Salig pojke

Wilhelm glädjestrålande i sin nya julklappsblus som ännu är lite för stor och ganska lång:

-"Ima klänning!" 

Också annars är vi jättenöjda med julen, lite lite gnäll blev det ju mellan varven men man kanske inte kan förvänta sig att en så liten ska förstå innebörden av ordet julfrid.

God jul!

Ååh vad jag har julfiilis. Imorse klarade vi av butiksresan, sedan satt jag skinkan i ugnen, och nu har just sett Love Actually. Mysmys. Kanske jag bakar något smått ännu ikväll, men om jag inte orkar, så då gööör det ingenting. Nu får det bara vara jul.

En skön julhelg önskar jag åt alla!

Nu har vi jul här i vårt hus

Okej, jag är kanske världens uslaste knäcklagerska, orkade inte ens försöka på nytt efter mitt misslyckade försök i söndags, men jullimpan blev finemang. Det var lite arbetsdrygt och tidskrävande men resultatet var nog värt besväret. Och nu har vi hemlagat bröd för hela julen, mums.

Recept härifrån.

Annars börjar vi äntligen ha ordning på torpet; hela lägenheten är storstädad och granen står på plats, pyntad och klar. 

En liten som ivrigt var med och pyntade granen. Han tog en prydnad, bara slängde den i granen, beskådade sitt verk en stund, och plockade till slut bort den. Om och om igen.

 Det börjar liksom kännas att det är jul.

Glöggtipset

Om du råkar ha vägarna förbi Mangs gård såhär i juletider, så passa på att köpa deras supergoda (saft)glögg! Den innehåller mera jordgubbssaft än svartvinbärssaft, och jag var först lite skeptiskt till att dricka varm jordgubbssaft, men den är mycket, mycket god. Mmmm.

PS. Tack mamma!

Julfabriken

Har varit så effektiv idag att jag nästan mår illa av min egen präktighet. Se här: har köpt de sista julklapparna, kokat knäck (som visserligen misslyckades, som vanligt, får det aldrig att stelna. Kokade i 55 (!!) minuter och ändå ville inte kulprovet lyckas. Var tillslut så uttråkad på att stå och glo in i en kastull full med puttrande geggamoija att jag slängde det i en form, om det inte har stelnat tills imorgon får det bli kinuskisås till glassen, som ifjol, och året innan det. Knäck är inte min grej tydligen. Men i alla fall försökte jag, igen.).

Sen har jag ännu paketerat in hälften av paketen. Ojoj så duktig jag är. Och sen åt jag en halv påse chips. Nu nati nati.

Att städa i mörkret

Är det någon som helst vits med att torka damm när det är så mörkt hela tiden att man inte ens ser om det finns damm eller inte?

Nä. Alltså tänker jag torka damm nästa gång i slutet av februari när vårsolen förhoppningsvis redan tittar fram lite grann.

Det  bästa rådet jag förresten någonsin fått är rådet min hälsovårdare gav mig då gossen föddes:

"Dammsuga aldrig förrän det finns så mycket rosk och damm på golvet att det hörs när det sugs in i dammsugaren. Om det inte hörs nåt rossel, skulle man säkert ha något vettigare att göra än att dammsuga."

Jag brukar följa rådet till punkt och pricka.

Jag gjorde det!

Årets pepparkaksbak är avklarat, fiuh. En hel vecka tidigare än ifjol, dessutom. Tur att jag hade hjälp av syster. Nu återstår bara att äta dom, vem ska göra det? Är nämligen själv inte så förtjust i pepparkakor. Som tur kan man vara huslig i februari och blanda med dom i Runebergstårtorna.

Mumin och lucia

Om man på en scen låter först mumin med kompisar sjunga och rocka loss i en halvtimme, för att sedan avsluta med en vackert sjungande lucia, är det garanterat att det senare framstår som ett litet antiklimax i en nästan två-årings ögon.

"Buääääh, meeeera muuuuumin!" tyckte gossen som inte så skönsjungande blev utburen av pappa. Men mamma fick i alla fall njuta av lucia i lugn och ro. Och glädjen i pojkens ögon när mumin entrade scenen, den kommer att värma mitt hjärta länge, länge. 

...och en bordslampa fattigare

"KLIRR!" sa det, när gossen sin leksaksbil på lampan kastade.

Nu är alla leksaker av metall och trä konfiskerade, hädanefter leks det bara med plastleksaker hemma hos. Sina bilar får han tillbaka tidigast om ett år. 

Tur att det bara var en billig Ikea-lampa, men ändå harmar det. Först ljusskålen, nu lampan, kanske TV:n next?

Valintatalo levererar

Jag fick panik över att vi inte har det tillräckligt juligt här hemma. Så när andra bloggare köper sitt julpynt från flashiga nätbutiker traskar jag i ösregnet till Valintatalo. 

Den nedersta tomtjäveln vill inte hållas på sin plats, men annars är det väl juligt värrigare, eikö?

Nu har vi jul här i vårt hus.

Hälsningar från Björneborg

I helgen besökte vi farmor och farfar i Björneborg. Förutom släktingar så fanns där också snö!

Såhär glad blir man när man gjort årets första snögubbe.

Fredag igen

Jösses så veckorna rusar på. Om två veckor är det jul! Helt kreisigt. Och sen kan man redan börja vänta på våren, yesss.

Efter lunchen sov både gossen och jag nästan tre timmars päikkäre, så skönt. Sen fick vi äta korv och franskisar (bästa fredagsmaten!) hos moster, och leksällskap fick gossen på köpet. Glada och nöjda kan vi alltså gå och sova igen. Perfekt rytm för i alla fall för mig; äta, sova, äta, sova.

Hälsningar från hermoloman

Efter en lång, tung vecka var jag alldeles grinig av trötthet när fredagskvällen äntligen stod för dörren. Jag behövde vila, punkt slut. Så när mannen kom hem från jobbet hoppade jag i bilen och körde till hotell Kyrkslätt, dvs. hem till mamma och pappa. Där väntade god mat, en stor skål med godis, en skön soffa och det bästa: tystnad och lugn och ro (värdarna själva var inte hemma så jag fick ha huset för mig själv nästan hela kvällen).

Sedan sov jag som en prinsessa och stärkt av en ordentlig frukost körde jag hem tillbaka. 

Nu är jag en glad mamma igen. 

Det senaste

Wilhelms senaste trick för att reta gallfeber på mig: att slänga omkring på köksstolarna. 

"Inte katsa", säger han, och så BÄNG!

Aaaaarrrgggh.

Lillahjul

Lillajulslördagen till ära har jag på allvar försökt få gossen att förstå skillnaden på jul och hjul. Då jag berättar att det snart är jul, börjar han yra på om rattar, bilmärken och "Ima tsöra Fooden" (Wilhelm köra Forden). Inte lätt dethär, att inte ens vara två år gammal och försöka förstå en massa ord som ju låter helt lika. 

Nåväl, idag tog vi riktigt en bok till hjälp, kände att jag på något sätt måste visualisera detta med julen. Vet inte riktigt om budskapet gick hem, och det kändes nästan lite grymt, lite som om jag satt honom i en julskola. Fast jullära kanske ändå inte är det tråkigaste ämnet man kan tänka sig?

Denna bok pluggar vi nu förfullt hemma hos oss. Världens bästa julmysbok.

Körnörden

Igår fick jag chansen att gå på den fina konserten "Tro på ljuset", en konsert med alla Esbo svenska församlings barn- och vuxenkörer.

För några år sedan tyckte jag att körmusik var det töntigaste som finns, men sen blev jag själv medlurad i en kör och jag blev frälst på en gång. För tillfället sjunger jag inte i någon kör men igår blev jag nog lite inspirerad igen, det var så mäktigt och fint. Församlingen var t.o.m. så vänlig att den bjöd publiken på näsdukar:

Jag tyckte först att det bara var lite gulligt, men fem minuter senare satt jag och snyftade i näsduken.

Så här i juletider ordnas det massvis med konserter såväl i kyrkor som andra ställen, och jag rekommenderar körkonserter varmt. Garanterad julstämning för den som är trött på ösregn och makaroner, i alla fall.

Julfiilis

Jag försökte skapa lite julstämning här hemma och lade på Michael Bublés nya julskiva. Med ösregn utanför köksfönster, knackorvssås och makaroner till lunch och Ave Maria i bakgrunden blev stämningen tyvärr inget annat än lite sorglig.

Måste låta det ta sig lite innan jag försöker på nytt.

PS. Men Micke har nog en röst av sammet....aah. 

Gammal och yr?

Jag åkte till Äpplet för att lämna tillbaka några bibbaböcker, köpa blommor åt grannen som nyss fått en bebis och för att kolla om på vinterskor (åt mig själv, obs). 

Väl framme lämnade jag tillbaka bibbaböckerna, gick in på cittaren och köpte några liter mjölk (?), och gick tillbaka till bilen. Kom på att jag ju skulle köpa blommor, så gick upp tillbaka och köpte en vacker bukett. Tillbaka till bilen och hemåt. DÅ slår det mig att jag hade glömt om inte den viktigaste så iaf den roligaste delen av min shoppingrunda. MINA SKOR!


Är jag


a) gammal och yr
b) ung men mycket, mycket trött
c) jag kanske inte behöver nya skor, om jag omedvetet glömmer bort att kolla på nya?
d) alla som känner mig vet att jag badly behöver nya vinterskor, dom fyra år gamla har knappt bottnena kvar
e)eller så är jag bara ännu mera ointresserad av shopping än vad jag ens själv trodde. 

Fast, så som hösten (vintern?) hittils sett ut så verkar man inte behöva vinterkängor ännu på ett tag. Min hjärna har alltså ännu tid att hinna ikapp.

Du fina helg som gick

...och nu bara är ett minne blott.  

Vi hann med så mycket roligt, bl.a. besökte vi Pirttimäki friluftsområde, som hade en jättefin lekpark och ett mysigt café.

Bara vi får snö tar vi skidorna med och gör en utflykt på något av spåren.

Sedan hann jag med en halvdag på stan och fick en stor del av julklapparna köpta. 

På söndag städade vi och slappade här hemma, och jag fick äntligen beställt julkortsbilder och en väggkalender till nästa år. Det tog vår dator bara 7 timmar att få allting uppladdat (ganska bra nervtest).

Kvällen avslutades med lenkki, bastu och fattiga riddare. Mums. 

 

 

Det var mycket godare än vad det se ut.

Men som nämnt, allt detta är nu ett minne blott. Idag har vi haft en normal måndag med skrik, bråk och matkrig. Åh tack du fina vardag för att du gör att våra helger känns så lyxiga.

Pihalla

Mannen om filmen "Pihalla" (som just visades på Nelonen, och handlar om en hemmamamma vars man jobbar och reser så mycket att hon tillslut av ren ensamhet och tristess inleder ett föhållande med en civarekille på det lokala "dagscentret"):


-"Siis tän oli kyllä ohjannut joku globalisaatiokriitikko joka vastustaa uramiehiä".



Hahhaaa. Kanske vi får hem pappa lite tidigare nästa vecka?

Kurragömma

Det är så roligt att Wilhelm börjar vara så gammal att man kan leka, riktiga lekar, med honom. Hiten för tillfället är gammal hederlig kurragömma.

Han vill alltid vara den som letar, och blir hemskt besviken om man försöker vara uppfinningsrik och gömma sig på ett nytt ställe. Om man inte har gömt sig där var man gömde sig den senaste gången, ger han upp direkt. Men om man har förstått att gömma sig på rätt ställe, är han det lyckligaste barnet på jorden och glädjen vet inga gränser. Han bara tjuter av skratt.

Så väldigt invecklad lek är det ju inte ännu fråga om, men i alla fall något att fördriva tiden med. Och man blir ju ganska glad själv också.

Svampin och jaguarer

En bra dag är en dag då man får se en Jaguar*, konstaterade gossen imorse men styrde ändå överraskningsvis stegen mot skogen då vi kom ut.

I skogen stötte vi oturligt nog inte på en enda Jaguar men nog på några "iso svamppi":n. 
 "Uff uff", sa pojken men sken som en sol trots det.Han blir så glad varje gång han hittar en svamp.

En bra dag är en dag när ens förmiddagen löper någotsånär, konstaterar den trötta men nöjda mamman.

*Vi har sett en Jaguar exakt en gång i våra knutar för några veckor sen, men gossen minns det varendaste morgon när vi går ut och orkar fortfarande drömma om att få syn på den igen.

Det var den ljusskålen

Och skiten den fortsatte flyga, precis som jag befarade. På morgonen kom gossen ihåg att han ju fortfarande är i trotsåldern, och vi stridit och förhandlat om precis allt. Droppen kom just före lunch, då en skål av glas med ett ljus i (en bröllopsgåva, snyft) flög i golvet med ett högljutt krasch. Det var inte ett misstag.  

Så för att jag rent ut sagt börjar vara ganska så utmattad, och samtidigt fick inspiration av Malins beslut att sluta muta sin son, så har jag bestämt att nu var det slutförhandlat också i detta hus. Vi är alltså inte ännu inne i muta honom med legogubbar o.dyl., men om han vägrar äta brukar jag börja lirka med att "ta nu en för Pasi...och en för Bianca...osv", och då  han ska sitta på pottan hämtar jag den leksaksbilen har ber om (han kan ändra sig efter en minut, och jag bara pomp pomp pomp efter nästa bil), bara för att få honom att hållas på pottan, då vi ska ut kan jag lova att vi ska titta på det ena och det andra bara för att han ska vara lite mera medgörlig när man klär på honom, osv., i all oändlighet.


Men nu är det slut. Jag orkar inte mera. Och det blir ju inte bättre. Så nu, om han vägrar äta, då äter han inte. Sitter han inte på pottan, så gör han inte det. Om han bråkar när vi ska gå ut så gör han det, jag klär på honom för det. Vägrar han gå, så bär jag fast honom. 

Det måste funkka.

Huset fullt

Idag har vi haft huset fullt med gäster från såväl Raisio som Nöykkis. Det var roligt, roligt men ack så stökigt. Det goda med att bo i en rätt så liten lägenhet är att det alltid ser katastrofalt kaotiskt ut när gästerna sticker, men sist och slutligen kan man röja upp på bara några minuter.

Gossen sov tre timmars dagssömn på det, och vaknade gladare än han varit på ett par veckor. Inte ett enda trotsutbrott fick han på hela kvällen, alldeles fantastiskt skönt. Nu orkar jag ta emot all den skit som kommer att flyga på mig (både metaforiskt och bokstavligen) imorgon igen.

Nu hänger diplomet på väggen!

Idag var det då den fjärde, och avslutande gången av simskolan. Och dags för cooper-tester igen. 

Jag tyckte jag simmade jättefort, mycket snabbare än senast (och faktiskt minst halva tiden crawl, första gången simmade jag ingen crawl alls eftersom jag inte kunde crawla då ännu). Men hör och häpna; jag simmade precis lika långt som senast, 285 meter! Och alla andra fick samma resultat som senast, vissa t.o.m. sämre.

Mystiskt. Vi var alla överens om att läraren måste ha räknat fel då första gången, för vi kände oss alla mycket snabbare nu än då. 

Ocn nej, jag var inte den snabbaste, men hade nog knappat upp, för nu var det bara en gubbe som var snabbare, sedan kom jag och en annan gubbe på delad andra plats. Inte alls illa. 

Men det allra bästa; under dessa veckor har gubbarna tagit mig med i gänget, och pratat och skojat med mig, och då vi, gubbarna och jag, tillsammans gick mot bilarna efteråt hade alla lite svårt att säga hejdå, och jag är  säker på att dom var lika ledsna som jag för att kursen redan var slut. Just när vi kom igång, liksom. 

Fjärilssimkursen next, kanske?

Dagens kloka ord

Anna Abreu i nyaste Me Naiset (45/2011): " Minulla on kaksi suurta haavetta. Haluaisin luoda kansainvälisen uran ja päästä ulkomaille auttamaan delfiinejä."

Nu tänker jag inte skriva något fult om det för då kanske jag låter som en bitter gammal kärring.

Det kanske är bäst att jag inte kommenterar alls, de facto.

Julen är här

Så var bakgårdens julljus uppsatta och julgardinerna upphängda.

FYI: att byta gardiner är så från röven. Istället för rofylld julstämning och vackra julsånger fick alltså samtliga familjemedlemmar njuta av att lyssna på alla svordomar som jag kan*. 

Att god jul åt alla bara!


*så den som hör Wilhelm uttala något förbjudet ord behöver inte skvallra till mig, det är ju jag själv som har lärt honom.**
** Nåneeeej, Wilhelm sov förstås, så han hörde ingenting, jag lovar!

Jacki

Det bästa man kan belöna sig med då man känner sig lite sliten och trött är en Jacki Makupala. Synd bara att dom är så små, blir alltid lite sur när dom tar slut så fort. Nästa gång köper jag minst två.

Kycklingsim

Igår ville simskoleläraren att vi skulle drunkna för hon hade oss att simma kycklingsim*. Det såg fullständigt galet ut, och jag hölls på ytan kanske två sekunder. Sedan skulle vi öva den riktiga crawl-vändningen med en kullerbytta under vattnet men då gav jag definitivt upp, hade huvudet fullt med klorvatten redan efter kycklingsimmet och bara inte orkade mera. Phuust. Nästa vecka är det halv-cooper igen, kommer nog att förlora dyrbara metrar på att inte kunna göra den regelrätta vändningen men jag får bara lov att ta igen det med hård fart däremellan. 


Förövrigt är vi nu nere i fyra deltagare på kursen, med riktigt dålig tur kanske jag får göra coopertestet helt ensam om en vecka?

*Man har tummana i armhålorna och försöker komma framåt genom att vifta på armbågarna

Dessa måndagar

Tur att jag hade fattat att planera in program för hela förmiddagen, annars vet jag inte hur denna dag skulle ha slutat. Wilhelm har bara sån måndagsangst, och då vi är på tumis drar han värsta raivarna för varenda lilla sak som inte går his way. Timmen före jag fick honom på päikkäre skrek och härja han en hel timme i sträck. Oh joy. Slocknade själv som ett ljus så fort jag fick honom i säng.

Tacka vet jag måndagskvällar då jag får sätta mig i bilen, ensam, och köra till simhallen och simma och basta helt ifred.

Mat mat mat, del II

Så kom det sig att jag fick avsluta dagen med middag på restaurang Koiton Grilli (i Helsingfors, Lojo lämnade vi redan under den tidiga eftermiddagen). Antingen har jag ätit för mycket god mat detta veckoslut eller så var kocken på Koitto inte riktigt vaken, men jag måste nästan ge Lojo Rosso högre poäng än Koitto. Maten på Koitto var helt enkelt....tråkig och överprissat. Jag kan bättre själv, och då är det verkligen inte mycket som man måste överträffa ifall man vill vinna mig i matlagning (någon minns kanske min stora bravur, fisksoppan?).

Nå, i alla fall har jag inte varit tvungen att laga mat en endaste en gång idag, så kanske jag förlåter kocken på Koitto i alla fall.

Mat mat mat

Härreguu, jag föråt mig så igår att jag knappt kunde somna inatt, så ähky hade jag. Yäk. Men gott var det, mmmm. Fast att steka chorizos var ingen hit, det strittade fett hit och dit och stekosen vägrar ge med sig trots vädring och fläktsurr. Dom såg dessutom så mystiska ut att jag inte själv vågade smaka på dem. Köttbullarna kändes liksom säkrare.

Idag ska vi fira allahelgona med att besöka Lojo, och vi ska luncha på fashionabla Rosso. Jag har to.m. bokat bord! Classy, verkligen.

Domestic goddess

Känner mig helt fredagspirrig och tänker börja förbereda middagen redan nu. Tänker tapas med kryddiga korvar, lite ostar, oliver och grekiska köttbullar. Egentligen är det bara köttbullarna jag ska göra själv, det andra måste bara läggas upp på fat och skålar. Mycket svårt. 

Just det menade jag!

Jag: "Du är mammas skatt."
Wilhelm: "Pussel Affons katt."


Nu är det ju så att Alfons Åbergs katt faktiskt heter Pussel, så helt ute och cyklar är han ändå inte.

En eloge för pappamånaden!

Då ens egen pappa jobbat mycket hårt de senaste dagarna och man knappt sett skymten av honom, ja, då tager man vad man haver, resonerade Wilhelm och styrde stegen hem till Ida där hennes pappa för tillfället firar pappamånadsledighet. Idag har vi således haft kvalitetstid med Ida och hennes pappa och mamma. Wilhelm fick vara med och byta vinterdäck till bilen, medan mamma fick skvallra med Idas mamma ända tills vi inte hittade på något att skvallra om mera. Kvalitetstid som bäst, alltså. 

Ojoj så smutsiga däck, tänkte Wilhelm...

...och tog tag i borsten och började skura.

Ser ni! Man måste tvätta inne i ringen också, annars blir det inte bra.

En lång dag

Hur glada och uppsluppna vi än var där kring 12-snåret så började dagen ändå kännas lite lång när det började skymma på eftermiddagen.* Jag använde all den lilla fantasi jag har och hittade på det för en nästan 2-åring fantastiskt spännande programnumret: 

Tadaa! En utflykt till Iso-Omena! 

När vi kom fram måste jag börja med att muta honom med glass. Jag var i höstas lite småsur på dagis som introducerade glass åt gossen, men nu har jag kommit över det. Det är egentligen ganska mysigt att gå på glass med honom, och så farligt är det väl inte. Kalcium, liksom?

Sen gick vi till bibbans "mysrum", där det väl är meningen att man skall sitta och läsa tillsammans, men det var bara vi två där så vi utnyttjade utrymmet till att härja.

Wilhelm älskar bibban! Fast han tror att bibban är synonymt med Ett Rum Att Härja I. 

På vägen tillbaka till bilen hittade jag dessutom en höstjacka (för ful för att fotas, men annars praktisk), så vi känner nog båda nu att vi fick någonting ut av denna lilla höstutflykt. 

Och det bästa; vi har varit sams hela dagen! Hurra!

*Vi har alltså varit på tumis hela dagen, utan desto mera program.

Det gråas anatomi

Och så var det november och grått, grått, grått...Vad gör man då en regnig onsdagsförmiddag i duggregnet? Jo, man traskar till närmaste lekpark och vips upptäcker gossen, efter månader av idogt övande, hur man klättrar upp i den största av rutschbanorna, alldeles själv. Vilken glädje! Och han klättrade och rutschade, klättrade och rutschade, "Ima (Wilhelm) rutscha, till" och till slut traskade vi hem, glada och nöjda i ett duggregn som med ens var lite mindre grått.

Tisdagsangst

Favorit i repris! Hur många dagar månne han orkar? Hur många dagar orkar jag? Hjälp.

Hjälpredan

"Siistii! Vatten! Skum!"

"Titta mamma! Jag inte bara råddar, utan jag kan också vara till hjälp!" Mycket stolt pojke, ännu stoltare föräldrar.

Måndagsangst

Ääääääh sån morgon! Gossen är så på krigsstigen mot mig:

jag: "nu sätter vi blöjan på", 
han: "Buääääähh"  *sparkar och slår vilt omkring*,

jag: "gröten är färdig, kom och äta",
han: "Buäääähh" *sparkar och slår vilt omkring*,

jag: "Nu går vi ut, titta så fint väder", 
han: "Buääääähh" *sparkar och slår vilt omkring*. 

And it goes on and on and on.

ÄÄÄÄÄÄHHHH. 

Hikaren

Hähhää ni medelålders män som låtsades att jag inte fanns, idag har jag varit och övat, utanför kursen. Jag tänker bli så jävla snabb, ni kommer att vara stumma av beundran när likt en torped far genom vattnet om några veckor.


Nä, jag har verkligen ingen tävlingsinstinkt.
 

Misslyckad mommo

Så här går det när man försöker leka mommo förrän man ens fyllt 30:

Varför ville ni inte stanna kvar? Vattnade jag er för mycket? För litet? Var myllan dålig? Så många frågor, men inga svar.

Sket sig, kan man väl säga. Jag fick alltså en fix idé att försöka ta skott på mina pelargoner och få dom att övervintra i bastun (hittade inte på något bättre ställe, och dom var så fula redan förrän dom dog att jag inte ville ha dom framme). Nå, vi tar ett nyt försök om ca 20 år, tidigast. 

Känner mig så misslyckad. 

Man vet att det är dags

Man vet att håret behöver tvättas senast då sonen konstaterar "Mamma vått håve" (mamma vått hår) och man själv bara "Nej älskling, mammas hår är bara smutsigt".

Lyx

Lyx för en av matlagning måttligt intresserad hemmamamma är att komma hem sju på kvällen, trött efter en hejdundrande lekträff, med en ännu tröttare son i släptåg, och finna morgondagens lunch färdig på spisen. 


Varje måltid som vi inmundigar, som jag inte har tillrätt själv, känns som en liten lottovinst. 


Mvh. Trött på att laga mat (och speciellt trött på att hitta på vad man skall laga)

Kärt barn har många namn

Vår son heter ju som känt Wilhelm. Allt som oftast kallar vi honom ändå Wiltsu. Och man kan snabbt räkna ut hur det låter när en ett år och nio månader gammal själv försöker uttala sitt kallnamn...lite W och lite I och lite T och sen ett U på slutet... Charmigt, verkligen.

Glada vi till simskolan gå

Hej alla ni som befann er i Esbo centrums simhall nu på kvällskvisten och undrade vilket vattendjur det var som på bana sju frustande och stånkande och med ett väldans plaskande tog sig fram i sådan snigelfart att ni en stund undrade om hon alls hålls på ytan, det var bara jag som börjat simskolan! 

Och inte vilken simskola som helst, utan en teknikkurs i frisim. Det var SÅ roligt! Men SÅ svårt. Till alla lycka har jag fyra veckor på mig att lära mig, och det skall gå. Kursen började men en halv-cooper, dvs. sex minuter simning i valfri stil, och så mätte tränaren hur långt man hann på den tiden. Jag kämpade 285 meter, jag tycker det var hyfsat och var inte ens sist i vår grupp på åtta personer, som förutom mig bestod av sju stycken medelålders män. Och om fyra veckor, då testet görs på nytt, ska jag sjutton också vara ännu bättre. 

Jag tycker inte att jag är speciellt tävlingsinriktad, men sju blickar som säger "flicka lilla, vad gör du här, i vår grupp", gör mig bara så oerhört provocerad. I'm gonna win.

Dyrbara minuter

Pojkarna försvinner till butiken och man upptäcker att man plötsligt har lugn och ro och troligtvis en hel timme för sig själv, alldeles ensam. Då ska man minsann vara effektiv; vika byket, städa köket, dammsuga...men sen tänker man att man först bara tar en snabb titt på vad som hänt ute i internätet under dagen, ni vet facebook och mail och några bloggar, och man tittar på klockan nere i datorns hörn och tänker "bara fem minuter till". Och fem minuter senare "bara fem minuter till": Och så håller man på tills snart all den dyrbara tiden har gått och det enda man har åstadkommit under denna "effektiva" timme är ett svamlande blogginlägg. 

Guuud, jag är så duktig att jag pyser ihjäl av stolthet. 

Säsongens sista

Så var det höst och säsongens sista konditionsorientering är förbi. Nu är det bara att vänta på att snön ska komma, att det ska bli mörkare och mörkare, för att sedan vänta på att det blir ljusare och att snön smälter, för SEN börjar säsongen igen. 

Ååh vad jag är glad för min nya hobby, tänk att jag för 10 år sedan trodde att det var "för sent" att börja en ny hobby då man fyllt 20 år. Höpö höpö, säger jag nu. Det är aldrig för sent att börja en ny hobby. Nu springer ju nog 5-åringarna förbi mig i skogen, men so what, de har säkert minst ett par års försprång i träningen (de yngsta man ser i skogen är små, alltså sitta-i-bärselen -små). Och nästa vår är jag ju knappt nybörjare mera, med en hel säsong bakom mig. Då kanske jag kan vinna nån 3-åring, typ? 

Godmorgon söndag!

Så här noga läses söndagstidningen hos oss:

Den rådande ekonomiska situationen i Europa bekymrar Wilhelm djupt.

Det bästa

Det bästa man kan göra en regnig och grå oktoberlördagsmorgon är att åka och simma. När man sen pigg och glad kommer hem kan man exempelvis tvätta kylskåpet och sen kan man gå över till grannen för en kopp kaffe.

Fisksoppsbloggen

Med risk för att snart bli nischad som svenskfinlands första fisksoppsblogg måste jag ännu göra lite (gratis)reklam för en alldeles fantastiskt produkt som ger en alldeles utsökt och framför allt snabb fisksoppa (eller varför inte korv- eller köttsoppa, man kan välja fyllning helt själv, tänk!)

I frysdisken har ju redan länge funnits bara Keittokasvikset, men nu har de kommit på att potatis också kan vara med, färdigskalad och -tärnad. Och jag kan berätta att denna innovation sparar både på tid och nerver (att skala potatis är aldrig roligt, och att göra det med en ettåring hängandes i byxbenet är rent ut sagt förjävligt). Thank you, Apetit.

What goes around comes around

Resterna av den arma fisksoppan hamnade på min lunchtallrik. Mums.

 

Pizza vs fisksoppa

Vet ni hur gott Villettas pizza smakar då man vet att samtidigt där hemma, sitter pojkarna och äter gourmet-fisksoppa kokt på frysta grönsaker och fryst sej?

I tell you; gudomligt!  

Till all lycka råkar vardagsfisksoppan höra till Wilhelms favoritmaträtter, så jag behövde inte ens ha dåligt samvete. 

Man kunde kalla det en win-win -situation. 

Ida is in da house

Säg hej åt min gäst:; systers söta dotter Ida.

 

Strömavbrott

Jättemysigt att äta kvällsmål i skenet av alla ljus jag lyckades gräva fram då det plötsligt blev beckmörkt. Jättemysigt när hjärtat dunkar hårdare än ett ånglok och man försöker hålla lugnet så att inte pojken ska behöva ärva min rädsla för mörker. Huu.

Kära julgubben. Det enda jag önskar till julklapp är en ficklampa och en ny kamera som kan ta bilder också i mörknet. Tack på förhand.

Käppar i hjulet

Jag blir inte klok på barn (i det här fallet min egen son alltså). Hur kan han veta att det är bråttom och att  vi inte har tid att tjafsa om huruvida byxorna skall på före strumporna eller tvärtom, och just då ställa till värsta scenen så att vi närapå missar bussen. Och jag lovar, jag var hur lugn som helst, han kan inte ens ha vetat att vi hade så bråttom som vi hade. Eller just då han borde sova dagssömn i tid, för att vi ska hinna med allt program på eftermiddagen, så vägrar han somna (han somnar i 99 % av fallen utan ett pip på några minuter). I just don't get it. 

Jag blir liksom så beklämd också, det är ju ingen vits att hitta på roligt program om det bara leder till megaraivare varje gång man skall komma iväg. Och så himla mycket program har vi inte ens, max 1 grej/dag (mera än så orkar varken han eller jag), och vissa dagar ugglar vi bara här hemma. Kanske vi borde uggla här hemma ändå lite till, så att han blir riktigt, riktigt uttråkad, så att nästa gång vi ska iväg ropar han bara "jee!" och klär glatt på sig. Worth a try?

Supermamman

Idag tänker jag verkligen ge mig själv en klapp på axeln. Jag har nämligen låtit Wilhelm måla. Jag är kanske den minst konstnärliga människan på hela denna planet och jag avskyr kladd och rådd (och att måla och rita), men nånting inom mig sade att jag kanske borde ge Wilhelm en chans. Vem vet, kanske han sina okonstnärliga gener till trots är nästa Van Gogh?

Here we go. Notera den djupa koncentrationen.

 

Mer färg, helst skulle han ha hällt ut färgen rakt från burken men där tog min givmildhet slut.

Alla färger i en salig röra, både på pappret och i burkarna. Men fint blev det. Observera även mitt fina alster, med äpplen (?) och allt.

Kanske, kanske vågar jag göra det här på nytt nån gång. Dessutom hann jag laga middagen färdig medan Wilhelm släppte lös sin kreativitet, och det är ju alltid trevligare att laga mat när någon inte hänger en i benet och skriker efter uppmärksamhet.

Årets sämsta blogg

Jag är så dålig. Då jag äntligen tar mod till mig och skapar en egen blogg går jag två veckor senare och glömmer hela saken. Nåväl, här finns den ju ännu, så det är väl bara att fortsätta där jag blev.

Mitt hemmamammaliv VOL. 2 har börjat bra, tackar som frågar. Vi har varit mycket upptagna med friluftsliv (läs: sitta i och vid sandlådan), äta smarriga luncher (läs: kladda makaroni och maletköttsås över hela köket) och en exlusiv resa (läs: hälsa på mummo och taata i Björneborg). Very busy alltså. 

Jag hade lite ångest över att bli hemma igen, inbillade mig att Wilhelm saknar dagis men jag tror jag har kommit över det, han verkar mycket nöjd och lycklig så tror inte att han själv upplever det här som någon kris. Då ska jag inte heller krisa till det i onödan, liksom. Och NU ska jag inte fundera på det mera, jag lovar.

Back to reality

Firade sista arbetsdagen med att gå ut en sväng med kollegerna. En alldeles fantastisk kväll, hade tänkt vara hemma vid åttasnåret men på något sätt blev klockan tolv innan jag lyckligt dansade av taxin. Humöret på topp alltså, ända tills jag insåg att jag inte hade nycklar hem, då jag gett dem åt min mamma som hämtade Wilhelm från dagis. Fick slutligen ringa på dörrklockan för att få liv i mannen (som skulle upp kl 04:15). Inte helt oväntat vaknade också Wilhelm, som blev så till sig att han gallskrek de följande 45 minuterna. 

Hejdå flashiga utekvällar, välkommen hem till hemmammalivet, liksom NU och inte imorgon (och en Great Mother -pokal hit, tack) .

Denhär tröttheten

Dagar som bara är en sträcka av prestationer (väckning 05:50, duscha kaffe pudra näsan, skippade allt annat smink redan för en månad sen, sover hellre två minuter längre, väcka sonen, potta tvätta klä på mata klä på packa väskor springa till bilen köra till dagis lämna ungen på dagis springa till bussen byta till metro komma fram till jobbet helt slut för att inse att dagen knappt börjat jobba jobba jobba och sen samma runda men åt andra hållet och hemma väntar matlagning, byke, en sandig tambur, och tills slut vill man bara lägga ner sig och gråta) är det helt enkelt ingen vits med. Absolut ingen har roligt. 

Hur orkar folk? Jag fattar inte. Men jag lyfter på hatten åt alla som stretar på, ni borde få medalj, städhjälp och kock, minst. Själv ger jag upp och imorgon är sista arbetsdagen på läääänge. Behöver jag ens skriva hur skönt det känns?

Helt okej ändå

Vi valde tillslut att fly dammet, den överfulla bykkorgen och det tomma kylskåpet till mommo och mofa, som bjöd på fisksoppa och äppelpaj. Jag har i tiderna flyttat hemifrån lite i etapper, vilket gör att jag fortfarande har en del saker kvar där, och ofta då vi hälsar på tvingas jag ta med mig något av mitt gamla skräp som mamma inte vill ha i knutarna längre. Idag hade hon grävt fram en låda med texten "Viktiga saker och minnen". Mycket spännande. Lådan bjöd på många pärlor och goda skratt, men det bästa var nog mitt gamla klotthäfte där jag bland tysk verbböjning, försök att lösa matematikuppgifter och diverse listor också hade försökt räkna ut med hur stor sannolikhet jag kommer att bli ihop med pojken jag just då var "kär i"*. Och inte nog med det; jag hade också räknat ut mina vänners (alltså de värsta konkurrenterna, heh) sannolikheter, med samma kille. Vem vinner liksom? HAHHAA, jag trodde jag skulle dö av skratt (och skam)! Och värsta mattanörden jag varit, räkna sannolikheter för att bli ihop med någon? THANK GOD att jag inte mera är 15 år, hur ORKADE man? Jag skall aldrig mera gnälla över en överfull bykkorg, svampputsning eller en trotsig son, jag är mycket hellre nästan 30 än 15 och så osäker på mig själv att jag måste ta till "sannolikhetslära" för att räkna om man blir ihop med någon.


*Man skriver alltså namnen på varandra och sen LOVES och sen skulle man räkna hur många bokstäver som matchar med varandra, med LOVES, med något annat? Minns inte riktigt men något ditåt.

Och så en skit söndag på det

Det är bara så beklämmande att vakna 06.45 en söndag, jag borde vara van men nix, jag levde liksom på något sätt i hoppet om att gårdagens nio-morgon skulle upprepa sig. Jag blev lite gladare då jag kom på att vi kunde åka och simma direkt på morgonen, men fatta, simhallarna i Esbo öppnar först kl 11.00 på söndagar! Hallåå! Vet ni hur uttråkade vi har hunnit bli förrän klockan blivit elva! Buu. Så det blev lite rastös innelek (småbilar som flyger kring lägenheten, typ) medan de trötta föräldrarna försökte läsa tidningen, innan vi täcktes gå ut kring nio. Vi skulle ha haft gäster idag men jag.bara.inte.orkar. Orka städa, orka handla, orka fixa mat... Hur roligt det än är att träffa vänner så kändes det idag bara som för mycket. Förlåt, kära familjen S, men vi ses jättegärna en annan gång!

Du ännu ljuvare lördag

Som började med att få sova ända till klockan nio. Nio! Bara det gör mig så lycklig att det gör det samma om resten av dagen så sku bli en katastrof. Fast hittils har det gått bra, vi hann njuta av höstsolen i hela två timmar innan det var dags för lunch, och nu råder det härlig tystnad i huset då gossen sover. Snart ut för att städa bakgården i vinterskick, det gör mig lite vemodig men jag tänker inte låta det knäcka mig, jag har ju fått sova länge idag och det var bara det som skulle räknas idag, juh.

Du ljuva fredag

Korv, skumppa och Vill du bli miljonär (på tyska)...på något sätt lite absurt men helt okej ändå. Skål för veckoslutet!

Stanna världen en stund

Nu har jag bara sex arbetsdagar kvar förrän jag blir vårdledig. Igen. Och nej, jag är inte gravid utan blir hemma med samma barn som jag redan hann vara hemma med i 1,5 år innan jag i augusti började jobba igen. Ibland är jag det yraste hönset i ladugården, men detta velande mellan jobbets och dagisets vara eller ickevara börjar ta hem alla pris. Men jag tror och hoppas att jag ändå gjort rätt beslut, jag bara kom fram till det nästan för sent*. Då augusti kom med dagis- och jobbstart insåg jag till min förfäran att tiden gått alldeles för snabbt, att jag inte är färdig att lämna ifrån mig mitt barn ens för åtta (nio) timmar per dag, att han kanske inte är färdig för allt ståhej som en dagisstart innebär, att vi (jag?) fortfarande vill stanna i hemmalivets bubbla ett tag. Så jag gjorde ett alldeles ologiskt och oekonomiskt men samtidigt det enda rätta beslutet att ansöka om fortsatt vårdledighet. Och snart är vi där igen. Hejdå stressiga mornar, hejdå ännu stressigare eftermiddagar, hejdå trötta kvällar. Vi lär nog få tillräckligt av er under de kommande åren i alla fall.



*så sent att vi alltså var tvungna att jobba/gå på dagis i två månader mellan varven.

Kundservice på högsta nivå

Taket på vårt hus (eller rättare sagt vår balkong) håller på att murkna sönder. Sålunda arbetar som bäst en ung kille på vårt tak för att byta ut murkna plankor mot nya, icke-murkna. Detta förorsakar en hel del oljud, då han först måste knacka loss takteglen, sedan bända bort plankorna för att sedan upprepa proceduren i omvänd ordning. Då Wilhelm och jag var ute och lekte på förmiddagen undrade jag försynt när killen tänker hålla lunchpaus, så att jag kunde pricka in en så stor del av Wilhelms dagssömn till just denna tysta stund. Killen meddelade att han håller lunch mellan 12 och 13, och jag tänkte jaha, då blir det bara en timmes sömn idag då, men det må gå. Till min överraskning fortsatte den underbara tystnaden ännu långt efter klockan 13, och Wilhelm sov gott ända till klockan 14. Då vi kom ut på eftermiddagen undrade killen på taket om vi sovit gott, och jag svarade visst, det blev en rekordlång dagssömn på hela två timmar, tack så mycket för att du kunde berätta när du går på lunch. Men se, killen hade bara varit på en snabb lunch, för att sedan komma tillbaka för att göra alla tysta jobb han kunde komma på, koska kyllä ne päiväunet vaan ovat niin tärkeitä noin pienelle. Det mest empatiska bemötandet på länge, blev så glad att jag tänkte klättra upp på taket och ge killen en kram.

Höjden av effektivitet...

...är att kunna skvallra i telefon en och en halvtimme och samtidigt tillreda maletköttsås, vitsås och slutligen sammanföra dem till en lasange. Observera att jag inte äger en handsfree, så jag dessutom bara haft en hand ledig (utom då jag klämt in telefonen mellan örat och axeln). Nu var jag dock så effektiv att jag glömde bort att jag har ca 10 liter svamp i kylen, kunde ha suttit bra i malettköttsåsen med lite svamp. Nå, nästa gång. (as if)

Dagens visdomsord II

Att hitta en jäkla massa svamp betyder ett jäkla arbete att putsa svampen.

Shit vad ont jag har i axlar och rygg! Tänk att man aldrig tänker på hur mycket jobb man ännu har framför sig hemma då man glatt tömmer skogen på svamp. Och sen har man halva frysen full med svamp som man aldrig kommer ihåg att använda. Gnällgnäll. Nå nä, så illa ska det inte bli, i år ska jag använda svampen, jag lovar.

Dagens visdomsord

En äkta vän är den som avslöjar och delar med sig av sitt bästa svampställe. Tack kära B!

Myslördag

Utelek tills kinderna är röda som äpplen, bastu på det och sedan pannkaka och "mooti" (smoothie) till kvällsmål...så mysigt att jag spricker! Som pricken på i:et somnade gossen dessutom utan ett pip, halleluja! Låt detta betyda att vi får sova inatt, snälla.

Tankning av kolhydrater

Såja, då är det bara att börja kolhydrattankningen, för på söndag går nämligen mitt livs första halvmaratonlopp av stapeln. Nu tänker jag inte låta mig störas av det faktum att jag är snorigare än en hel hög dagisungar tillsammans och att jag troligtvis inte kommer att springa en meter på söndag, för det är ju tankningen som jag väntat mest på. Sålunda har jag just klämt i mig massvis med bröd (jättenyttiga kolhydrater) och en påse godis (kolhydrater för själen), och druckit lite saft på det (alltså jag är så professionell) Mums. Dessutom går inte tankningen till spillo; min kropp är nämligen jättebra på att lagra kolhydrater, och eventuellt kan jag ju få för mig att börja träna inför ett halvmaraton nångång igen, och då kommer dessa kolhydrater väl till pass. Så är det nog.

Jag vill också vara med!

Och det här är första inlägget i min egen blogg! Jag älskar att läsa bloggar och har gjort det länge, länge, men nu vill jag vara med på riktigt. Here we go!