycker jag.

En stund var vi lite kulturella och besökte Rosenborg slott. Fick bl.a. beundra kronjuvelerna.

Och det var så grönt och fint med ett löfte om en annalkande sommar i luften.

SmOrrebrOd. Ni som känner mig vet att jag är ganska hysterisk när det gäller matrestriktioner för gravida med jag tycker att jag klarade resan riktigt fint och gick definitivt inte omkring hungrig i alla fall.

En turist i Birgitte Nyborgs fotspår (ni vet statsministern i TV-serien "Borgen").

Jag blev nästan rörd av hur väl omhändertagna cyklisterna i Köpenhamn är ("Hej cyklist! Vila foten här - och tack för att du cyklar", så man inte ska behöva stiga av cykeln vid trafiksljusen).

Tivoli är bara så mysigt och fint att jag vill dit varje gång.

Fast upp i dessa mardrömskaruseller får man mig inte (ens i icke-gravidt tillstånd).

Blomsterprakten på Tivoli är i alldeles egen klass.

Sympatiskt. Bara besökarna är givmilda behöver inte ens fiskarna på Tivoli simma omkring hungriga.

Lyckliga flickor.

Graviditetsnytt del III (vecka 30+0)

Hiphej hurra, jag har inte graviditetsdiabetes! Var igår på läkarkontroll till sjukhuset för att diskutera förlossningen, och samtidigt kollades också babyns tillväxt och mående. Allt såg fortfarande fint ut, babyn är lite större än genomsnittsbabyn i dessa veckor men inte oroväckande stor, ändå kom vi överens om att att jag troligtvis blir igångsatt någon gång kring vecka 38. Och det känns bra, vet att de sista veckorna, speciellt om jag går över tiden, skulle vara en sådan plåga att mitt lilla huvud inte skulle klara av det. Så det var på alla sätt en lyckad träff med en fantasisk läkare, som faktiskt också var med på Wilhelms förlossning och hjälten i dramat eftersom hon var den som efter många om och men fick honom utlirkad (-sliten?) ur mig. Med mycket god tur kanske hon råkar vara i skift när denhär bebin skall klämmas ut också.

Här ännu magen för några dagar sedan, påväg på 30-års fest.

Nu tar jag dock en (välförtjänt, tycker jag) paus från allt vad förlossningsplanering och graviditetskontroller heter och hoppar på planet till Köpenhamnm för några dagars vila, skvaller och allmänt slappande tillsammans med en gammal kompis. Behöver jag ens skriva hur obeskrivligt skönt det skall bli?

SÅÅÅÅ skönt (måste få skriva det i alla fall).

Hejhej!