Hjälpredan

"Siistii! Vatten! Skum!"

"Titta mamma! Jag inte bara råddar, utan jag kan också vara till hjälp!" Mycket stolt pojke, ännu stoltare föräldrar.

Måndagsangst

Ääääääh sån morgon! Gossen är så på krigsstigen mot mig:

jag: "nu sätter vi blöjan på", 
han: "Buääääähh"  *sparkar och slår vilt omkring*,

jag: "gröten är färdig, kom och äta",
han: "Buäääähh" *sparkar och slår vilt omkring*,

jag: "Nu går vi ut, titta så fint väder", 
han: "Buääääähh" *sparkar och slår vilt omkring*. 

And it goes on and on and on.

ÄÄÄÄÄÄHHHH. 

Hikaren

Hähhää ni medelålders män som låtsades att jag inte fanns, idag har jag varit och övat, utanför kursen. Jag tänker bli så jävla snabb, ni kommer att vara stumma av beundran när likt en torped far genom vattnet om några veckor.


Nä, jag har verkligen ingen tävlingsinstinkt.
 

Misslyckad mommo

Så här går det när man försöker leka mommo förrän man ens fyllt 30:

Varför ville ni inte stanna kvar? Vattnade jag er för mycket? För litet? Var myllan dålig? Så många frågor, men inga svar.

Sket sig, kan man väl säga. Jag fick alltså en fix idé att försöka ta skott på mina pelargoner och få dom att övervintra i bastun (hittade inte på något bättre ställe, och dom var så fula redan förrän dom dog att jag inte ville ha dom framme). Nå, vi tar ett nyt försök om ca 20 år, tidigast. 

Känner mig så misslyckad. 

Man vet att det är dags

Man vet att håret behöver tvättas senast då sonen konstaterar "Mamma vått håve" (mamma vått hår) och man själv bara "Nej älskling, mammas hår är bara smutsigt".

Lyx

Lyx för en av matlagning måttligt intresserad hemmamamma är att komma hem sju på kvällen, trött efter en hejdundrande lekträff, med en ännu tröttare son i släptåg, och finna morgondagens lunch färdig på spisen. 


Varje måltid som vi inmundigar, som jag inte har tillrätt själv, känns som en liten lottovinst. 


Mvh. Trött på att laga mat (och speciellt trött på att hitta på vad man skall laga)

Kärt barn har många namn

Vår son heter ju som känt Wilhelm. Allt som oftast kallar vi honom ändå Wiltsu. Och man kan snabbt räkna ut hur det låter när en ett år och nio månader gammal själv försöker uttala sitt kallnamn...lite W och lite I och lite T och sen ett U på slutet... Charmigt, verkligen.

Glada vi till simskolan gå

Hej alla ni som befann er i Esbo centrums simhall nu på kvällskvisten och undrade vilket vattendjur det var som på bana sju frustande och stånkande och med ett väldans plaskande tog sig fram i sådan snigelfart att ni en stund undrade om hon alls hålls på ytan, det var bara jag som börjat simskolan! 

Och inte vilken simskola som helst, utan en teknikkurs i frisim. Det var SÅ roligt! Men SÅ svårt. Till alla lycka har jag fyra veckor på mig att lära mig, och det skall gå. Kursen började men en halv-cooper, dvs. sex minuter simning i valfri stil, och så mätte tränaren hur långt man hann på den tiden. Jag kämpade 285 meter, jag tycker det var hyfsat och var inte ens sist i vår grupp på åtta personer, som förutom mig bestod av sju stycken medelålders män. Och om fyra veckor, då testet görs på nytt, ska jag sjutton också vara ännu bättre. 

Jag tycker inte att jag är speciellt tävlingsinriktad, men sju blickar som säger "flicka lilla, vad gör du här, i vår grupp", gör mig bara så oerhört provocerad. I'm gonna win.

Dyrbara minuter

Pojkarna försvinner till butiken och man upptäcker att man plötsligt har lugn och ro och troligtvis en hel timme för sig själv, alldeles ensam. Då ska man minsann vara effektiv; vika byket, städa köket, dammsuga...men sen tänker man att man först bara tar en snabb titt på vad som hänt ute i internätet under dagen, ni vet facebook och mail och några bloggar, och man tittar på klockan nere i datorns hörn och tänker "bara fem minuter till". Och fem minuter senare "bara fem minuter till": Och så håller man på tills snart all den dyrbara tiden har gått och det enda man har åstadkommit under denna "effektiva" timme är ett svamlande blogginlägg. 

Guuud, jag är så duktig att jag pyser ihjäl av stolthet. 

Säsongens sista

Så var det höst och säsongens sista konditionsorientering är förbi. Nu är det bara att vänta på att snön ska komma, att det ska bli mörkare och mörkare, för att sedan vänta på att det blir ljusare och att snön smälter, för SEN börjar säsongen igen. 

Ååh vad jag är glad för min nya hobby, tänk att jag för 10 år sedan trodde att det var "för sent" att börja en ny hobby då man fyllt 20 år. Höpö höpö, säger jag nu. Det är aldrig för sent att börja en ny hobby. Nu springer ju nog 5-åringarna förbi mig i skogen, men so what, de har säkert minst ett par års försprång i träningen (de yngsta man ser i skogen är små, alltså sitta-i-bärselen -små). Och nästa vår är jag ju knappt nybörjare mera, med en hel säsong bakom mig. Då kanske jag kan vinna nån 3-åring, typ? 

Godmorgon söndag!

Så här noga läses söndagstidningen hos oss:

Den rådande ekonomiska situationen i Europa bekymrar Wilhelm djupt.

Det bästa

Det bästa man kan göra en regnig och grå oktoberlördagsmorgon är att åka och simma. När man sen pigg och glad kommer hem kan man exempelvis tvätta kylskåpet och sen kan man gå över till grannen för en kopp kaffe.

Fisksoppsbloggen

Med risk för att snart bli nischad som svenskfinlands första fisksoppsblogg måste jag ännu göra lite (gratis)reklam för en alldeles fantastiskt produkt som ger en alldeles utsökt och framför allt snabb fisksoppa (eller varför inte korv- eller köttsoppa, man kan välja fyllning helt själv, tänk!)

I frysdisken har ju redan länge funnits bara Keittokasvikset, men nu har de kommit på att potatis också kan vara med, färdigskalad och -tärnad. Och jag kan berätta att denna innovation sparar både på tid och nerver (att skala potatis är aldrig roligt, och att göra det med en ettåring hängandes i byxbenet är rent ut sagt förjävligt). Thank you, Apetit.

What goes around comes around

Resterna av den arma fisksoppan hamnade på min lunchtallrik. Mums.

 

Pizza vs fisksoppa

Vet ni hur gott Villettas pizza smakar då man vet att samtidigt där hemma, sitter pojkarna och äter gourmet-fisksoppa kokt på frysta grönsaker och fryst sej?

I tell you; gudomligt!  

Till all lycka råkar vardagsfisksoppan höra till Wilhelms favoritmaträtter, så jag behövde inte ens ha dåligt samvete. 

Man kunde kalla det en win-win -situation. 

Ida is in da house

Säg hej åt min gäst:; systers söta dotter Ida.

 

Strömavbrott

Jättemysigt att äta kvällsmål i skenet av alla ljus jag lyckades gräva fram då det plötsligt blev beckmörkt. Jättemysigt när hjärtat dunkar hårdare än ett ånglok och man försöker hålla lugnet så att inte pojken ska behöva ärva min rädsla för mörker. Huu.

Kära julgubben. Det enda jag önskar till julklapp är en ficklampa och en ny kamera som kan ta bilder också i mörknet. Tack på förhand.

Käppar i hjulet

Jag blir inte klok på barn (i det här fallet min egen son alltså). Hur kan han veta att det är bråttom och att  vi inte har tid att tjafsa om huruvida byxorna skall på före strumporna eller tvärtom, och just då ställa till värsta scenen så att vi närapå missar bussen. Och jag lovar, jag var hur lugn som helst, han kan inte ens ha vetat att vi hade så bråttom som vi hade. Eller just då han borde sova dagssömn i tid, för att vi ska hinna med allt program på eftermiddagen, så vägrar han somna (han somnar i 99 % av fallen utan ett pip på några minuter). I just don't get it. 

Jag blir liksom så beklämd också, det är ju ingen vits att hitta på roligt program om det bara leder till megaraivare varje gång man skall komma iväg. Och så himla mycket program har vi inte ens, max 1 grej/dag (mera än så orkar varken han eller jag), och vissa dagar ugglar vi bara här hemma. Kanske vi borde uggla här hemma ändå lite till, så att han blir riktigt, riktigt uttråkad, så att nästa gång vi ska iväg ropar han bara "jee!" och klär glatt på sig. Worth a try?

Supermamman

Idag tänker jag verkligen ge mig själv en klapp på axeln. Jag har nämligen låtit Wilhelm måla. Jag är kanske den minst konstnärliga människan på hela denna planet och jag avskyr kladd och rådd (och att måla och rita), men nånting inom mig sade att jag kanske borde ge Wilhelm en chans. Vem vet, kanske han sina okonstnärliga gener till trots är nästa Van Gogh?

Here we go. Notera den djupa koncentrationen.

 

Mer färg, helst skulle han ha hällt ut färgen rakt från burken men där tog min givmildhet slut.

Alla färger i en salig röra, både på pappret och i burkarna. Men fint blev det. Observera även mitt fina alster, med äpplen (?) och allt.

Kanske, kanske vågar jag göra det här på nytt nån gång. Dessutom hann jag laga middagen färdig medan Wilhelm släppte lös sin kreativitet, och det är ju alltid trevligare att laga mat när någon inte hänger en i benet och skriker efter uppmärksamhet.

Årets sämsta blogg

Jag är så dålig. Då jag äntligen tar mod till mig och skapar en egen blogg går jag två veckor senare och glömmer hela saken. Nåväl, här finns den ju ännu, så det är väl bara att fortsätta där jag blev.

Mitt hemmamammaliv VOL. 2 har börjat bra, tackar som frågar. Vi har varit mycket upptagna med friluftsliv (läs: sitta i och vid sandlådan), äta smarriga luncher (läs: kladda makaroni och maletköttsås över hela köket) och en exlusiv resa (läs: hälsa på mummo och taata i Björneborg). Very busy alltså. 

Jag hade lite ångest över att bli hemma igen, inbillade mig att Wilhelm saknar dagis men jag tror jag har kommit över det, han verkar mycket nöjd och lycklig så tror inte att han själv upplever det här som någon kris. Då ska jag inte heller krisa till det i onödan, liksom. Och NU ska jag inte fundera på det mera, jag lovar.

Back to reality

Firade sista arbetsdagen med att gå ut en sväng med kollegerna. En alldeles fantastisk kväll, hade tänkt vara hemma vid åttasnåret men på något sätt blev klockan tolv innan jag lyckligt dansade av taxin. Humöret på topp alltså, ända tills jag insåg att jag inte hade nycklar hem, då jag gett dem åt min mamma som hämtade Wilhelm från dagis. Fick slutligen ringa på dörrklockan för att få liv i mannen (som skulle upp kl 04:15). Inte helt oväntat vaknade också Wilhelm, som blev så till sig att han gallskrek de följande 45 minuterna. 

Hejdå flashiga utekvällar, välkommen hem till hemmammalivet, liksom NU och inte imorgon (och en Great Mother -pokal hit, tack) .

Denhär tröttheten

Dagar som bara är en sträcka av prestationer (väckning 05:50, duscha kaffe pudra näsan, skippade allt annat smink redan för en månad sen, sover hellre två minuter längre, väcka sonen, potta tvätta klä på mata klä på packa väskor springa till bilen köra till dagis lämna ungen på dagis springa till bussen byta till metro komma fram till jobbet helt slut för att inse att dagen knappt börjat jobba jobba jobba och sen samma runda men åt andra hållet och hemma väntar matlagning, byke, en sandig tambur, och tills slut vill man bara lägga ner sig och gråta) är det helt enkelt ingen vits med. Absolut ingen har roligt. 

Hur orkar folk? Jag fattar inte. Men jag lyfter på hatten åt alla som stretar på, ni borde få medalj, städhjälp och kock, minst. Själv ger jag upp och imorgon är sista arbetsdagen på läääänge. Behöver jag ens skriva hur skönt det känns?

Helt okej ändå

Vi valde tillslut att fly dammet, den överfulla bykkorgen och det tomma kylskåpet till mommo och mofa, som bjöd på fisksoppa och äppelpaj. Jag har i tiderna flyttat hemifrån lite i etapper, vilket gör att jag fortfarande har en del saker kvar där, och ofta då vi hälsar på tvingas jag ta med mig något av mitt gamla skräp som mamma inte vill ha i knutarna längre. Idag hade hon grävt fram en låda med texten "Viktiga saker och minnen". Mycket spännande. Lådan bjöd på många pärlor och goda skratt, men det bästa var nog mitt gamla klotthäfte där jag bland tysk verbböjning, försök att lösa matematikuppgifter och diverse listor också hade försökt räkna ut med hur stor sannolikhet jag kommer att bli ihop med pojken jag just då var "kär i"*. Och inte nog med det; jag hade också räknat ut mina vänners (alltså de värsta konkurrenterna, heh) sannolikheter, med samma kille. Vem vinner liksom? HAHHAA, jag trodde jag skulle dö av skratt (och skam)! Och värsta mattanörden jag varit, räkna sannolikheter för att bli ihop med någon? THANK GOD att jag inte mera är 15 år, hur ORKADE man? Jag skall aldrig mera gnälla över en överfull bykkorg, svampputsning eller en trotsig son, jag är mycket hellre nästan 30 än 15 och så osäker på mig själv att jag måste ta till "sannolikhetslära" för att räkna om man blir ihop med någon.


*Man skriver alltså namnen på varandra och sen LOVES och sen skulle man räkna hur många bokstäver som matchar med varandra, med LOVES, med något annat? Minns inte riktigt men något ditåt.

Och så en skit söndag på det

Det är bara så beklämmande att vakna 06.45 en söndag, jag borde vara van men nix, jag levde liksom på något sätt i hoppet om att gårdagens nio-morgon skulle upprepa sig. Jag blev lite gladare då jag kom på att vi kunde åka och simma direkt på morgonen, men fatta, simhallarna i Esbo öppnar först kl 11.00 på söndagar! Hallåå! Vet ni hur uttråkade vi har hunnit bli förrän klockan blivit elva! Buu. Så det blev lite rastös innelek (småbilar som flyger kring lägenheten, typ) medan de trötta föräldrarna försökte läsa tidningen, innan vi täcktes gå ut kring nio. Vi skulle ha haft gäster idag men jag.bara.inte.orkar. Orka städa, orka handla, orka fixa mat... Hur roligt det än är att träffa vänner så kändes det idag bara som för mycket. Förlåt, kära familjen S, men vi ses jättegärna en annan gång!

Du ännu ljuvare lördag

Som började med att få sova ända till klockan nio. Nio! Bara det gör mig så lycklig att det gör det samma om resten av dagen så sku bli en katastrof. Fast hittils har det gått bra, vi hann njuta av höstsolen i hela två timmar innan det var dags för lunch, och nu råder det härlig tystnad i huset då gossen sover. Snart ut för att städa bakgården i vinterskick, det gör mig lite vemodig men jag tänker inte låta det knäcka mig, jag har ju fått sova länge idag och det var bara det som skulle räknas idag, juh.