En vårdag i bilder

Så skön dag det varit, denna vackra lördag. Och roligt att efter en paus på många år få ha äkta veckoslutsfiilis då man kommer hem från jobbet på fredagkväll. Och sedan riktigt njuta, njuta, njuta av att få vara barnen, och inte bara sitta och konstant drömma om nästa stund då man får vara ensam. Det här har nog varit den roligaste aprilmånaden på flera, flera år. Tur att det ännu är några dagar kvar.

Max blir allt stadigare på benen och orkar stå långa stunder nuförtiden.

Och vågar t.o.m. släppa taget med ena handen och spexa lite. Tyvärr slutar dessa extra nummer oftast med knall fall (och gråt och tandagnisslan ifall ingen hinner fånga lillen innan han slår sig mot bordet/golvet/nån annan möbel), men det bekommer inte vår lilla tokstolle alls utan han orkar optimistiskt försöka på nytt och på nytt.

Sedan sov han långa päikkären i vagnen då vi äntligen fattade att lämna bort den tjocka vinterhalaren, och vaknade mycket glad och nöjd.

Alla ungar på gården följde begeistrat med putsbilens arbete. Nu är det officiellt vår då vinterns sand är bortputsad.

Så inledde vi grillsäsongen och beundrade allt grönt som skjuter upp under äppelträdet.

Länsiväyläjuoksu

Om två veckor går HCR av stapeln, och enligt det träningsprogram som jag lite halvslött har försökt följa skall man, två veckor innan själva dagen D, springa det sista långpasset (minst 16 km).

Så då var det ju lämpligt att det idag i våra egna knutar ordnades Länsiväyläjuoksu, som gick an på 17,4 km. Hade tänkt ta det ganska lugnt och bara njuta av den vackra rutten (SÅ fint! Från Otnäs via Hagalund runt hela Bredviken och längs med Munksnässtrand, och sedan över Granö och Lövö tillbaka till Otnäs), men då vädret var så vackert och stämningen bra bestämde jag mig typ en minut före starten att ändå testa lite hur hårt jag orkar.

Och det gick ju långt över förväntningarna! Hade som mål 1h45 minuter, men kom i mål redan på 1h39 minuter, med ett medeltempo på 5:40 min/km. Och det bästa av allt var att det kändes roligt nästan hela vägen! Inte för tungt, men ändå så att jag kände att jag faktiskt gav, om inte mitt allt, så ändå ganska mycket.

Nu känner jag mig trött i musklerna och så, men har inte ont någonstans (typ knä, rygg, el.dyl.), och det tar jag också som ett gott tecken. HCR blir nog bra ännu, det också. 

Bråda tider (men roliga)

Så roligt att vara tillbaka på jobbet. Känns nästan lite spännande att vänta på bussen på morgnarna tillsammans med andra kontorsklädda nissar, tänk, nu är jag med igen, liksom. Pojkarna har klarat sig suveränt här hemma, Wilhelm har inlett sitt rekordlånga sommarlov från dagis och är alltså också hemma alla dagar nuförtiden. Max är lite mammasjuk och till sig över förändringen men jag tror nog att det tar sig. Känner mig helt lugn i alla fall, han är ju ändå hemma i sitt eget hem, tillsammans med sin egen pappa och bror, så någon större nöd går det ju inte på honom. Nätterna är bara otroligt trassliga, men känner mig så glad och inspirerad tack vare jobbet att jag ändå är förvånansvärt pigg. I helgen hann vi dessutom med lite tumis- och kompistid då mina föräldrar sov över hos oss med pojkarna så att mannen och jag fick äta middag med ett gäng vänner PLUS sova gott i lugn och ro i hotellsäng. Mycket lyxigt. 

Nu, då Wilhelm är hemma alla dagar och dagsprogrammet varierar från dag till dag, har vi pysslat ihop ett veckoschema så att också Wilhelm kan följa med vad som kommer att hända och när. Jag är så stolt att vi fick detta projekt färdigt, är varken den mest pedagogiska eller mest händiga pysselmamman men tydligen är jag beredd att gå utanför min comfort zone om det bara underlättar vår vardag ens lite. Efter att ha haft schemat ibruk en dag kan vi redan säga att det var värt besväret; Wilhelm hade snällt sovit dagssömn då mannen hade klistrat in det i schemat efter lunchen, "för här står att du ska sova nu", och Wilhelm bara "okej då".

Tillslut ännu en bonusbild på två bröder som tillsammans glädjs åt att den mindre idag för första gången, på skakiga ben, hävde upp sig och stå. Heja Max!

En minnesanteckning

Så här mycket snö på vår gård, den åttonde april. Sjukt.

Och en glad pojke påväg till dagis, med en ännu gladare mamma som får gå på jobb. Så bra arrangemang, det här med hemmapappa och jobbemamma. Alla är glada och nöjda, tillsvidare i alla fall.

Max 9 månader och mammaledigheten slut

Så har vi redan 3/4 av bebisåret bakom. Hittils har jag lite önskat att tiden ska gå, att Max ska bli större, men nu, nu känner jag att tiden kunde gå lite långsammare. Nio månader är en alldeles ljuvlig ålder, han lär sig massvis med saker hela tiden, är så med på allt som händer runt honom, och han är så fruktansvärt gosig och mysig. Vardagen med honom rullar på, han har en bra rytm, och han är lätt att ha med om man behöver uträtta ärenden eller bara så laga middagen eller hänga upp byket. Ställer liksom inte (ännu) till med några större bekymmer. 

Jag ammar honom ännu på morgonnatten, på morgonen och på kvällen, men på dagarna dricker han ersättning ur mugg. Så värst stora mängder får man inte i honom med muggen, men bara han lärde sig dricka lite bättre och lite mera så ska jag nog trappa ner amningen helt. Flaskan avskyr han, så den har vi helt gett upp, och snart är han ju ändå så stor att han sedan borde bli avvänjd från den också. Så vi sätter alla våra slantar på muggen nu. All annan mat och gröt äter han mycket och gärna, även om mat med bitar i vållar lite problem då han ganska lätt börjar spy. Men det tar sig, det är jag säker på. 

Att klättra och stå på knä är det nyaste trickset. Mycket stolt niomånadersbebbe.

Imorgon är en spännande dag då det blir skiftesbyte här hemma; efter mer eller mindre tre år hemma är det äntligen min tur att gå på jobb, då mannen tar över ruljansen här hemma för några veckors tid.  Ska bli så roligt och uppiggande, och hoppas och tror att hela familjen får ett lyft av att lite rubba ingrodda mönster. Dessutom känns det inte så vemodigt då jag ännu har hela sommaren ledig med pojkarna sen. Det känns bara bra, helt enkelt (och lite pirrigt förstås).

Bästa påsken

Det blev nog den bästa påsken på länge. Vi brukar ha som tradition att vara sjuka på påsken (som ifjol då mannen var däckad, året innan var det visst jag, osv) men i år har vi, hör och häpna, varit friska hela bunten, hela påsken. Helt otroligt. 

Och som vi har njutit. Jag har ätit så mycket påskägg att jag snart börjar värpa chokoägg, har njutit av ett glas rött på kvällarna då barnen sovit, har läst hömppäböcker, sprungit ganska mycket, träffat släkt och vänner, och fått friskluftöverdos i det vackra vårvädret. Idag var Wilhelm och jag och simmade tillsammans med syster och Ida, det blev en lyckad utflykt det med. 

Lite minus får nätterna och det tidiga morgnarna, trots idogt försök att slappa och vila känner jag mig inte precis utvilad, men man kan kanske inte få allt, på en gång i alla fall. Nästa påsk hoppas vi att vi får sova också.

Yeah! Påsk är great! hälsar Max.