Hungrig

Första veckan av min mjölkfria diet gick suveränt. Saknade ingenting annat än mjölken till kaffet, funderade nästan på att bli vegan (nå nästan bara). Dessutom mådde Max också prima. Men sen blev det lite takapakkia med Max under förra helgen och början på veckan, och blev tvungen att se över min diet igen. Min bästa vän google kunde berätta att sojaprotein i vissa fall också kan förorsaka samma allergiska reaktion som mjölkprotein, och jag hade ju istället för mjölkprodukter börjat käka en hel del sojagrejs. Så för några dagar sedan lämnade jag bort också sojaprodukterna, och tadaa - Max sover igen gott som en gris på nätterna. 

Och nu vet jag inte riktigt mera vad jag skall äta. Varm mat är inget problem, då tror jag mig få proteiner, kolhydrater och vitaminer i någolunda rätt sammansättning, men mellanmålen. Jag helammar ju (eller så gott som, lite puréer får han varje dag men det är ännu frågan om så små mängder att min mjölk nog är det som han livnär sig på), och försöker dessutom träna eller ens röra på mig varje dag. Så mellanmål behövs, eller speciellt ett redigt kvällsmål för att orka amma på natten. Tidigare var ostsmörgås och fil/jogurt/grynost mina favoritmellanmål, men nu tycker jag att jag bara äter bröd, grönsaker och frukter. Och det är väl helt okej föda det med, men när jag aldrig blir mätt. Är hungrig konstant, speciellt på kvällarna. Jag tror att jag skulle behöva få i mig lite proteiner också på kvällen, men vad skulle det vara i så fall? Är liksom inte sugen på biff halv tio tiden på kvällen, och har dessutom lite svårt med skinka och annat köttpålägg till smörgåsen (men det kanske jag bara borde kämpa med?). Inser också att jag nu kunde ha chansen till världens bantningskur - men när jag inte riktigt vill att kilona skall rasa nu då jag ännu ammar. Dessutom känner jag mig lite trött och hängig, och har för mig att det beror på lite dåligt näringsintag (eller för lite proteiner, då). Så nä, dras hellre med några kilo extra bara jag skulle få känna mig lite mera energisk.

Men vad skall jag äta?

And all that snow...

Och så kom den där snön som jag nästan väntat på och det enda jag känner är...ångest. Hur kan det vara vinter igen? Det var ju igår som jag plumsade fram med min mage, med Wilhelm i pulkan efter mig, och vi bara skottade snö, och skottade snö, och skottade snö. Inte klokt hur snabbt tiden går. 

Är också alldeles för trött för att orka försöka få upp någon julstämning, men idag fick jag i alla fall upp julgardinerna, alltid någonting. Men en sak som jag äntligen lärt mig (tog mig bara 30 år) är att det nog kommer nya jular. Så om jag inte orkar vara så inspirerad just nu blinkar jag bara några gånger så är det jul igen, ingen fara liksom om den här ena julen går lite förbi. 

Dagens bästa var ändå att jag trots vinter- och julångest och grav trötthet trotsade blåsten och snön och sprang 8 km i mörkret. Tänk att det faktiskt kan göra en lite piggare. (De nya Icebugarna fick dock inte ännu komma ut på en provrunda, de får vänta på riktig halka).

Jag är redo

Nåja, nu får det komma snö och is och halka, jag har min utrustning i skick. Vill ju dessutom så snabbt som möjligt prova mina nya skor.

Tack vänner för en fin födelsedagspresent, ni vet vem ni är.

Dagens

Här har ni dagens bebis, som efter några bättre dagar nu igen av någon anledning varit lite olycklig och gnällig idag. Också kvällen igår var en gråtfest utan like. Höh, vad är det månne nu som gör honom ledsen? Hoppas han snart blir glad igen. 

Annars har vi varit effektiva denna helg. Har beställt julkort och väggkalender för nästa år (om jag tyckte att det var ett nervtest ifjol, kan jag konstatera att det var ett ännu större nervtest i år - en knorrig bebis som maskade sig i min famn medan datorn långsamt, långsamt kämpar med att få iväg beställningen...aaargh.). Har igen satt undan kläder som blivit för små åt Max, nu använder han bara kläder i storlek 74 och 80, och också sorterat kläder åt Wilhelm som fick en säck med arvegods av en granne häromdagen (vårt grannskap är utan tvivel det bästa på jorden). Vi har köpt en ny mikrovågsugn, och monterat ner ett vitrinskåp från vardagsrummet för att pojkarna skall ha mera plats att leka på. Med lite god fantasi ser vårt minimala vardagsrum nu nästan rymligt ut.

Och dessutom har jag sprungit 8 km på fredag och dryga 10 km idag; de längsta och bästa lenkkina e.M.f.(efter Max förlossning). Jee, HCR, here I come.

Däremellan hann vi tanka knackorvar och franskisar hos syster, och barnen fick leka av sig.

Nu är jag ganska trött, thank god att det är måndag imorgon.

Gåtan löst? Slut på skrikfesten?

Efter att vi började med puréer, och speciellt efter att vi lade till risgröt med mjölkpulver i menyn,  eskalerade Max skrikande till nya nivåer igen, och nätterna blev bara värre och värre. Alla hade sagt att hans mage troligtvis skulle lugna ner sig då han fått lite fast mat i magen, men det blidde icke så.

I måndags fick jag alltså nog av alla goda råd och zonterapier och annat tjafs och bokade en tid till en barnläkare/allergolog. Hon konstaterade att han har utslag i ansiktet som kan tyda på mjölkallergi, och beodrade mig på mjölkfri diet. Puréer som inte innehåller mjölk skall vi fortsätta med, och öka mängden ganska snabbt så att hans mage vänjer sig. Om ett par veckor skall vi prova (mjölkfri)gröt igen, då utblandat i Nutrilon Pepti, som är en specialersättning för bebisar med mjölkallergi. Och om tre veckor ringer läkaren och då ska vi se om dieten gett resultat och göra en fortsatt plan. 

Och efter bara två nätter vågar jag nästan hoppas att gåtan är löst. I måndagkväll skrek han visserligen nästan tre timmar i sträck (men då hade jag varit utan mjölkprodukter bara från eftermiddagen), men då han väl somnade så sov han som en stock i fyra plus tre timmar. Igårkväll somnade han som vanligt halv nio-tiden, och sov sedan - vilket aldrig har hänt förut, han brukar ju bara ta en liten tupplur för att sedan gråta och gnälla i minst ett par timmar - över två timmar, åt lite, och somnade genast om och sov fyra timmar igen. 

Inget skrik. Inget grymtande. Inget rapande. Inger pruttande. Och på morgonen låg en nöjd, glad bebis och log åt mig. Helt otroligt.

Jag hade själv varit "rädd" för den mjölkfria dieten, tyckte att en stor del av min kost består av just mjölkprodukter och trodde det skulle kräva massor tid och energi att hitta ersättande produkter, men hittils har det gått hur lätt som helst. Det enda jag riktigt på riktigt saknar är mitt morgonkaffe med massor av varm mjölk, men försöker intala mig att det bara är en detalj. Om jag får en glad bebis och lite sömn på köpet dricker jag svart kaffe fast resten av mitt liv (ris-, soja eller havremjölk i kaffet är bara inte samma sak, så kör hellre svart). 

Och ännu som en liten detalj, vet ni vem som inte heller har mera ont i magen? Jag själv. 

Har egentligen inte ens tänkt på det förrän jag i morse vaknade upp och kände mig glad och avslappnad i magen, att jag haft lite magont hur länge som helst egentligen. Om det är mjölkprodukterna, oron för Max eller sömnbristen som orsakat den vet jag inte, men i alla fall är den nu just borta. Och det är ju ganska skönt, hur som helst.

Lyckad dag

Vi vågade oss på ett extreme-äventyr idag och åkte till WeeGee-huset i Hagalund på brunch. Vår våghalsighet belönades; maten var god och fräsch, atmosfären och omgivningen var mycket barnvänlig (rena Babybjörn-pottor på toaletten får alltid ett stort plus!), och våra boys betedde sig exemplariskt.

Stärkta av denna lyckade måltid vågade vi ännu riskera vårt flow och betalade också inträde till själva museerna. Tänkte att Wilhelm kanske, kanske kunde tycka om Leksaksmuset, och bingo, där gissade vi rätt. Han skulle ha stannat där hur länge som helst och tittat på leksakerna (det tycktes inte störa honom att det mesta fanns bakom vitrin och inte fick röras).

Så nu har vi ätit gott och fått en kulturdos på köpet, nu kan vi med gott samvete äta halvfabrikat och se på Puuha-Pete hela nästa vecka då.

Notera sista bilden, kan man bli blekare?

Framsteg

För första gången på typ tre månader fick jag båda pojkarna på samma bild utan att den äldre försökte ta livet av den yngre medan jag stod bakom kameran (eller telefonen då, vågade inte springa efter kameran men kanske den dagen också kommer).

Att kalla det syskonkärlek är nu kanske att ta i men ser ni att storebror faktiskt helt milt pajar lillebror? Kanske dom ändå blir kompisar en vacker dag?

Från en sak till en annan

Jag är inget fotbollsfreak, men det här målet får mig nästan att förstå hur man blir ett sådant. Jeez, vilket mål! Han är helt sanslös, den där Zlatan.

Sömnlös

Max sovande blir en allt större fars för varje natt som går. Han sover bara om han får ligga tätt, tätt bredvid mig, och också då skall det ätas med 1-2 timmars mellanrum. Med andra ord sover vi uselt, och det börjar nu kännas hos mig som värk i axlar, rygg, nacke och huvud. Att det susar i huvudet av trötthet, det kunde jag ännu på något sätt leva med, men värk...det gör mig sur som en citron. Och det i sin tur gör att eftermiddagarna och kvällarna med trotsiga storebror är en ren pina. 

Fast det som jag egentligen saknar allra, allra mest, är att få ens en halvtimmes egentid på kvällen före läggdags. Att båda pojkarna skulle sova samtidigt en liten stund, så att jag fick äta kvällsmål och varva ner mentalt förrän nattrumban börjar. Hinna få tanken ikapp, kanske läsa någonting en liten stund. 

Men nej, Max sover dock och endast med mig bredvid sig, så då går jag och bär omkring på honom tills jag själv måste sova. Det spelar ingen roll att vi har strikta rutiner varje kväll, man kan t.o.m. få honom i säng för en liten lur där vid 20-snåret, men att han skulle inleda sin nattsömn då? Nejnej. 

Idag skall vi på zonterapi, igen. Om jag inte missminner mig sov han nämligen lite bättre ett tag efter att vi varit där senast, så jag ger det ännu ett försök. Om det fungerar går jag dit fast varje vecka under de följande åren, bara vi får sova.

Utflykt

Vi börjar äntligen fatta att det egentligen är ganska skönt att Wilhelm inte längre sover dagssömn. Då Max för tillfället inte heller har någon rytm är vi ju fria att göra vad vi vill, när vi vill, på dagarna.

Så idag efter lunch åkte vi iväg på utflykt till Pirttimäki friluftsområde. Vi har senast varit där för ett år sedan, och då var Wilhelm lite för liten för att få något ut av deras fina gymnastiklekplats, men nu funkkade det perfekt. Han klättrade, balanserade, hoppade och snurrade så ivrigt att han inte ens märkte att det öste ner av någon sorts regnslask. Lite korv och äppelbitar på det och utflykten var perfekt, i Wilhelmska mått. Och inte en enda raivare, varken när vi skulle åka iväg, när vi väl var där, eller ens när vi skulle åka hemåt. Halleluja, då var det verkligen en perfekt utflykt, också i mina mått mätt.

22 minuter

Så länge sov han. Hopplöst, det här att få en bebis att sova. Nå, han är iallafall nöjd och glad (och pigg, då).

Fredagsgöra

Vi började dagen med lek på systers och kusinernas gård. Tänk, bara en dryg månad sedan senaste fredagmorgonlek, men nu är syrran inte längre gravid utan istället sussar en liten bebis i vagnen (som dessvärre inte kom med på bild). Och Max har ju vuxit ganska mycket också, när man tänker efter.

Sedan kom vi hem och medan Wilhelm på eftermiddagen åkte med sin pappa till dagis för att gå på farsdagskaffe, tog Max och jag en powernap. Efter det kände jag mig så utvilad att jag orkade baka mockarutor tillsammans med Wilhelm. (Meddelande till min mamma: jag sätter halva plåten i frysen för ett par dagar och tar med dom sen på söndag!)

Nu: Torka aldrig tårar utan handskar, del 2 av 3. Såg första delen för ett par dagar sedan och blev helt hooked. Så vackert, så sorgligt, så fantastiska typer. Tolv dagar till finns alla tre avsnitt ännu att se på svtplay.

Och så hoppas vi dessutom att Max sover minst 58 minuter till (hahhaa, as if).

Mamma på vift

Igår var det äntligen dags. För att vara ärlig var jag slutligen inte så sprillans ivrig, då jag visste att Max inte är så förtjust i att äta från flaska. Så istället för en helkväll med middag, drinks och sedan konsert (vilket var den ursprungliga planen) blev det för min del att amma här hemma, sedan hoppa i bilen (tack till min bror som ställde upp som chaufför!) och åka rakt till Hartwall Arenan. Jag hann fram precis samtidigt som  J.Lo, phew. 

Och vilken show hon bjöd på! Det var verkligen värt såväl pengarna som besväret, och när jag knappa tre timmar senare satt i taxin på väg hem var jag trött men lycklig. Det gjorde nog så gott att få se något annat än hemmets fyra väggar ens för några timmar, och t.o.m. mina barn ser sötare ut idag än de gjorde igår. 

Männen hade dessutom klarat sig fint här hemma, Max hade som väntat vägrat flaskan men slutligen ätit 70 ml mjölk serverat med sked och sedan somnat. Det bådar ju gott ifall jag får för mig att ta några timmar ledigt någon annan gång igen.

Max fyra månader

Max blev förra veckan fyra månader gammal, och idag var det dags för rådgivningsbesök. Vågen visade dryga 8 kg, och han mäter 68 cm i längd. Han hade kommit lite ner på kurvan och landade precis på nollsträcket på vikt/längd-kurvan. Jag anade lite att det var så då han nu haft lite längre pauser i sitt ätande. Men det lär inte skall vara någon fara, utan är väl bara helt normalt att viktökningen planar i något skede.

Vi har övat att äta lite potatispuré ett par dagar men det vill sig inte riktigt, han vet liksom inte vad han ska göra och får bara kväljningar tills han slutligen spyr. Också det lär vara helt normalt och tyder väl mest på att han inte är riktigt mogen för vanlig mat ännu. Så vi övar oss i lugn och ro, eller kanske t.o.m. pausar för några dagar, får se.

Vår hälsovårdare är så ljuvlig, då jag själv ställde mig på vågen (vi äger ingen våg, och vill inte ha en heller, men jag brukar passa på då jag ser en våg någonstans) var hon, utan att se vad vågen visade, orolig för att jag tappar för mycket i vikt, "för i detta skede är det viktigt att inte gå ner för mycket i vikt". Det var så roligt att höra, även om det verkligen inte är ett problem för mig just nu (snarare hänger de där sista, ökända fem gravididtetskilona segt kvar). 

Annars kunde min flunssa, vädret och lite strul på jobbet (att orka engagera sig med jobbegrejs då man är mammaledig...alltså äääh, men det hjälps inte) kanske få en lite nedstämd men jag försöker hålla fiilisen uppe,  det hjälper ju inte att bara gnälla. Så på hemvägen från rådgivningen svängde jag in via blombutiken och köpte lite blommor, det piggar alltid upp. Det är ju dessutom Svenska Dagen och allt.

Så liten ännu

Nu då det finns en ännu mindre i huset tycker jag lätt att Wilhelm är och ska vara så stor, men nog är han ännu liten. Igår kunde vi lämna Max en stund hos svärisarna, och åkte iväg till Finlands finaste lekpark belägen på Kirjurinluoto i Björneborg, bara Wilhelm, mannen och jag. Så dyrbar tremistid, och vad roligt vi hade det. Wilhelm var så, så lycklig och njöt oerhört av att få ha vår bådas fulla uppmärksamhet. Sedan orkade han vara en lite gladare storebror resten av kvällen igen.