Det senaste

Wilhelms senaste trick för att reta gallfeber på mig: att slänga omkring på köksstolarna. 

"Inte katsa", säger han, och så BÄNG!

Aaaaarrrgggh.

Lillahjul

Lillajulslördagen till ära har jag på allvar försökt få gossen att förstå skillnaden på jul och hjul. Då jag berättar att det snart är jul, börjar han yra på om rattar, bilmärken och "Ima tsöra Fooden" (Wilhelm köra Forden). Inte lätt dethär, att inte ens vara två år gammal och försöka förstå en massa ord som ju låter helt lika. 

Nåväl, idag tog vi riktigt en bok till hjälp, kände att jag på något sätt måste visualisera detta med julen. Vet inte riktigt om budskapet gick hem, och det kändes nästan lite grymt, lite som om jag satt honom i en julskola. Fast jullära kanske ändå inte är det tråkigaste ämnet man kan tänka sig?

Denna bok pluggar vi nu förfullt hemma hos oss. Världens bästa julmysbok.

Körnörden

Igår fick jag chansen att gå på den fina konserten "Tro på ljuset", en konsert med alla Esbo svenska församlings barn- och vuxenkörer.

För några år sedan tyckte jag att körmusik var det töntigaste som finns, men sen blev jag själv medlurad i en kör och jag blev frälst på en gång. För tillfället sjunger jag inte i någon kör men igår blev jag nog lite inspirerad igen, det var så mäktigt och fint. Församlingen var t.o.m. så vänlig att den bjöd publiken på näsdukar:

Jag tyckte först att det bara var lite gulligt, men fem minuter senare satt jag och snyftade i näsduken.

Så här i juletider ordnas det massvis med konserter såväl i kyrkor som andra ställen, och jag rekommenderar körkonserter varmt. Garanterad julstämning för den som är trött på ösregn och makaroner, i alla fall.

Julfiilis

Jag försökte skapa lite julstämning här hemma och lade på Michael Bublés nya julskiva. Med ösregn utanför köksfönster, knackorvssås och makaroner till lunch och Ave Maria i bakgrunden blev stämningen tyvärr inget annat än lite sorglig.

Måste låta det ta sig lite innan jag försöker på nytt.

PS. Men Micke har nog en röst av sammet....aah. 

Gammal och yr?

Jag åkte till Äpplet för att lämna tillbaka några bibbaböcker, köpa blommor åt grannen som nyss fått en bebis och för att kolla om på vinterskor (åt mig själv, obs). 

Väl framme lämnade jag tillbaka bibbaböckerna, gick in på cittaren och köpte några liter mjölk (?), och gick tillbaka till bilen. Kom på att jag ju skulle köpa blommor, så gick upp tillbaka och köpte en vacker bukett. Tillbaka till bilen och hemåt. DÅ slår det mig att jag hade glömt om inte den viktigaste så iaf den roligaste delen av min shoppingrunda. MINA SKOR!


Är jag


a) gammal och yr
b) ung men mycket, mycket trött
c) jag kanske inte behöver nya skor, om jag omedvetet glömmer bort att kolla på nya?
d) alla som känner mig vet att jag badly behöver nya vinterskor, dom fyra år gamla har knappt bottnena kvar
e)eller så är jag bara ännu mera ointresserad av shopping än vad jag ens själv trodde. 

Fast, så som hösten (vintern?) hittils sett ut så verkar man inte behöva vinterkängor ännu på ett tag. Min hjärna har alltså ännu tid att hinna ikapp.

Du fina helg som gick

...och nu bara är ett minne blott.  

Vi hann med så mycket roligt, bl.a. besökte vi Pirttimäki friluftsområde, som hade en jättefin lekpark och ett mysigt café.

Bara vi får snö tar vi skidorna med och gör en utflykt på något av spåren.

Sedan hann jag med en halvdag på stan och fick en stor del av julklapparna köpta. 

På söndag städade vi och slappade här hemma, och jag fick äntligen beställt julkortsbilder och en väggkalender till nästa år. Det tog vår dator bara 7 timmar att få allting uppladdat (ganska bra nervtest).

Kvällen avslutades med lenkki, bastu och fattiga riddare. Mums. 

 

 

Det var mycket godare än vad det se ut.

Men som nämnt, allt detta är nu ett minne blott. Idag har vi haft en normal måndag med skrik, bråk och matkrig. Åh tack du fina vardag för att du gör att våra helger känns så lyxiga.

Pihalla

Mannen om filmen "Pihalla" (som just visades på Nelonen, och handlar om en hemmamamma vars man jobbar och reser så mycket att hon tillslut av ren ensamhet och tristess inleder ett föhållande med en civarekille på det lokala "dagscentret"):


-"Siis tän oli kyllä ohjannut joku globalisaatiokriitikko joka vastustaa uramiehiä".



Hahhaaa. Kanske vi får hem pappa lite tidigare nästa vecka?

Kurragömma

Det är så roligt att Wilhelm börjar vara så gammal att man kan leka, riktiga lekar, med honom. Hiten för tillfället är gammal hederlig kurragömma.

Han vill alltid vara den som letar, och blir hemskt besviken om man försöker vara uppfinningsrik och gömma sig på ett nytt ställe. Om man inte har gömt sig där var man gömde sig den senaste gången, ger han upp direkt. Men om man har förstått att gömma sig på rätt ställe, är han det lyckligaste barnet på jorden och glädjen vet inga gränser. Han bara tjuter av skratt.

Så väldigt invecklad lek är det ju inte ännu fråga om, men i alla fall något att fördriva tiden med. Och man blir ju ganska glad själv också.

Svampin och jaguarer

En bra dag är en dag då man får se en Jaguar*, konstaterade gossen imorse men styrde ändå överraskningsvis stegen mot skogen då vi kom ut.

I skogen stötte vi oturligt nog inte på en enda Jaguar men nog på några "iso svamppi":n. 
 "Uff uff", sa pojken men sken som en sol trots det.Han blir så glad varje gång han hittar en svamp.

En bra dag är en dag när ens förmiddagen löper någotsånär, konstaterar den trötta men nöjda mamman.

*Vi har sett en Jaguar exakt en gång i våra knutar för några veckor sen, men gossen minns det varendaste morgon när vi går ut och orkar fortfarande drömma om att få syn på den igen.

Det var den ljusskålen

Och skiten den fortsatte flyga, precis som jag befarade. På morgonen kom gossen ihåg att han ju fortfarande är i trotsåldern, och vi stridit och förhandlat om precis allt. Droppen kom just före lunch, då en skål av glas med ett ljus i (en bröllopsgåva, snyft) flög i golvet med ett högljutt krasch. Det var inte ett misstag.  

Så för att jag rent ut sagt börjar vara ganska så utmattad, och samtidigt fick inspiration av Malins beslut att sluta muta sin son, så har jag bestämt att nu var det slutförhandlat också i detta hus. Vi är alltså inte ännu inne i muta honom med legogubbar o.dyl., men om han vägrar äta brukar jag börja lirka med att "ta nu en för Pasi...och en för Bianca...osv", och då  han ska sitta på pottan hämtar jag den leksaksbilen har ber om (han kan ändra sig efter en minut, och jag bara pomp pomp pomp efter nästa bil), bara för att få honom att hållas på pottan, då vi ska ut kan jag lova att vi ska titta på det ena och det andra bara för att han ska vara lite mera medgörlig när man klär på honom, osv., i all oändlighet.


Men nu är det slut. Jag orkar inte mera. Och det blir ju inte bättre. Så nu, om han vägrar äta, då äter han inte. Sitter han inte på pottan, så gör han inte det. Om han bråkar när vi ska gå ut så gör han det, jag klär på honom för det. Vägrar han gå, så bär jag fast honom. 

Det måste funkka.

Huset fullt

Idag har vi haft huset fullt med gäster från såväl Raisio som Nöykkis. Det var roligt, roligt men ack så stökigt. Det goda med att bo i en rätt så liten lägenhet är att det alltid ser katastrofalt kaotiskt ut när gästerna sticker, men sist och slutligen kan man röja upp på bara några minuter.

Gossen sov tre timmars dagssömn på det, och vaknade gladare än han varit på ett par veckor. Inte ett enda trotsutbrott fick han på hela kvällen, alldeles fantastiskt skönt. Nu orkar jag ta emot all den skit som kommer att flyga på mig (både metaforiskt och bokstavligen) imorgon igen.

Nu hänger diplomet på väggen!

Idag var det då den fjärde, och avslutande gången av simskolan. Och dags för cooper-tester igen. 

Jag tyckte jag simmade jättefort, mycket snabbare än senast (och faktiskt minst halva tiden crawl, första gången simmade jag ingen crawl alls eftersom jag inte kunde crawla då ännu). Men hör och häpna; jag simmade precis lika långt som senast, 285 meter! Och alla andra fick samma resultat som senast, vissa t.o.m. sämre.

Mystiskt. Vi var alla överens om att läraren måste ha räknat fel då första gången, för vi kände oss alla mycket snabbare nu än då. 

Ocn nej, jag var inte den snabbaste, men hade nog knappat upp, för nu var det bara en gubbe som var snabbare, sedan kom jag och en annan gubbe på delad andra plats. Inte alls illa. 

Men det allra bästa; under dessa veckor har gubbarna tagit mig med i gänget, och pratat och skojat med mig, och då vi, gubbarna och jag, tillsammans gick mot bilarna efteråt hade alla lite svårt att säga hejdå, och jag är  säker på att dom var lika ledsna som jag för att kursen redan var slut. Just när vi kom igång, liksom. 

Fjärilssimkursen next, kanske?

Dagens kloka ord

Anna Abreu i nyaste Me Naiset (45/2011): " Minulla on kaksi suurta haavetta. Haluaisin luoda kansainvälisen uran ja päästä ulkomaille auttamaan delfiinejä."

Nu tänker jag inte skriva något fult om det för då kanske jag låter som en bitter gammal kärring.

Det kanske är bäst att jag inte kommenterar alls, de facto.

Julen är här

Så var bakgårdens julljus uppsatta och julgardinerna upphängda.

FYI: att byta gardiner är så från röven. Istället för rofylld julstämning och vackra julsånger fick alltså samtliga familjemedlemmar njuta av att lyssna på alla svordomar som jag kan*. 

Att god jul åt alla bara!


*så den som hör Wilhelm uttala något förbjudet ord behöver inte skvallra till mig, det är ju jag själv som har lärt honom.**
** Nåneeeej, Wilhelm sov förstås, så han hörde ingenting, jag lovar!

Jacki

Det bästa man kan belöna sig med då man känner sig lite sliten och trött är en Jacki Makupala. Synd bara att dom är så små, blir alltid lite sur när dom tar slut så fort. Nästa gång köper jag minst två.

Kycklingsim

Igår ville simskoleläraren att vi skulle drunkna för hon hade oss att simma kycklingsim*. Det såg fullständigt galet ut, och jag hölls på ytan kanske två sekunder. Sedan skulle vi öva den riktiga crawl-vändningen med en kullerbytta under vattnet men då gav jag definitivt upp, hade huvudet fullt med klorvatten redan efter kycklingsimmet och bara inte orkade mera. Phuust. Nästa vecka är det halv-cooper igen, kommer nog att förlora dyrbara metrar på att inte kunna göra den regelrätta vändningen men jag får bara lov att ta igen det med hård fart däremellan. 


Förövrigt är vi nu nere i fyra deltagare på kursen, med riktigt dålig tur kanske jag får göra coopertestet helt ensam om en vecka?

*Man har tummana i armhålorna och försöker komma framåt genom att vifta på armbågarna

Dessa måndagar

Tur att jag hade fattat att planera in program för hela förmiddagen, annars vet jag inte hur denna dag skulle ha slutat. Wilhelm har bara sån måndagsangst, och då vi är på tumis drar han värsta raivarna för varenda lilla sak som inte går his way. Timmen före jag fick honom på päikkäre skrek och härja han en hel timme i sträck. Oh joy. Slocknade själv som ett ljus så fort jag fick honom i säng.

Tacka vet jag måndagskvällar då jag får sätta mig i bilen, ensam, och köra till simhallen och simma och basta helt ifred.

Mat mat mat, del II

Så kom det sig att jag fick avsluta dagen med middag på restaurang Koiton Grilli (i Helsingfors, Lojo lämnade vi redan under den tidiga eftermiddagen). Antingen har jag ätit för mycket god mat detta veckoslut eller så var kocken på Koitto inte riktigt vaken, men jag måste nästan ge Lojo Rosso högre poäng än Koitto. Maten på Koitto var helt enkelt....tråkig och överprissat. Jag kan bättre själv, och då är det verkligen inte mycket som man måste överträffa ifall man vill vinna mig i matlagning (någon minns kanske min stora bravur, fisksoppan?).

Nå, i alla fall har jag inte varit tvungen att laga mat en endaste en gång idag, så kanske jag förlåter kocken på Koitto i alla fall.

Mat mat mat

Härreguu, jag föråt mig så igår att jag knappt kunde somna inatt, så ähky hade jag. Yäk. Men gott var det, mmmm. Fast att steka chorizos var ingen hit, det strittade fett hit och dit och stekosen vägrar ge med sig trots vädring och fläktsurr. Dom såg dessutom så mystiska ut att jag inte själv vågade smaka på dem. Köttbullarna kändes liksom säkrare.

Idag ska vi fira allahelgona med att besöka Lojo, och vi ska luncha på fashionabla Rosso. Jag har to.m. bokat bord! Classy, verkligen.

Domestic goddess

Känner mig helt fredagspirrig och tänker börja förbereda middagen redan nu. Tänker tapas med kryddiga korvar, lite ostar, oliver och grekiska köttbullar. Egentligen är det bara köttbullarna jag ska göra själv, det andra måste bara läggas upp på fat och skålar. Mycket svårt. 

Just det menade jag!

Jag: "Du är mammas skatt."
Wilhelm: "Pussel Affons katt."


Nu är det ju så att Alfons Åbergs katt faktiskt heter Pussel, så helt ute och cyklar är han ändå inte.

En eloge för pappamånaden!

Då ens egen pappa jobbat mycket hårt de senaste dagarna och man knappt sett skymten av honom, ja, då tager man vad man haver, resonerade Wilhelm och styrde stegen hem till Ida där hennes pappa för tillfället firar pappamånadsledighet. Idag har vi således haft kvalitetstid med Ida och hennes pappa och mamma. Wilhelm fick vara med och byta vinterdäck till bilen, medan mamma fick skvallra med Idas mamma ända tills vi inte hittade på något att skvallra om mera. Kvalitetstid som bäst, alltså. 

Ojoj så smutsiga däck, tänkte Wilhelm...

...och tog tag i borsten och började skura.

Ser ni! Man måste tvätta inne i ringen också, annars blir det inte bra.

En lång dag

Hur glada och uppsluppna vi än var där kring 12-snåret så började dagen ändå kännas lite lång när det började skymma på eftermiddagen.* Jag använde all den lilla fantasi jag har och hittade på det för en nästan 2-åring fantastiskt spännande programnumret: 

Tadaa! En utflykt till Iso-Omena! 

När vi kom fram måste jag börja med att muta honom med glass. Jag var i höstas lite småsur på dagis som introducerade glass åt gossen, men nu har jag kommit över det. Det är egentligen ganska mysigt att gå på glass med honom, och så farligt är det väl inte. Kalcium, liksom?

Sen gick vi till bibbans "mysrum", där det väl är meningen att man skall sitta och läsa tillsammans, men det var bara vi två där så vi utnyttjade utrymmet till att härja.

Wilhelm älskar bibban! Fast han tror att bibban är synonymt med Ett Rum Att Härja I. 

På vägen tillbaka till bilen hittade jag dessutom en höstjacka (för ful för att fotas, men annars praktisk), så vi känner nog båda nu att vi fick någonting ut av denna lilla höstutflykt. 

Och det bästa; vi har varit sams hela dagen! Hurra!

*Vi har alltså varit på tumis hela dagen, utan desto mera program.

Det gråas anatomi

Och så var det november och grått, grått, grått...Vad gör man då en regnig onsdagsförmiddag i duggregnet? Jo, man traskar till närmaste lekpark och vips upptäcker gossen, efter månader av idogt övande, hur man klättrar upp i den största av rutschbanorna, alldeles själv. Vilken glädje! Och han klättrade och rutschade, klättrade och rutschade, "Ima (Wilhelm) rutscha, till" och till slut traskade vi hem, glada och nöjda i ett duggregn som med ens var lite mindre grått.

Tisdagsangst

Favorit i repris! Hur många dagar månne han orkar? Hur många dagar orkar jag? Hjälp.