Om amningen en sista gång

Så dög mitt bröst inte mera. Inte ens det vänstra bröstet, inte fast han skulle vara hur hungrig och törstig, trött eller pigg som helst. Inte sittande, inte liggande, inte stående (jo, jag försökte det också). Ei niin ei. Efter en tre dygn lång kamp tror jag att det är dags att ge upp. Det var det.

Fast jag väntat på denna dag känner jag mig ändå inte så lite vemodig, och ja, sorgsen. Hade drömt och planerat att börja trappa ner amningen så småningom, tänkt att han får amma minst ett par månader till ens ett par gånger per dag, och var (någolunda) motiverad att fortsätta med den mjölkfria dieten. Och sen kom en öroninflammation och gjorde att det blev tvärstopp så där bara, över en natt. Också mina boobs är alldeles förvirrade; för två nätter sedan vaknade vi ännu i ett mjölkbad (jag har haft MYCKET mjölk), nu pumpar jag några få droppar nu som då.

Jag vet att jag snabbt kommer att komma över detta och kan nog redan stundvis glädjas åt alla fördelar med avslutad amning (ostsmörgås! kunna sova utan bh! vanliga bh:n dagtid! äta vad jag vill, när jag vill, eller låta bli att äta! kunna gå på stan en hel dag, ELLER SOVA EN HEL NATT!), men måste ändå få sörja en liten, liten stund. 

För egentligen, är ju det största problemet det att Max, förutom att vägra bröstet, även vägrar flaska, mugg, pipmugg, dricksglas...och ja, mjölk i allmänhet. Igår, efter att han hostat så hårt att han spydde upp såväl middag som kvällsgröt lyckades jag lirka i honom lite mjölk med sked, men det ser jag nog inte som någon långsiktig lösning (det går mycket lååååångsamt). Och på något sätt borde vi få i honom 500 ml/dygn. Och det är nog det som stressar mig mest. 

Suck och pust, inte är det lätt, detta babylivet. Hur mycket tid och energi och tankeverksamhet ska man behöva sätta på mjölk, liksom?

En glad typ som helt enkelt inte vill ha mjölk alls, i någon form.