Jullov med stort J

Vilket härligt jullov vi har på gång. Har hunnit med julmarknad i Ingå, övernattning hos mommo och mofa, hemmahäng, kryssning och bakning. 

Det som ändå allra mest har gett jullovsfiilis är nog sömnen. Pojkarna har äntligen, äntligen, under några dagars tid sovit ända till sju-åtta på morgonen, och det gör genast att vi alla är piggare, gladare och mera sams. Så otroligt skönt att få börja morgnarna så att alla faktiskt är utvilade, istället för att börja med skrik och bråk klockan 5:45 på morgonen. Troligtvis kommer dom ju imorgon att vakna kl 5 igen (om inte för annat så bara för att jag skröt om våra morgnar här), men iallafall har vi fått njuta av ens några "sovmorgnar",. Lyx, lyx, lyx.

En glad kusinskara på Ingå julmarknads våffelkafé.

Mommo och Max blev helt bästisar under vår Kyrkslättvistelse.

Max ääääälskade bollhavet på båten.

Nätterna på båten gick över förväntan och så här glad blir man då.

Måltiderna var det enda minuset på resan. Det finns bara ett ord som beskriver dom. KAOS. En ettochetthalvtåring är bara inte ännu restaurangmogen.

Idag har vi bakat lussekatter, jultårtor och pepparkakor. Julstämning i kvadrat!

Dessutom har jag idag fått snusa på en gosig liten nyföding, och samtidigt fått skvallra med fina vänner medan Wilhelm fick leka och busa av sig med bebisens syskon. Hoppas julen fortsätter lika fint!

December

En dag kvar, och sen börjar jullovet. Har kanske aldrig väntat så mycket på jullov som nu. Det har varit en otroligt rolig och intressant höst, men visst tar det på, allt det nya. Är rätt så trött, och det börjar pojkarna också vara. Ska bli så skönt att bara få vara i lugn och ro, inte ha bråttom nånstans. Sedan orkar vi ta oss an nästa år med nya krafter igen.

Pepparkaksbak har vi iallafall redan hunnit med!

November

Swisch hördes det bara och så blev oktober november. Vad har vi gjort hela oktober då? Förutom ruljansen dagisjobbhemochätalekasova, som vi förövrigt börjar vara ganska bra på, har vi njutit av vackra höstveckoslut, sovit lite bättre än på länge, firat födelsedagar och gått på bio. Helt vanliga vardagssaker, men ändå så roliga. Denna nya vardag passar oss bara så mycket bättre, fast jag kan vara trött som en urvriden trasa då jag kommer hem från jobbet är jag ändå alltigenom på så mycket bättre humör, och det avspeglas förstås på barnen och maken. If mom is happy, everybody's happy, för att lite modifiera Dr Phils kända uttryck. 

Max är också glad för det mesta.

Lördagsmyset är en veckoslutens höjdpunkt och en helig stund.

Bröder på kusin Oscars 1-årskalas.

Mannen och jag gick på ett vackert bröllop och fick som pricken på i:et sova gott en hel natt i ljuvlig hotellsäng.

På veckosluten prioriterar vi utehäng. Iaf jag riktigt känner hur jag behöver syre efter att ha suttit på kontoret fem dagar i sträck.

Familjen W bjöd oss på middag och världens gulligaste Halloween-muffins.

Vi har haft gårdstalko och mina pojkar höll på att föräta sig på korv.

Wilhelm och jag gick på bio för första gången, och det var verkligen en hit. Wilhelm älskade filmen (Planes), men popcornen smakade inte. Tur att vi också hade russin med.

Igår firade vi mofas födelsedag. Det rådde andäktig tystnad då alla fyra kusinerna åt glass samtidigt.

Och så upptäckte Wilhelm plötsligt hur roligt det är att fota. Här är hans första selfie.

Och den som sade att det tar två månader att vänja sig vid en ny vardag visste nog vad den pratade om (kanske det också var Dr Phil?), för precis så har det varit för oss. Visst har det känts rätt ända från början, men nog är det först nu som jag märker att det faktiskt bara rullar på, och vi orkar t.o.m. planera lite framåt och är inte längre rädda att ett extra program någon kväll skulle knäcka någon av oss. Vi var faktiskt så modiga att vi bokade en Stockholmskryssning till december, fast jag bara för ett drygt år sedan lovade och svor att jag inte skulle åka nånstans med barnen före dom är fem år, minst. Förhoppningsvis blir det en roligare resa denna gång.

Fina höstdagar

Ett av det bästa med att ha börjat jobba är att veckosluten igen har fått tillbaka sin betydelse, så där på allvar. Jag känner att det faktiskt är riktigt, riktigt roligt att vara tillsammans med pojkarna, varje stund, har betydligt längre tålamod, och orkar leka så mycket mer än tidigare. Så iallafall i mitt fall stämmer nog klichén att jag är en så mycket bättre mamma nu när jag jobbar, under den tid vi är tillsammans alltså - faktum är ju att våra gemensamma timmar under vardagarna är otroligt få, så då just känner man sig inte som någon supermamma precis, men jag tänker att det jämnar ut sig i långa loppet.

Denna helg har vi bara varit hemma, i fredags hälsade mommo på oss, och på lördag fick jag prova på att vara enstamstående mamma till tre barn då mannen var på polttare och pojkarnas surrogatstorasyster T kom på besök. Det gick suveränt, pojkarna var så förtjusta och alla var glada. Konstaterade att jag mycket väl kunde vara trebarnsmamma om det tredje barnet skulle komma färdigt i form av en väluppfostrad, glad och hjälpsam femåring. 

Idag har vi njutit av det vackra höstvädret och sovit lång dagssömn (Max och jag), medan Wilhelm var i svampskogen med mannen. Utvilade och nöjda är vi alltså redo för en ny vecka!

Hela vardagsrummet fullt med lördagsmysare.

Kan inte sluta förundras över hur fint pojkarna leker tillsammans nuförtiden.

Kanske det ännu blir paita och peppu av dom (för ett halvår sedan skulle jag ha skrattat ihjäl mig åt tanken).

Lidingöloppet

Sent på fredagkväll var vi framme i Stockholm, men innan läggdags hann vi ännu göra en sista tankning - på Burger King förstås. Vi är verkligen proffsiga.

Vi bodde på hotell Kung Carl vid Stureplan, hotellet var jättevackert och frukosten suverän, det enda minuset var egentligen läget; då krogarna stängde vid 3-4 på morgonen var det ett hiskeligt liv på gatan, till all lycka var jag så trött att jag kunde fortsätta sova utan problem.

Efter frukosten på lördagmorgon åkte vi med tunnelbanan till Ropsten, varifrån bussarna till Lidingövallen gick. Vid busskön var det djungelns lagar som gällde; inget som helst kösystem och tiotusentals löpare och åskådare som samtidigt skulle ut till vallen, man fick verkligen ta till armbågarna för att överhuvudtaget komma ombord på en buss. Jag hann bli lite stressad då vi ännu skulle plocka ut våra nummerlappar, men vi var sist och slutligen ute i god tid och bussresan i sig gick sedan snabbt.

Vi fick smidigt våra nummerlappar och hann i lugn och ro fästa både lappar och tidtagningschip, vi åt ännu varsin banan och traskade sedan iväg till Koltorp (1,8 km bort) där starten skulle gå.

Ivriga och nervösa före start.

Det var rätt så kallt och blåsigt och jag övervägde en stund att springa med min tunna fleece på, jag har varit förkyld i ett par veckor och höll ännu natten innan att hosta lungorna ut så blev därför plötsligt osäker om än det ena, än det andra, men kom till slut till mina sinnes fulla bruk och gick till starten i de kläder som jag planerat från början. Frös nog ganska rejält innan start men då vi väl kom iväg blev jag snabbt varm. 

Vi började rätt så långsamt, hade på förhand bestämt att hålla oss mellan 6:15 och 6:30 de första fem kilometrana, och det lyckades vi hålla oss till, främst på grund av att det var så hård trängsel att en snabbare fart skulle ha varit en omöjlighet. Jag kände hela tiden efter hur det kändes i lungorna, och hade bestämt att avbryta ifall jag genast drabbades av en hostattack, men allt kändes bra och löpsteget var lätt. Kanske det gjorde helt gott att totalvila de sista två veckorna, även om det kanske inte är den ultimata uppladdningen inför ett långt lopp. 

Rutten var supervacker och vi njöt för fulla muggar, och efter fem kilometer bestämde vi oss för att höja tempot till ca 5:40. Vi hade på förhand tittat på höjdkurvorna och visste att mellan 5-15 km skulle vara den lättaste delen av rutten, och så var det. Kilometrarna flöt på i bra tempo, vid 9 km hade vi en kompis med familj som hejade och det gav energi. Solen sken och vyerna var hisnande, kände att jag kunde springa hur långt som helst. När vi närmade oss 20 km blev det allt backigare, och benen började bli trötta. Jag kände mig hungrig och kände att jag behövde salt, så vätskepunkten med saltgurka, energidryck och kanelbulle vid 20 km kunde inte ha kommit lägligare. Vår kompis hade också flyttat sig hit, så fick ännu en extra fiilisboost av att ha någon som stod och hejade med ens namn. 

Tyvärr var mina ben rejält trötta nu, och mitt i en backe blev jag tvungen att tänja lårmusklerna en stund. Min man sprang iväg, och jag betvivlade på allvar om jag alls skulle orka i mål. Det var som om hela den senaste månadens trötthet med jobb, dagis och flunssor hann i kapp mig, och hade bara lust att lägga ner mig och sova. 

Tills jag bestämde mig för att bita ihop och fortsätta, strunta i tempon och sluttider, och bara försöka komma i mål. Och plötsligt började det rulla igen, och vid nästa vätskestation vid 25 km hade jag sprungit fast mannen igen och vi kunde förtsätta tillsammans. Drack en kopp kaffe och åt en minibulle (aldrig har en kopp kaffe smakat så gott!!), klämde i en bit banan och lite saltgurka, och så fortsatte vi. Trots tankningen var jag superhungrig och tänkte bara på mat, och mantrat "snart är du i mål, sen får du biff och godis och vin och behöver aldrig springa ett steg till om du inte vill" ekade i mitt huvud resten av loppet.

Och så var den där, vid ca 26 km, den fruktade Abborrbacken. Du är trött som en gnu, hungrig som en varg, benen värker och lungorna skriker efter nåd, och så har dom hittat på att man skall bestiga ett berg ännu (typ), som pricken på i:et. Det var inte klokt, jag släpade mig upp (alla gjorde det, tror jag såg en spänstig kille som ens försökte sig på att springa), tack gode gud för gospelkören som sjöng "You can make if you really try" nånstans hallvägs i backen, för det gav mig fiilis och energi och plötsligt var jag uppe och alla hejar och kämpar "det värsta är bakom nu!" och jag tittar på klockan för första gången på en timme och räknar hastigt att jag ännu kan hinna få en tid som börjar 3:0-nånting om jag bara orkar hålla benen i rullning. Mannen har slut på energi och säger åt mig att sticka iväg, jag vinkar och pinnar på. Vid de sista mördarbackarna tvinnar det i huvudet och jag blir rädd att jag skall svimma men försöker bara fokusera på att andas, och plötsligt är det bara 500 m kvar och publiken hejar och uppmuntrar med att "det är bara nerförsbacke nu" och jag springer, springer och nästan gråter av lycka när jag kommer i mål på 3:09:33.

Jag klarade det, jag dog inte, och orkade springa ända tills slut och fick en riktigt hyfsad tid. Medeltempot för hela loppet blev 6:19, precis som jag hoppades och planerade (före jag blev sjuk). Mannen kom i mål en knapp minut efter mig, också han lycklig och vid gott mod. Efter målgången åt och drack jag precis allt som kom i mot; sportdricka, cola, kaffe, bulla, banan, saltgurka, och t.o.m alkoholfri öl (jag som inte ens tycker om öl).

Omtumlade men lyckliga i mål.

Åkte till hotellet för att duscha, och därifrån orkade vi ännu masa oss till Gamla Stan för att äntligen äta den där biffen och dricka det där rödvinet som jag drömt om halva dagen. Behöver jag säga att det var den bästa biffen jag någonsin ätit?

Kvällen avrundades ännu med drinks tillsammans med kompisen som orkat heja på oss, och mätta, trötta och nöjda fick vi ännu sova en natt på hotellet.

Stockholm var så otroligt vackert förra natten.

Vi kom hem med morgonflyget, och hemma väntade två glada pojkar som haft ett toppenveckoslut tillsammans med farmor och farfar.

Trots alla lyckorus och fantastiska nya minnen var nog veckoslutets bästa stund kanske ändå denna; att få sova päikkäre tillsammans med Max, hemma på den egna soffan. Han har nog inte sovit på min mage sen han var bebis, så det här var extra mysigt och vi fick båda tanka lite välbehövlig närhet.

Är grymt sjuk i benen idag, var t.o.m. tvungen att ta en burana i natt, men förhoppningsvis börjar det snart ge med sig. Och smärtan är så värt det; är så stolt att vi klarade det, jag visste att jag hade tränat ganska mycket, men de senaste veckornas feber, hosta och snuva fick mig nästan att tappa hoppet, och denna tvåveckors paus i träningen gjorde mig nog misstänksam på hur mina ben skulle reagera. Men där ser man, ibland klarar man så mycket mera än man tror! Nästa år igen!

Nytt tempo

Kan inte fatta att det redan gått nästan en månad av vår nya vardag! Och så mycket roligt och intressant som hänt! Visst är det stundvis tungt, måndagarna är värst, men då det blir tisdag brukar samtliga familjemedlemmar ha förstått vad det är som gäller. Pojkarna trivs på dagis, och jag stortrivs på jobbet. Dessutom är svartsjukan bröderna emellan som bortblåst, Wilhelm är så snäll och fin med Max nu, främst är det Max som retas med Wilhelm och förstör hans lekar och så, men Wilhelm har plötsligt visat sig ha förvånansvärt tålamod och brukar sällan eller aldrig retas tillbaka. Så våra kvällar brukar också vara ganska sköna och bråkfria, fast det var dem som jag hade fruktat nästan mest (att trötta barn ska bråka med varann och med trött mamma).

Så en månad in i alltihopa kan jag nog inte säga annat än att vi är helnöjda. Och imorgon har jag redan min första semesterdag, på kvällen åker mannen och jag till Stockholm för att på lördag springa Lidingöloppet. Det ska bli sjukt skoj, nu får vi bara hoppas att min hosta ger med sig tills dess. Farmor och farfar kommer hit för att vara med pojkarna, och sedan har jag ännu måndagen ledig så att jag dessutom får en heldag med pojkarna. 

Så fin höst på gång nu, har inte ens ångest för att det snart blir oktober! Det, ni, då har man det bra.

Just an ordinary day at the office

Eller så inte. På eftermiddagen bar det av på en liten seglats. En segelbåt är verkligen det bästa tänkbara stället att hålla ett annars kanske lite småtråkigt möte, speciellt då solen skiner från en klarblå himmel och vinden är alldeles perfekt. 

Fast jag egentligen har jag haft så roligt på jobbet att det inte ens skulle ha stört att sitta i ett vanligt mötesrum. Men visst gjorde ju havet och solen det ganska speciellt (tänk, i september!). 

Imorgon gäller det

Pojkarna övade duktigt på dagis fyra dagar förra veckan, och fast Max grät varje morgon då jag lämnade honom (vissa gånger alldeles, alldeles hjärtskärande och personalen fick bokstavligen slita honom loss från mig) hade dagarna ändå gått bra, och båda pojkarna leker, äter och sover som sig bör. Småningom börjar väl morgnarna också ta sig, men fram till dess hjälps det inte annat än att själv svälja gråten och försöka hålla huvudet kallt. Jag vet ju att dom har det jättebra på dagis, personalen är fantastisk och dom tar verkligen alla barn i beaktande. Det blir nog bra.

På fredag höll jag pojkarna hemma för att dom skulle få pusta ut under en längre helg förrän hösten kör igång på allvar, och tog dom på en utflykt till Lojo istället. Ett bättre avslut på min tid som hemmamamma kunde jag inte ha fått; pojkarna var så glada och nöjda, och vi klarade galant av ett simhallsbesök (rekommenderar verkligen Lojo simhall för barnfamiljer!), lunchen i form av hot dogs i simhallens kafé, och ännu en promenad och avslutningsvis kaffe och kaka på kafé Lauri i Lojo centrum. En jättefin dag, helt enkelt.

Nu i helgen har vi bara slappat här hemma, och försökt kramas och gosas och busas lite på lager. Känner mig nog så redo nu, ska bli jättespännande med jobb och nya arbetsuppgifter.

Nybadade pojkar i simhallets kafé.

Nöjda pojkar med värsta lyxmellanmålet på stans finaste kafé.

Kuopio, dagis, och kanske sista sommardagarna

Max feber förra veckan gick till all lycka förbi lika snabbt som den började (kanske det var tänderna?), och på helgen kunde vi sålunda åka till Kuopio som planerat. En fin släktrunda blev det, vi fick träffa gamlamostrar, farmödrar, farfäder, kusiner, hästar och hundar. Pojkarna betedde sig exemplariskt under de långa bilresorna, och åt snällt russin tillsammans på baksätet. Här ser ni så fint Wilhelm matar Max:

Jag sprang en morgonrunda i ett vackert, öde Kuopio på söndagmorgon. Nattens ösregn slutade precis innan jag gav mig iväg, och det var så tyst att det nästan var overkligt.

Vägen hem var mycket lång men ganska vacker.

Och Max går bättre och bättre för varje dag som går. Nu kan han också skuffa upp sig från golvet utan att ta stöd från någonting. Dessutom har han börjat använda tudelad pyjamas (från att tidigare alltid haft heldräkt modell bebis), och det känns som en milstolpe det med (jag har sagt det tidigare men jag säger det igen: han är definitivt ingen bebis mera.).

Och sen kom den. Första dagisdagen. Vi mjuklandade hela förra veckan, och det har gått över förväntningarna. Wilhelm är ju som fisken i vattnet och är glad att få träffa alla gamla polare, och också Max har varit ganska käck. Han är nyfiken både på personalen och på de andra barnen, och har ätit med god aptit. På fredag fick han stanna över vilan, och det hade också gått bra. Visst gråter han då jag lämnar honom (det var väntat), men han lär komma över det efter en stund och just det att han äter och sover gör mig så lättad. Nog ska det bli bra, det här. Nästa vecka övar vi oss ännu, pojkarna får vara på dagis några timmar per dag medan jag förbereder mig för att börja jobba genom att städa skåp, ordna fotoalbum, gå på gym, fixa frisyren och annat nödvändigt som är svårt att göra då pojkarna svansar omkring mig. En riktig lyxvecka på kommande, med andra ord.

På väg till dagis.

Lite trött efter sina två första timmar på dagis.

Denna helg har vi bara njutit av (troligtvis) sista sommarvärmen, och avrundade helgen med plättkalas hos syster. Det är med bra fiilis jag går in i min sista vecka som hemmamamma.

Dessa dagar...

 ...när ingenting vill sig. Vaknar alldeles för tidigt till ösregn och blixtrar och dunder och en knorrande Max. Blir lite nedstämd men lyckas ändå få en tid till Wilhelm för att gå och visa upp hans tänder som han slog in i sin kompis panna (då dom sku kramas, mycket gulligt tills det sket sig och slutade med blodbad), men tiden är mycket opassligt just då Max borde äta och sova. 

Dessutom är Max plötsligt brännhet, och mycket sur, så att ta med en febrig, trött och hungrig Max till tandläkaren lockade inte så mycket. Nå väl, what do you do, tänkte jag och börjar förbereda lunchen för att ens maten skulle vänta färdig hemma då vi kommer tillbaka. Barnen skriker och leker rastlöst men mat måste vi ju få. Hinner precis slänga löken på stekpannan då det blir strömmavbrott. Då kom tårarna. Och som vanligt, precis då man tänker att man inte orkar mera, så vänder det. 

Telefonen ringer. Det är min pappa. "Jag kommer och vaktar Max medan du går till tandläkaren med Max". Och så "knäpp" kommer strömmen tillbaka. Så vi fick mat, Max fick vara hemma, och Wilhelms tänder borde inte vara av (men vi ska följa med läget följande halvår). 

Om nu ännu Max feber skulle ge med sig, så är vi på det torra igen, känns det som. 

Härliga sommar

Vilken sommar alltså! Dagarna och veckorna svischar förbi, men oj, vad mycket roligheter vi hunnit med. Nedan följer en kort uppräkning på vad som hänt sen sist:

Max har lärt sig att gå. Inne kan han redan gå genom ett helt rum, fast det fortfarande är rätt så vingligt och han ser ut som ett fyllo. Ett stolt litet fyllo med glad min, då. Ute är det bara enstaka steg, men månne det inte snart börjar löpa det också. Dessutom vågar han äntligen sitta på pottan (han var lite rädd för den här tidigare), och har t.o.m. lyckats producera både kisi och kakka i den. Vår bebis är definitivt ingen bebis mera.

 Vi har varit på ett ljuvligt sommarbröllop. Jag rekommenderar inte för någon att ta med en ettåring på ett bröllop, bästa stunden på kvällen var när mannen packade pojkarna in i bilen och åkte hem, och lämnade mig kvar för att dansa hela natten tillsammans med mina studievänner och ex-kämppisar. Så det blev en fantastisk kväll, tillslut.

Vi har njutit av varma dagar på vår egen gård. Och pojkarna har kunnat plaska TILLSAMMANS! Tänk, ibland har vi redan långa stunder utan att storebror slår/sparkar/försöker strypa lillebror, helt otroligt. Om jag inte helt inbillar mig så kanske dom har lite roligt tillsammans också, ibland. Helt otroligt (skrev jag det ren?).

 

Vi har haft barnfri weekend och ätit kräftor och inmundigat lite alkoholhaltiga drycker tillsammans med våra vänner. Helt sjukt roligt, väntar redan på nästa år.

Spenderat ett par dagar på lande. Det var jätteskönt, även om pojkarna envisades med att vakna mellan kl 5 och 6 varje morgon, så det gjorde ju att vi alla var lite trötta och durriga. Men annars var det skoj.

 Syster och jag njöt av ett par barnfria dagar i Tallinn. Det var SÅ skönt och uppiggande. Vi åt och drack och sov, typ. Ostbrickan var kanske det bästa. Du kan läsa mera om resan här.

Väl hemma hade jag nästan lite deppis att allt det roliga var slut, men si nej, vi har ju hunnit med fast vad ännu efter det också! Igår fick vi spendera sommarens varmaste kväll på en liten ö ute i havsbrisen tillsammans med familjen W, helt perfekt med simning och sol och grillmat, så där helt spontant en torsdagkväll. Och idag åkte vi till Fiskars tillsammans med mommo och mofa och syster och hennes familj. Vi åt så god mat och åt så nybakta bullar och lekte i en så fin lekpark att det inte ens störde att det kom en liten skur.

Nu en vecka kvar av hemmamammalivet, sedan börjar dagisinskolning och en ny vardag. Fast med en så här fin sommar i baggaget skall vi nog klara hösten galant, visst?

Mör

25 km löpning i sommarhettan, och jag känner mig mera död än levande. Men vi klarade det, så långt har jag aldrig sprungit förut. Så genom all trötthet är jag ganska stolt också. Lidingöloppet i september skall nog gå fint. 

Grannflickan vaktade pojkarna under tiden, så att mannen och jag fick springa långpasset tillsammans. Det hade också gått bra och pojkarna var glada och nöjda då vi kom hem, så på alla sätt ett lyckat arrangemang och en lyckad eftermiddag.

Det här gör vi om!

En vecka på Åland

Sent i lördags kom vi hem från vår traditionella Ålandsvecka (det var redan tredje gången som vi åkte dit tillsammans med systers familj). Vi har ätit Ålandspannkaka, badat bastu, simmat, matat lamm och kor, spanat efter fästingar (veckans saldo: noll fästingar på samtliga medlemmar i resesällskapet), och besökt:

-Uffe på Berget (helt okej ålandspannkaka, annars fint ställe byggt finurligt uppe på berget, ovanför landsvägen, från utsiktstornet magnifik vy över hela Åland kändes det som).

-Pub Stallhagen (mysigt ställe men definitivt inget för barn. Fast det säger kanske sig självt?).

 -Godby centrum (inte så värst exklusivt men Mattsons matbutik säljer allt man någonsin kan tänkas behöva).

-Gubbens o gummans loppis (så mysigt och spännande, sjukt mycket fina saker. Fyndade en Arabias såskanna för 16 euro).

-Eckerö post- och tullhus (massiv jugendbyggnad mitt i skärin, mycket minnesvärt ställe. Ålandspannkakan helt okej).

- Kastelholms slott och Jan Karlsgården. Wilhelm var mycket imponerad av slottet, Max not so much så han fick vänta utanför med sin far. Åt lunch på nyinvigna Smakbyn, superfräscht och kiva ställe, god mat och Max åt gratis sin första restaurangportion någonsin, stekt abborre med potatispuré. Det gillade han. 

- Peggys hantverk och kafé ute på Vårdö. Härligt ställe, en snäll dam som under fyra veckor varje sommar gör sin fantastiska trädgård till ett kafé med hembakta bullar och självgjord saft. Det var en lyckad utflykt, t.o.m. pojkarna orkade bete sig hela bilresan.

- Hängt i Mariehamn. Ätit lunch på ÅSS (jättegod räksmörgås!) och på Hotell Archipelag (helt vanlig arbetsplatsmatsalstämning men alla blev mätta i magen) och fikat på Kaffestugan Svarta Katten (överlägset bästa Ålandspannkakan!). Jag shoppade THE läderjacka som jag jagat det senaste året, tänk, plötsligt bara hängde den där, på rea dessutom. Pommern var imponerande (har gått förbi den många gånger men först nu gick vi ombord för att se oss omkring), och att åka minitåg var säkert veckans höjdpunkt för Wilhelm. 

- Geta Bergen och promenerat genom trollstigen där. Helt sjukt fint ställe, vilken utsikt! Man kände sig som världens kung.

Trötta men nöjda har vi nu således i dagarna två tvättat byke och återhämtat oss, pojkarna sov t.o.m. päikkäre idag, samtidigt! Helt otroligt. 

Och även om mannens semester är slut är det ännu sommar kvar, så helt deppiga är vi ändå inte.

Lammen var helt tama och älskade bröd.

Korna var lite mera misstänksamma och ville inte ha bröd alls.

Pojkarna på promenad.

Utsikten från vårt köksfönster var inte så illa.

Wilhelm på Kastelholms slott.

Peggy hade en egen damm i sin trädgård.

Och bullan, saften och kaffet smakade gott ur vackra, gamla kärl.

Wilhelm älskar att ro.

Pommern var häftig.

Kusinerna är så söta tillsammans.

Jag tog ett morgon- och ett kvällsdopp varje dag. Så skönt och ger värsta semesterfiilisen.

Mariehamn.

Geta Bergen

Wilhelm gillade trollstigen, fast mannen och jag i smyg tyckte att den var lite konstig.

Max gillade i sin tur att hänga i lekrummet på båten.

Och Ida drack flera liter smoothie.