Gott nytt år 2013!

Så börjar året 2012 vara bakom. Orkar inte göra någon årskrönika, men kan väl konstatera att jag var gravid ganska prick halva året, det var tungt men helt okej fast jag var fasligt nervös för förlossningen, som sedan visade sig vara en fantastiskt fin upplevelse. Sedan följde ungefär en vecka eller två av total eufori över vår lilla bebis och att allt gott så bra, tills tröttheten slog i huvudet som ett slagträ och vi började inse att vår bebis skriker mera än han är tyst. Tack vare den mjölkfria dieten har skriket avtagit rätt så mycket men fortfarande är våra nätter fulla av holabaloo och jag tror att vi fortfarande är inne i trötthetsfasen.

Så må 2013 innehålla lite mera sömn, lite mera energi, och lite bättre flow så där allmänt, så tror jag det blir ett riktigt bra år. 

Idag har vi i alla fall tackat det gångna året och firat in det nya (även om det visserligen ännu är ett par timmar kvar tills det är dags på riktigt) men en fin middag hos syster med familj. Och nu sover båda pojkarna, så året 2012 ser ju ut att få ett riktigt fint slut i alla fall.

Gott nytt år 2013!

Jessica hade lagat supergod marinerad fruktsallad till efterrätt, med carambola i äkta nyårsanda.

Dessa har jag förätit mig på denna jul då jag inte fått äta någon choklad.

Wilhelm vaknade allt för tidigt imorse och sov ingen ordentlig dagssömn, därav den trötta looken (jag börjar inse att hela vår familj ser trött ut).

Min man hade lyckats köpa en ståtlig nyårsbukett.

Och Ida var nöjd, som vanligt.

Jul

Det blev jul, trots allt. Wilhelm sov en 14 timmars nattsömn natten till julafton och vaknade frisk och kry och så full av bus att vi självklart bestämde att fira julafton när det nu en gång råkade vara julafton. På förmiddagen tog vi det lugnt hemma, jag hann ut och skida (med tomteluvan på julafton till ära) och på eftermiddagen packade vi ihop vårt pick och pack åkte till mina föräldrar. Där blev det mat och paket i massor. 

Max och syster var båda på gott humör.

Och Ida och Wilhelm var så kvicka att dom knappt ville fastna på bild.

Före julgubben kom var Wilhelm så pirrig att han var tvungen att vila sig en stund.

Juldagen firade vi hemma på fyrmanhand, och då fick Wilhelm äntligen skida. Som han väntat, och vilken tur att julgubben var så snäll att han hämtade ett par skidor åt gossen.

På med skidorna.

"Vad fan? Sitter fötterna fast i skidorna?"

Stavarna var roliga först men efter ett par meter flög dom iväg då han bara trasslade in sig i dom. Annars gick det bra men första åkturen slutade ändå med hepuli då han inte fick åka med skidorna nerför rutschbanan.

På annandagen hade vi hela halva släkten här på middag och det var roligt men ändå så pass stressigt att jag inte har en endaste en bild från den dagen. 

Nu är det mannens tur att vara sjuk så jag har fått spendera dagen med pojkarna. Det blev mycket utelek och tillslut en 9 km springtur tillsammans med B. Så skönt att springa i plusgrader, hoppas detta håller i sig ett tag. 

Och även om vi hade en fin jul är jag mycket lättad och tacksam att det är ett helt år till nästa gång. Ska bli skönt med januari och helt vanliga dagar.

 

Perfekt snögubbsväder idag.

Ett bakslag

Vårt julfirande fick sig ett litet bakslag förra natten då Wilhelm började spy. Lite spysjuka när det är två nätter kvar till jul, vad är bättre än det?

Nåväl, när morgonen grydde hade spyendet avtagit men istället fick han hög feber, så hög att han bara orkat legat på soffan hela dagen. Han har inte orkat bry sig om vare sig tomtar eller julklappar, eller något annat heller. Stackarn. Jag hoppas så innerligt att han återhämtar sig så pass tills imorgon att han orkar glädjas ens lite, lite för julen och allt vad det innebär. Om inte, överväger vi faktiskt att låtsas att det är julafton först i övermorgon, det är ju ingen vits att mannen och jag på tumis öppnar julklappar och leker jul samtidigt som Wilhelm ligger på soffan och jämrar sig.  För Max är det knappast någon skillnad heller.

Så, för vår del återstår det alltså att se om det är julafton imorgon, eller först senare. Och så hoppas jag att ni andra har en godare jul än vi.

It's beginning to look a lot like Christmas

Vi har dekorerat julgranen...

...med mycket stor koncentration. Det gick i det stora hela mycket bättre än ifol.

Max egen julgransdekoration hittade också sin plats.

Sedan tog pojkarna en paus och vilade mitt i kaoset.

Så jag fick plocka fram tomtarna själv.

Sedan hann vi ännu baka lite till pepparakakor (Wilhelm och jag), skida 10 km (jag), åka kälke och fastna med läppen i rutschbanan (Wilhelm). Jag hann knappt märka vad som hände, och det gjorde nog inte Wilhelm själv heller för plötsligt sade han bara: "Titta mamma, här är lite tejp fast i rutschbanan", och då jag tittade upp rann blodet från hans läpp. "Nej älskling, det är inte tejp, det är din läpp" och så torkade vi blodet och that's it. Fast nu ikväll har han klagat att det svider, och det undrar jag nog inte alls.

Nu: julmys och dokumentären Babies på Yle Teema.

Kiitos ja anteeksi

Jag säger det rakt ut: jag är totalt opålitlig just nu. Be mig inte om någonting. 

Förra veckan hade jag lovat att rasta grannens hund före läggdags. Max skrek hela kvällen och jag glömde förstås bort hela grejen och märkte inte ens att hundens husse skickat ett par meddelanden där han undrade när jag kommer. Ikväll var det meningen att jag skulle träffa en gammal vän för första gången på länge men blev tvungen att avboka då jag insåg att jag annars inte hinner få allt fixat till jul. Och idag på förmiddagen skulle jag hälsa på syster och leka lite med Ida men vår natt och morgon kråtade till sig så att Max och jag helt enkelt inte kom iväg. Och hade drömt om att träffa lite vänner nästa veckoslut men nu vågar jag inte mera komma överens om någonting då jag är rädd att jag kommer att glömma bort det, alternativt försena mig från alltihopa. Så då är det bäst att inte lova någonting alls.

Jag vet att det är en dålig excuse men jag tänker skylla blott och endast på denna typ:

Vaddå, skyller du på mig? Se nu hur oskyldig jag ser ut?

Då han skriker eller gnäller (vilket han gör ganska många timmar per dag) slutar min hjärna fungera totalt, och då han inte skriker är jag så trött att inte min hjärna orkar fungera alls. Det känns som om jag inte har något begrepp om tid mera, och varje gång vi har en tid att passa blir jag hysteriskt stressad. Vissa dagar går fint, andra är totalt kaos, och man vet aldrig på förhand hurdan nästa dag, eller ens timme, blir. Därav den stora svårigheten att försöka planera saker.

Den här hösten skulle vi inte ha genomlevt utan hjälp och stöd från familj, vänner och bekanta. Jag vill så väldigt gärna vara en god vän tillbaka men nu just blir det bara fel, allt jag försöker mig på. Så kära vänner, när vårt liv har normaliserats och vi fått nätter och dagar att fungera och min hjärna återhämtat sig, då ska jag vara en bättre vän, jag lovar. Hoppas ni står ut med mig tills dess.

Bonusjulgrej

Jag hade egentligen redan bestämt att vi i år inte skulle baka pepparkakor här hemma, tänkte att Wilhelm inte brukar vara så intresserad av att baka och att ingen ändå äter av dom, att vi är så trötta att vi sparar energin till annat.

Men sedan gick jag idag förbi frysdisken i matbutiken och plockade av en stunds ingivelse åt mig ett litet paket pepparkaksdeg. Fick helt enkelt fiilis att baka, och pepparkaksdoften är ju ändå bara för härlig. Så det blev ett litet pepparkaksbak i alla fall. Och Wilhelm var ju hur ivrig som helst, så det blev ett riktigt lyckat bak. Kanske det också var för att jag inte kände någon press, utan det blev som en liten bonusjulgrej, liksom. Sen gjorde vi det ännu extra juligt genom att baka med tomteluvorna på.

n

Fredag

I ärlighetens namn brukar jag vara lite rädd och stressad för fredagarna. Då är Wilhelm hemma från dagis och tanken var ju att det skulle vara en mysig hemmadag men hittils har fredagarna mest varit en pina. Wilhelm brukar vakna före kl 7, och då brukar jag känna att jag knappt hunnit sova en blund (vilket oftast inte är så långt från sanningen), dessutom är det som om också Wilhelm är trött då ännu för hon brukar vara grinig och bråkig genast från morgonen. Morgongröten blir en fars, i något skede vaknar Max och börjar kräva sitt, då senast får Wilhelm fullständig hepuli och så här håller det på tills mannen kommer hem och jag står med gråten i halsen och funderar om Wilhelm sen också borde gå hela fem dagar i veckan på dagis. 

Tills idag. En glad Wilhelm väckte mig halv åtta (!), jag var trött men inte övertrött (minns inte ens hur natten var? Kanske tre-fyra matningar? Helt okej i alla fall, eftersom suset i huvudet inte var totalt överlumpande), vi smög tyst ner och hann både koka och äta gröt och smörgås och sedan lekte Wilhelm för sig själv (!) medan jag hann bläddra igenom tidningen (!). Halv nio vaknade Max glad (!) och jag vågade t.o.m. duscha (!;har aldrig tidigare vågat duscha då båda barnen varit hemma för Wilhelm har varit så opålitlig och gett sig på Max så fort han haft en chans), och under tiden satt Wilhelm och läste bok åt Max (!!!!!). Och mitt flow fortsatte hela dagen och vi hade det faktiskt riktigt mysigt och kiva; på eftermiddagen träffade vi våra vänner B och T och gick och köpte ett nytt matbord (!) och tittade på Stockas julfönster i Hagalund och drack kaffe och saft och bulla och sedan fick Wilhelm välja en bil åt sig för idag lärde han sig att snyta sig (!! Halleluja. Som jag väntat.) och jag hade i en stund av irritation och desperation gått och lovat honom en bil bara han snyter sig. Fast det var det värt, han var så stolt och glad, och det var jag med (tror jag fortsätter med hota och muta -linjen hädanefter också då det här slutade så bra). 

Kan det på riktigt, på riktigt, vara sant, detta? Att vårt liv inte mera bara är gråt och skrik från morgon till kväll, utan att vi alla ryms under samma tak och faktiskt har lite roligt ibland? Amazing.

En glad pojke som börjar vara den bästa storebror man kan tänka sig. Som jag väntat.

Min mamma tycker att Max alltid ser förvånad ut, och hon har nog rätt. Fast visst blir man ju förundrad då man får prova sin nya matstol för första gången.

....det gick bra först men sen säckade han ihop som en fällkniv. Tror han inte är riktigt färdig för matstolen ännu.

Max fem månader

Dagarna rusar iväg med dop, dagisjulfest (det var så himla fint och rörande. Wilhelm var förstås duktigast av alla) och snölekar och även om jag stundvis är så trött att jag fäller en tår eller två så har vi egentligen haft det ganska...roligt, faktiskt.

Max blev fem månader gammal förra veckan, och igår var vi till rådgivningen. Han väger ganska exakt 8,5 kg och är 69 cm lång. Grönsakspuréer (lunch) och kvällsgröten äts med stor aptit, och jag planerar att snart införa också middag i schemat, då det en gång ser ut att smaka. Och dessutom drömmer jag ju om att nätterna skulle bli bättre. För tillfället somnar han för det mesta helt okej 20-21-tiden, kan sova t.o.m till kl 02, men sen blir det hackigt. Förra natten åt han fyra gånger mellan kl 02 och 08. Och så vill vi ju inte ha det. 

Femmånadersdagen till ära vände han sig från rygg till mage, och om han ligger på parketten kan han långsamt, långsamt dra sig framåt med armarna. Han kan alltså, om han vill, men helst ligger han bara på rygg och betraktar världen, eller allra helst storebror som busar och leker.

Och storebror, ja. Som varit så svartsjuk, så svartsjuk och som i många månader bara velat slå och sparka lillebror, som härjat och trotsat och retat gallfeber på oss. Det är som om poletten äntligen trillat ner hos honom; lillebror är här för att stanna, trots det har jag min mamma och pappa kvar, och egentligen är ju lillebror en ganska kul typ. Ingen får Max att kikna av skratt på samma sätt som Wilhelm gör, han har så många roliga trix och orkar underhålla i det oändliga. Också annars har Wilhelm under de par senaste veckorna varit så reipas (kommer inte på ett bättre ord på svenska, duktig är ganska nära men ändå inte), han berättar långa berättelser och hittar på komplicerade lekar både för sig själv eller med oss andra i familjen involverade, och har varit mycket gladare än på länge. Visst trotsar han ännu också och kan dra raivare för någon bagatell men i det stora hela känns det inte så angstigt mera. Läste någonstans att det kan ta upp till sex månader för det äldre syskonet att anpassa sig till ett syskons ankomst och det tycks stämma för vår del i alla fall.

Jag vågar nästan inte tro att det är sant, men mina pojkar börjar faktiskt vara ganska bra kompisar redan.

Mina boys. Som man allt oftare får på samma bild.

Fest

Fast man är trött och durrig och knappt har koll på vilken årstid som är på gång lönar det sig ibland att skarpa och kämpa lite och t.ex. ordna en liten överraskningsfest. Trots enorm trötthet idag var det nog värd all möda, lite omväxling i vardagen var nog precis vad som behövdes. Och fast det var en fest i ganska lite skala så jag tror att både födelsedagsbarnet (min man) och gästerna var nöjda.

PS. Tack B! I could not have done it without you.

Horrornatt och tankarna på snurr

Så var det igen dags för en sömnlös natt, just när vi efter tre bra nätter hade vågat andas ut.

Vad var det som nu gjorde att Max inte kunde sova utan bara gråter och gnyr, eller nästan ylar? Var det glöggen, eller jultårtorna? Eller den där ena biten rågbröd som jag inte kunde låta bli att
äta till kvällsmål? Eller var det sen också kvällsgröten som han fick för andra dagen i rad, även om den inte förorsakade någon reaktion kvällen innan? Och är det i så fall havren, eller Nutrilon Peptin som hans mage inte gillar?

Jag blir helt snurrig av alla tankar på mat, känner hur musten rinner ur mig och blir till slut alldeles matt. Man vet i alla fall att man är riktigt desperat när man fem på morgonen ber till gud, allah, buddah och vem som helst att "snälla, gör så att mitt barn sover, gör så att vi får sova".

Lillajul

Vilken fin början på december. Snö, snälla barn (jo, på riktigt, ingen ironi här), glögg, jultårtor och Agneta och Linda som sjöng julsånger och den här dagen överträffade på en gång alla förväntningar gällande hela julen. Det finns alltså hopp om att julen kanske blir helt stämningsfull och rolig trots allt.

Wilhelm ville förresten sen heller inte äta sin jultårta. Och inte pepparkaka heller. Några russin var allt han ville ha, och glögg då ("Varm saft! Jippii!"). Sötsaker är bara inte hans grej, och vackert så.

Hungrig

Första veckan av min mjölkfria diet gick suveränt. Saknade ingenting annat än mjölken till kaffet, funderade nästan på att bli vegan (nå nästan bara). Dessutom mådde Max också prima. Men sen blev det lite takapakkia med Max under förra helgen och början på veckan, och blev tvungen att se över min diet igen. Min bästa vän google kunde berätta att sojaprotein i vissa fall också kan förorsaka samma allergiska reaktion som mjölkprotein, och jag hade ju istället för mjölkprodukter börjat käka en hel del sojagrejs. Så för några dagar sedan lämnade jag bort också sojaprodukterna, och tadaa - Max sover igen gott som en gris på nätterna. 

Och nu vet jag inte riktigt mera vad jag skall äta. Varm mat är inget problem, då tror jag mig få proteiner, kolhydrater och vitaminer i någolunda rätt sammansättning, men mellanmålen. Jag helammar ju (eller så gott som, lite puréer får han varje dag men det är ännu frågan om så små mängder att min mjölk nog är det som han livnär sig på), och försöker dessutom träna eller ens röra på mig varje dag. Så mellanmål behövs, eller speciellt ett redigt kvällsmål för att orka amma på natten. Tidigare var ostsmörgås och fil/jogurt/grynost mina favoritmellanmål, men nu tycker jag att jag bara äter bröd, grönsaker och frukter. Och det är väl helt okej föda det med, men när jag aldrig blir mätt. Är hungrig konstant, speciellt på kvällarna. Jag tror att jag skulle behöva få i mig lite proteiner också på kvällen, men vad skulle det vara i så fall? Är liksom inte sugen på biff halv tio tiden på kvällen, och har dessutom lite svårt med skinka och annat köttpålägg till smörgåsen (men det kanske jag bara borde kämpa med?). Inser också att jag nu kunde ha chansen till världens bantningskur - men när jag inte riktigt vill att kilona skall rasa nu då jag ännu ammar. Dessutom känner jag mig lite trött och hängig, och har för mig att det beror på lite dåligt näringsintag (eller för lite proteiner, då). Så nä, dras hellre med några kilo extra bara jag skulle få känna mig lite mera energisk.

Men vad skall jag äta?

And all that snow...

Och så kom den där snön som jag nästan väntat på och det enda jag känner är...ångest. Hur kan det vara vinter igen? Det var ju igår som jag plumsade fram med min mage, med Wilhelm i pulkan efter mig, och vi bara skottade snö, och skottade snö, och skottade snö. Inte klokt hur snabbt tiden går. 

Är också alldeles för trött för att orka försöka få upp någon julstämning, men idag fick jag i alla fall upp julgardinerna, alltid någonting. Men en sak som jag äntligen lärt mig (tog mig bara 30 år) är att det nog kommer nya jular. Så om jag inte orkar vara så inspirerad just nu blinkar jag bara några gånger så är det jul igen, ingen fara liksom om den här ena julen går lite förbi. 

Dagens bästa var ändå att jag trots vinter- och julångest och grav trötthet trotsade blåsten och snön och sprang 8 km i mörkret. Tänk att det faktiskt kan göra en lite piggare. (De nya Icebugarna fick dock inte ännu komma ut på en provrunda, de får vänta på riktig halka).

Jag är redo

Nåja, nu får det komma snö och is och halka, jag har min utrustning i skick. Vill ju dessutom så snabbt som möjligt prova mina nya skor.

Tack vänner för en fin födelsedagspresent, ni vet vem ni är.

Dagens

Här har ni dagens bebis, som efter några bättre dagar nu igen av någon anledning varit lite olycklig och gnällig idag. Också kvällen igår var en gråtfest utan like. Höh, vad är det månne nu som gör honom ledsen? Hoppas han snart blir glad igen. 

Annars har vi varit effektiva denna helg. Har beställt julkort och väggkalender för nästa år (om jag tyckte att det var ett nervtest ifjol, kan jag konstatera att det var ett ännu större nervtest i år - en knorrig bebis som maskade sig i min famn medan datorn långsamt, långsamt kämpar med att få iväg beställningen...aaargh.). Har igen satt undan kläder som blivit för små åt Max, nu använder han bara kläder i storlek 74 och 80, och också sorterat kläder åt Wilhelm som fick en säck med arvegods av en granne häromdagen (vårt grannskap är utan tvivel det bästa på jorden). Vi har köpt en ny mikrovågsugn, och monterat ner ett vitrinskåp från vardagsrummet för att pojkarna skall ha mera plats att leka på. Med lite god fantasi ser vårt minimala vardagsrum nu nästan rymligt ut.

Och dessutom har jag sprungit 8 km på fredag och dryga 10 km idag; de längsta och bästa lenkkina e.M.f.(efter Max förlossning). Jee, HCR, here I come.

Däremellan hann vi tanka knackorvar och franskisar hos syster, och barnen fick leka av sig.

Nu är jag ganska trött, thank god att det är måndag imorgon.

Gåtan löst? Slut på skrikfesten?

Efter att vi började med puréer, och speciellt efter att vi lade till risgröt med mjölkpulver i menyn,  eskalerade Max skrikande till nya nivåer igen, och nätterna blev bara värre och värre. Alla hade sagt att hans mage troligtvis skulle lugna ner sig då han fått lite fast mat i magen, men det blidde icke så.

I måndags fick jag alltså nog av alla goda råd och zonterapier och annat tjafs och bokade en tid till en barnläkare/allergolog. Hon konstaterade att han har utslag i ansiktet som kan tyda på mjölkallergi, och beodrade mig på mjölkfri diet. Puréer som inte innehåller mjölk skall vi fortsätta med, och öka mängden ganska snabbt så att hans mage vänjer sig. Om ett par veckor skall vi prova (mjölkfri)gröt igen, då utblandat i Nutrilon Pepti, som är en specialersättning för bebisar med mjölkallergi. Och om tre veckor ringer läkaren och då ska vi se om dieten gett resultat och göra en fortsatt plan. 

Och efter bara två nätter vågar jag nästan hoppas att gåtan är löst. I måndagkväll skrek han visserligen nästan tre timmar i sträck (men då hade jag varit utan mjölkprodukter bara från eftermiddagen), men då han väl somnade så sov han som en stock i fyra plus tre timmar. Igårkväll somnade han som vanligt halv nio-tiden, och sov sedan - vilket aldrig har hänt förut, han brukar ju bara ta en liten tupplur för att sedan gråta och gnälla i minst ett par timmar - över två timmar, åt lite, och somnade genast om och sov fyra timmar igen. 

Inget skrik. Inget grymtande. Inget rapande. Inger pruttande. Och på morgonen låg en nöjd, glad bebis och log åt mig. Helt otroligt.

Jag hade själv varit "rädd" för den mjölkfria dieten, tyckte att en stor del av min kost består av just mjölkprodukter och trodde det skulle kräva massor tid och energi att hitta ersättande produkter, men hittils har det gått hur lätt som helst. Det enda jag riktigt på riktigt saknar är mitt morgonkaffe med massor av varm mjölk, men försöker intala mig att det bara är en detalj. Om jag får en glad bebis och lite sömn på köpet dricker jag svart kaffe fast resten av mitt liv (ris-, soja eller havremjölk i kaffet är bara inte samma sak, så kör hellre svart). 

Och ännu som en liten detalj, vet ni vem som inte heller har mera ont i magen? Jag själv. 

Har egentligen inte ens tänkt på det förrän jag i morse vaknade upp och kände mig glad och avslappnad i magen, att jag haft lite magont hur länge som helst egentligen. Om det är mjölkprodukterna, oron för Max eller sömnbristen som orsakat den vet jag inte, men i alla fall är den nu just borta. Och det är ju ganska skönt, hur som helst.

Lyckad dag

Vi vågade oss på ett extreme-äventyr idag och åkte till WeeGee-huset i Hagalund på brunch. Vår våghalsighet belönades; maten var god och fräsch, atmosfären och omgivningen var mycket barnvänlig (rena Babybjörn-pottor på toaletten får alltid ett stort plus!), och våra boys betedde sig exemplariskt.

Stärkta av denna lyckade måltid vågade vi ännu riskera vårt flow och betalade också inträde till själva museerna. Tänkte att Wilhelm kanske, kanske kunde tycka om Leksaksmuset, och bingo, där gissade vi rätt. Han skulle ha stannat där hur länge som helst och tittat på leksakerna (det tycktes inte störa honom att det mesta fanns bakom vitrin och inte fick röras).

Så nu har vi ätit gott och fått en kulturdos på köpet, nu kan vi med gott samvete äta halvfabrikat och se på Puuha-Pete hela nästa vecka då.

Notera sista bilden, kan man bli blekare?

Framsteg

För första gången på typ tre månader fick jag båda pojkarna på samma bild utan att den äldre försökte ta livet av den yngre medan jag stod bakom kameran (eller telefonen då, vågade inte springa efter kameran men kanske den dagen också kommer).

Att kalla det syskonkärlek är nu kanske att ta i men ser ni att storebror faktiskt helt milt pajar lillebror? Kanske dom ändå blir kompisar en vacker dag?

Från en sak till en annan

Jag är inget fotbollsfreak, men det här målet får mig nästan att förstå hur man blir ett sådant. Jeez, vilket mål! Han är helt sanslös, den där Zlatan.

Sömnlös

Max sovande blir en allt större fars för varje natt som går. Han sover bara om han får ligga tätt, tätt bredvid mig, och också då skall det ätas med 1-2 timmars mellanrum. Med andra ord sover vi uselt, och det börjar nu kännas hos mig som värk i axlar, rygg, nacke och huvud. Att det susar i huvudet av trötthet, det kunde jag ännu på något sätt leva med, men värk...det gör mig sur som en citron. Och det i sin tur gör att eftermiddagarna och kvällarna med trotsiga storebror är en ren pina. 

Fast det som jag egentligen saknar allra, allra mest, är att få ens en halvtimmes egentid på kvällen före läggdags. Att båda pojkarna skulle sova samtidigt en liten stund, så att jag fick äta kvällsmål och varva ner mentalt förrän nattrumban börjar. Hinna få tanken ikapp, kanske läsa någonting en liten stund. 

Men nej, Max sover dock och endast med mig bredvid sig, så då går jag och bär omkring på honom tills jag själv måste sova. Det spelar ingen roll att vi har strikta rutiner varje kväll, man kan t.o.m. få honom i säng för en liten lur där vid 20-snåret, men att han skulle inleda sin nattsömn då? Nejnej. 

Idag skall vi på zonterapi, igen. Om jag inte missminner mig sov han nämligen lite bättre ett tag efter att vi varit där senast, så jag ger det ännu ett försök. Om det fungerar går jag dit fast varje vecka under de följande åren, bara vi får sova.

Utflykt

Vi börjar äntligen fatta att det egentligen är ganska skönt att Wilhelm inte längre sover dagssömn. Då Max för tillfället inte heller har någon rytm är vi ju fria att göra vad vi vill, när vi vill, på dagarna.

Så idag efter lunch åkte vi iväg på utflykt till Pirttimäki friluftsområde. Vi har senast varit där för ett år sedan, och då var Wilhelm lite för liten för att få något ut av deras fina gymnastiklekplats, men nu funkkade det perfekt. Han klättrade, balanserade, hoppade och snurrade så ivrigt att han inte ens märkte att det öste ner av någon sorts regnslask. Lite korv och äppelbitar på det och utflykten var perfekt, i Wilhelmska mått. Och inte en enda raivare, varken när vi skulle åka iväg, när vi väl var där, eller ens när vi skulle åka hemåt. Halleluja, då var det verkligen en perfekt utflykt, också i mina mått mätt.

22 minuter

Så länge sov han. Hopplöst, det här att få en bebis att sova. Nå, han är iallafall nöjd och glad (och pigg, då).

Fredagsgöra

Vi började dagen med lek på systers och kusinernas gård. Tänk, bara en dryg månad sedan senaste fredagmorgonlek, men nu är syrran inte längre gravid utan istället sussar en liten bebis i vagnen (som dessvärre inte kom med på bild). Och Max har ju vuxit ganska mycket också, när man tänker efter.

Sedan kom vi hem och medan Wilhelm på eftermiddagen åkte med sin pappa till dagis för att gå på farsdagskaffe, tog Max och jag en powernap. Efter det kände jag mig så utvilad att jag orkade baka mockarutor tillsammans med Wilhelm. (Meddelande till min mamma: jag sätter halva plåten i frysen för ett par dagar och tar med dom sen på söndag!)

Nu: Torka aldrig tårar utan handskar, del 2 av 3. Såg första delen för ett par dagar sedan och blev helt hooked. Så vackert, så sorgligt, så fantastiska typer. Tolv dagar till finns alla tre avsnitt ännu att se på svtplay.

Och så hoppas vi dessutom att Max sover minst 58 minuter till (hahhaa, as if).