Ganska exakt en vecka

...hann vi vara friska förrän det blev dags för nästa omgång. Har nyss hämtat hem en spyende Wilhelm från dagis. Helt otroligt, hur många spysjukor kan det rymmas på en månad? Har redan tappat bort mig i räkningarna.

Hoppas hoppas hoppas bara att Max skulle komma undan, det var bara en vecka sedan han spydde senast och tror inte att varken han eller jag orkar med en ny runda av mata-flera-deciliter-Floradril-MED-SKED.

Ett 3-årskalas i bilder

Lika roligt att plocka fram födelsedagståget varje år.

Och som vanligt med Max i famnen. Eller vänta, det var visst Oscar här för en stund.

Blixten McQueen går verkligen hem hos 3-åringen i vårt hus.

Inte precis något som Kinuskikissa gjort, men helt good enough. Och födelsedagsbarnet var mer än nöjd.

Om man stänger ögonen och tar i allt vad man kan...

...så slocknar faktiskt ljusen. Heja Wilhelm.

The party people.

Årets bästa dag

Idag var nog årets hittils bästa dag. Äntligen en vacker vinterdag som vi alla kunde njuta av. Det blev skrinnskopremiär för Wilhelm. Han orkade kanske fem minuter men redan att övertala honom att ta på sig skrinnskorna var ett så stort projekt att vi alla var mer än nöjda att vi kom så långt som fem minuter på isen. Och inget bråk och skrik, halleluja. Efter att han tröttnat på att skrinna orkade han dessutom "spela ishockey" med skorna på rätt så länge, så mannen och jag fick i alla fall skrinna ordentligt. Det var ett tag sen sist, men just så roligt som jag mindes (fast det blir snabbt tråkigt, vad skall man göra om man inte orkar "spela ishockey" och man gjort den enda piruetten som man kan?).

Efter skrinnandet for jag iväg på en skidrunda och på eftermiddagen hann vi ännu leka ut på gården en dryg timme så nu har vi i alla fall tagit rejält ikapp på den friska luften som vi missat då vi haft sjukstuga här hemma de senaste veckorna. Så skönt.

Imorgon 3-årskalas, skoj!

Mycket misstänksam ung man.

...som tillslut vågade sig ut på isen.

Och så här glad och stolt blir man då man vågar pröva något nytt.

Crazy days

En sån vecka! Och jag som i söndags trodde att det värsta var bakom, tji fick jag.

Antibiotikakuren som Max fick mot öroninflammationen passade honom inte alls, utan fick honom att spy och sluta äta helt och hållet. På tisdag var han jättedålig och började verka rätt så uttorkad, så det blev ett till varv hos läkaren. Ny medicin och ett nästan tvådygn långt projekt med att få i honom litervis med Floradril (med sked, då han vägrade flaska och mugg. Kanske det största nervtestet jag någonsin varit med om) gav tillslut resultat och nu har vi en pigg, kry Max igen. Som jag dessutom ammar igen, efter en paus på fyra dagar. Helt otroligt.

Igår fyllde dessutom storebror 3 år. Jag har tidigare haft lite ångest för hans födelsedag då den väckt så mycket tråkiga minnen, men i år blev det faktiskt ett positivt avbrott mitt i all tumult kring Max och hans ätande. Och kanske åren gjort sitt också, känns så avlägset att samma pojke som igår glatt pladdrande satt och klämde i sig muffins efter muffins för tre år sedan låg på Barnkliniken fastspänd i tiotals slangar och ingen kunde säga hur hans liv skulle komma att bli. Att det gick så här bra, det är nog helt otroligt det också.

En sömndrucken men glad 3-åring.

Om amningen en sista gång

Så dög mitt bröst inte mera. Inte ens det vänstra bröstet, inte fast han skulle vara hur hungrig och törstig, trött eller pigg som helst. Inte sittande, inte liggande, inte stående (jo, jag försökte det också). Ei niin ei. Efter en tre dygn lång kamp tror jag att det är dags att ge upp. Det var det.

Fast jag väntat på denna dag känner jag mig ändå inte så lite vemodig, och ja, sorgsen. Hade drömt och planerat att börja trappa ner amningen så småningom, tänkt att han får amma minst ett par månader till ens ett par gånger per dag, och var (någolunda) motiverad att fortsätta med den mjölkfria dieten. Och sen kom en öroninflammation och gjorde att det blev tvärstopp så där bara, över en natt. Också mina boobs är alldeles förvirrade; för två nätter sedan vaknade vi ännu i ett mjölkbad (jag har haft MYCKET mjölk), nu pumpar jag några få droppar nu som då.

Jag vet att jag snabbt kommer att komma över detta och kan nog redan stundvis glädjas åt alla fördelar med avslutad amning (ostsmörgås! kunna sova utan bh! vanliga bh:n dagtid! äta vad jag vill, när jag vill, eller låta bli att äta! kunna gå på stan en hel dag, ELLER SOVA EN HEL NATT!), men måste ändå få sörja en liten, liten stund. 

För egentligen, är ju det största problemet det att Max, förutom att vägra bröstet, även vägrar flaska, mugg, pipmugg, dricksglas...och ja, mjölk i allmänhet. Igår, efter att han hostat så hårt att han spydde upp såväl middag som kvällsgröt lyckades jag lirka i honom lite mjölk med sked, men det ser jag nog inte som någon långsiktig lösning (det går mycket lååååångsamt). Och på något sätt borde vi få i honom 500 ml/dygn. Och det är nog det som stressar mig mest. 

Suck och pust, inte är det lätt, detta babylivet. Hur mycket tid och energi och tankeverksamhet ska man behöva sätta på mjölk, liksom?

En glad typ som helt enkelt inte vill ha mjölk alls, i någon form.

Hänt i veckan (varning för detaljerad sjukdomsberättelse)

Nu ska vi se: Allt började för en vecka sedan då Wilhelm spydde, sedan fick han grym hosta och blev allmänt hängig. Han var hemma från dagis, vi gick inte ut på ett par dagar. Sedan fick Max hosta. Och sedan fick någon (var det jag?mannen?Wilhelm?) en släng av magsjuka igen, men utan spyor. Och alla hostar. Och Max har feber. Och alla springer på tuppen hela tiden. Och det är snor överallt.
 

Och i det här skedet har jag absolut inte mera någon aning om i vilken ordning vem har haft vilken sjuka men summa sumarum så börjar Wilhelm nu vara så gott som frisk, Max har fått antibiotika mot sitt livs första (och sista, visst? Jo,jo.) öroninflammation och mannen och  jag är trötta, lite magrare men på något sätt ändå vid liv. Hoppas det värsta skulle vara bakom nu. Ett stort tack till mommo som höll mig sällskap hela veckoslutet och en hel natt då jag vakade med en jämrande och ynklig bebis och till mofa som agerade taxichaufför och tandborstkurir, och till svärisarna i Björneborg som tog hand om Wilhelm medan mannen var ute ur spelet. Vilket fint stödnät vi har att falla tillbaka på.

Nu drömmer jag om frisk luft, motion, hälsosam mat och VÅREN. Vill lämna denna crappiga (bokstavligen) januarimånad bakom mig så fort som möjligt.

Upptagen

Hinner inte blogga för använder varje ledig stund (och lite däremellan; kom på mig själv med att stå ute och vagga vagnen samtidigt som jag hade en bok i handen) till att läsa. Litteraturvetarna får säga vad dom vill om denna serie men jag måste medge att jag är totalt hooked. Helt enkelt sjukt spännande, är  fascinerad av Christian Grey, begeistrad av Anastasia Steel, och bara.måste.få.veta.hur.deras.story.slutar. Så jag läser, läser och läser. Är snart halvvägs genom del II så om en vecka eller så borde jag kunna återgå till mitt normala liv.

 

Tur för mig att Max sovit bättre än bra de fem senaste nätterna så har inte behövt lida så enormt mycket av att  jag stannat uppe och läst lite senare än vanligt. Hoppas hans putki fortsätter tills jag kommit igenom alla tre delar.

OBS! Om ni har läst hela serien och vet hur det slutar - SÅ VILL JAG INTE VETA! Jag vill läsa själv. Tack.

6-månadersrapporten

Då jag var gravid varnades jag från olika håll att "det första halvåret blir tuffast". Igår blev Max sex månader, så nu borde vi väl ha det värsta bakom då. Jag satt nästan lite ivrig igår och funderade på vad för roligheter framför oss nu (lite som Alfons Åberg då han har tråkigt efter julen). Spännande det här.

Max, 6 månader, är en rolig, om än en mycket högljudd typ. Förutom magontsskriket som fortfarande kommer och går, har han nu också börjat yla som en brandvarnare då han har tråkigt, inte får tillräckligt uppmärksamhet eller inte räcks till den leksak som han försöker nå/den leksak han leker med inte beter sig som han önskar. Hans temperament börjar alltså ge sig till känna mer och mer, och det verkar ju som om han går i sin brors fotspår, i alla fall då det kommer till tålamod (existerar ej). Till all lycka har han också lätt till skratt, och man kan relativt lätt locka ur honom den ena mer ringande skrattsalvan än den andra. Han "pratar" massor, tyvärr är han oftast som mest pratsam på morgonnatten.

Han äter puréer och gröt med god aptit, och vi övar hårt med pipmuggen så att jag småningom kunde börja trappa ner på ammandet (är innerligt trött på det nu; nattätandet tar på krafterna, likaså hans återkommande rintaraivare och högrabröstvägran, och att det helst ska vara knäpptyst och mörkt... han är liksom inte den som man nonchalant tar upp till bröstet då man sitter och njuter av sin latte på ett café, nej nej, då är det gallskrik som gäller ända tills jag ordnat sådana omständigheter som behagar den lille herremannen).

Vi börjar äntligen få nån rytm på dagarna; för det mesta sover han två dagssömner, och somnar för nattsömnen mellan klockan 20 och 21. Vissa nätter äter han fyra-fem gånger, ett par gånger har det hänt att han ätit bara en gång men oftast är det två matningar som gäller. Och det är egentligen helt okej, även om jag inser att en 6-månadersbebis nog borde kunna klara sig på en matning (eller utan mat). Någon sorts sömnskola är nog i planerna, men vi måste nästan skicka bort storebror för minst ett par nätter då, så vi ska se när det blir av.

Och jag själv då, så här sex månader efter förlossning? Jag mår rätt så bra. Är så glad att min kropp blir starkare för varje dag som går, njuter av att springa och skida, försöker göra lite funktionell träning här hemma så ofta jag hinner och kan. Graviditetskilona är jag så gott som av med, men det är nog mest "tackvare" den mjölkfria dieten, och inte träningen. Men alltså, trots att jag ännu ammar känns nog kroppen som min egen igen, och det är nog bara skönt, tycker jag. Om jag ännu fick sova ut några nätter skulle jag må som en prinsessa. Kanske man vågar drömma om att det händer inom de följande sex månaderna?

Sex månader gammal och full av bus...

..och förundran.

Trots

Nu, då Wilhelm närmar sig treårsåldern, börjar också hans trots ändra form. Från att ha skrikit och härjat vid minsta lilla motgång sedan han var dryga året gammal, har han "'äntligen" lärt sig att trotsa också verbalt, på annat sätt än att skrika rakt ut, alltså.

Och det är så sött. Han är så arg, så arg, och så ber man honom äta upp sin mat, och han svarar: "Nej, jag skall inte äta upp min mat. Jag vill vara hungrig." Och riktigt skjuter upp hakan (ni kan tänka er Lotta på Bråkmakargatan i en liten pojkversion). Eller då han ska sova: "Nej, jag vill vara helt trött, hela dagen, jag vill inte sova". Och när han påstår att kuumemittari (febertermometern) är kylmämittari, bara för att han har en avig stund.

Och när han ska sova vill han att man skall komma och sätta på täcket, om och om igen, och då jag till slut inte orkar springa av och an utan ropar att han får sätta täcket på själv, så svarar han: "Men du är vuxen, du kan sätta på täcket mycket bättre än jag". Då börjar det nästan bli lite näsvist, detta trotsande (och testande).

Men ack, bra mycket mera underhållande än bara skrik är detta i alla fall, så det är med glädje jag lämnar tvåårstrotset bakom och välkomnar treårstrotset istället.