Sanningen om vår vardag

Så här är det: här råder fullständigt kaos. Och jag är bara så, så trött. Igårkväll, med skrik och bråk och spända nerver från 6:30 på morgonen ända till 0:00 då en skrikande bebis äntligen somnade, övervägde jag på allvar att bara sticka. Lämna hela skrikkaoset och bara vandra till skogs, lägga ner mig bakom en sten och bara sova, sova, sova. Eventuellt komma tillbaka om och när jag känner mig utvilad. Eller fly till Havanna, som mamman i Veronica Maggios låt (som spelar i mitt huvud konstant: "hon lämna man och barn och huset, aldrig ångra hon beslutet, hon gav sig bara av".).

Men det gjorde jag förstås inte. 

Så 6:30 började rumban igen. Och nu sover båda pojkarna samtidigt dagssömn, för första gången på två veckor, och jag min klant har satt babyn ut och sova. Så nu vågar jag inte sova (eller ens lägga ner mig, för då somnar jag) för då blir han "ensam" ute. Suck. 

Jag hade alltid föreställt mig att jag nog skall klara av att ha båda barnen hemma och att det minsann bara är förslappade själar och mammor som är lite bekväma av sig som har äldre barnet på dagis då man samtidigt är hemma med en bebis, men nu har jag fått äta upp mina onda tankar. Wilhelms dagisansökan är alltså inskickad, och vi hoppas att han får en plats så snart som möjligt ("det ser lovande ut", sade damen som besluter och dagisplatserna). På dagis får han iallafall leka och äta i lugn och ro, träffa jämnåriga, samtidigt som jag får mera tid att få ordning på lillebrors ätande och sovande. Och kanske, kanske hinna vila själv ens en liten stund ibland.

Jag vet att dagisstarten kommer att bli tuff för honom, men i långa loppet tror och hoppas jag att det nog blir bra. Det bara måste funkka, för min trötta hjärna klarar nämligen inte av att klura ut hemskt många andra alternativa lösningar.

Energikick

Man blir så glad! Då magproblemen äntligen börjar lätta något orkar lillebror också le mer och mer. Hurra!

Bebisbilder

Titta! Vår bebis är ganska stor redan!

Stockholm

Om man går och bokar en kryssning då man är i det här mentala tillståndet, ja, då är det bara att bita ihop och packa iväg sig även om sju veckors trötthet bankar under pannbenet.

Det var just så tungt som jag trodde, och dessutom ganska yrt och kaotiskt därtill, men på något sätt klarade vi oss helskinnade hem tillbaka. Tur att det bara var två nätter.

Skansen var vackert iallafall.

Dom hade t.o.m. anställt (?) en söt gumma som pysslade i koloniträdgården.

Det var spännande att gå in i lemurernas bur.

Och krokodilen var huisig.

Vi var nog ett högljutt sällskap, men åtminstone har mina barn bättre bordsskick än ganska många fulla medelålders finnar. Så det lärde vi oss på denhär resan i alla fall.

Kort meddelande från skrikfesten

Den pågår fortfarande.

H. Trött och uppgiven mamma

PS. Tar det aldrig slut?

Zonterapin

Nu har vi gått våra tre gånger, som det rekommenderas att man går, på zonterapin. Har bebis magproblem lättad då?

Både ja och nej. Nätterna har blivit betydligt bättre, det första passet han sover har de senaste nätterna varit t.o.m. fem timmar långt, så oftast har jag själv hunnit få minst fyra timmars sömn förrän det är dags för väckning. Efter det går nätterna lite varierande; ibland somnar han om och sover tre timmar till (har hänt en gång), men ibland tycks han tro att man kan ta morgon då, vilket ju är mindre bra. Men jag tror att det artar sig iallafall, och redan fyra timmars sömn per natt är ju mycket jämfört med vad vi sovit den senaste tiden.

Dagarna varierar också, idag har varit en riktigt bra dag då han varit vaken i några omgångar utan att skrika (har inte hänt förut), men igår t.ex. grät han all sin vakna tid.

Så det har blivit bättre nog, men om det är zonterapins förtjänst eller om det bara råkar sig vet jag inte (skillnaden är ju ändå inte så stor). I alla fall är jag nöjd att vi provade zonterapin, dessutom var terapeuten så ljuvlig och uppmuntrande att det blev lite av terapi för mamma också att gå dit.

Blåbärblå

Sömnbristen börjar tydligen göra mig lite kucku för idag har jag gjort två saker som jag verkligen inte brukar syssla med så ofta.

För det första har jag plockat blåbär. Det har inte hänt sen jag var 9 år och blev tvungen att plocka en mugg med blåbär för att mamma skulle köpa mig en klänning som jag önskade.

För det andra har jag plockat blåbär med en spädis i bärsjal, herrejösses så hurtig jag kände mig. Om någon skulle ha föreslagit att jag skulle ut i skogen med Wilhelm då han var 5 veckor gammal skulle jag har skrattat ihjäl mig.

För övrigt har vi haft ett helt okej veckoslut, zonterapin kanske har haft effekt, eller så har magproblemen lättat för att jag nu konsekvent försöker hålla minst tre timmar mellan amningarna. Vet ej, men nästa vecka väntar hursomhelst ännu två sessioner hos zonterapeuten. Även om effekten inte skulle bli så långvarig så går vi dit om så bara för att bebis ska få slappna av en stund. Har nämligen aldrig sett honom så avslappnad och lugn som under fredagens "massage". Han njöt verkligen.

Vi lever

...men shit sådan vecka det varit. Bebis har haft ont i magen och varit olycklig, och vi andra har varit trötta, så trötta och bara försökt överleva från en dag till en annan.

Om jag inte minns fel (så illa är det, dagarna som gått är bara ett enda sudd) så var vi dock på kräftskiva under veckoslutet. Även om jag inte kunde delta på det sätt som förväntas gjorde det gott att komma bort hemifrån ett tag. Och det blev en minnesvärd fest, fina blixtrar och dunder och bara bebis och jag (eller jag var väl så illa tvungen) som orkade vaka på efterfesten från klockan fyra framåt.

Imorgon blir lillebror redan en månad gammal, och jag har idag vemodigt plockat undan de minsta babykläderna i storlek 50 och 56. 

Och på fredag väntar första tiden för zonterapi, så vi håller tummar och tår att vår lillis magproblem med det skulle börja ge med sig.