Och skiten den fortsatte flyga, precis som jag befarade. På morgonen kom gossen ihåg att han ju fortfarande är i trotsåldern, och vi stridit och förhandlat om precis allt. Droppen kom just före lunch, då en skål av glas med ett ljus i (en bröllopsgåva, snyft) flög i golvet med ett högljutt krasch. Det var inte ett misstag.
Så för att jag rent ut sagt börjar vara ganska så utmattad, och samtidigt fick inspiration av Malins beslut att sluta muta sin son, så har jag bestämt att nu var det slutförhandlat också i detta hus. Vi är alltså inte ännu inne i muta honom med legogubbar o.dyl., men om han vägrar äta brukar jag börja lirka med att "ta nu en för Pasi...och en för Bianca...osv", och då han ska sitta på pottan hämtar jag den leksaksbilen har ber om (han kan ändra sig efter en minut, och jag bara pomp pomp pomp efter nästa bil), bara för att få honom att hållas på pottan, då vi ska ut kan jag lova att vi ska titta på det ena och det andra bara för att han ska vara lite mera medgörlig när man klär på honom, osv., i all oändlighet.
Men nu är det slut. Jag orkar inte mera. Och det blir ju inte bättre. Så nu, om han vägrar äta, då äter han inte. Sitter han inte på pottan, så gör han inte det. Om han bråkar när vi ska gå ut så gör han det, jag klär på honom för det. Vägrar han gå, så bär jag fast honom.
Det måste funkka.
Vad är det med dagens barn? Vi håller på med precis samma saker här. Trots är det värsta jag vet just nu + skrik och gråt. Men, vi kämpar på.
SvaraRaderaJag förstår inte heller. Jag är säker på att vi inte varit lika besvärliga som nästan två-åringar ;)
SvaraRaderaOch visst har ju trotsen sin funktion i nåt sorts utvecklingsperspektiv (detta mantra upprepar jag för mig själv mååånga gånger/dag) men ack vad det är tungt att vara den som tar emot 95% av alla trotsanfall.