Crazy days

En sån vecka! Och jag som i söndags trodde att det värsta var bakom, tji fick jag.

Antibiotikakuren som Max fick mot öroninflammationen passade honom inte alls, utan fick honom att spy och sluta äta helt och hållet. På tisdag var han jättedålig och började verka rätt så uttorkad, så det blev ett till varv hos läkaren. Ny medicin och ett nästan tvådygn långt projekt med att få i honom litervis med Floradril (med sked, då han vägrade flaska och mugg. Kanske det största nervtestet jag någonsin varit med om) gav tillslut resultat och nu har vi en pigg, kry Max igen. Som jag dessutom ammar igen, efter en paus på fyra dagar. Helt otroligt.

Igår fyllde dessutom storebror 3 år. Jag har tidigare haft lite ångest för hans födelsedag då den väckt så mycket tråkiga minnen, men i år blev det faktiskt ett positivt avbrott mitt i all tumult kring Max och hans ätande. Och kanske åren gjort sitt också, känns så avlägset att samma pojke som igår glatt pladdrande satt och klämde i sig muffins efter muffins för tre år sedan låg på Barnkliniken fastspänd i tiotals slangar och ingen kunde säga hur hans liv skulle komma att bli. Att det gick så här bra, det är nog helt otroligt det också.

En sömndrucken men glad 3-åring.