Man tager vad man haver

Hade planerat att ikväll gå en sista gång på Body Pump (eller Power som det heter på Elixia) innan mitt kort går ut, men kom på andra tankar då kvällen igår, igen, blev något av en soppa. Med en bebis utan rytm känns det bara nästintill omöjligt att komma iväg på en viss jumppa en viss tid, det blir bara ett extra stressmoment och jag vill ju att det ska vara roligt att träna. Så jag får nöja mig med promenader och springturer tills vi får någon ordning på våra kvällar, och försöka intala mig själv att det nog kommer en tid då jag kan ha en tidsbunden hobby igen.

Sagt och gjort, då Max somnat för sin morgontupplur drog jag springtossorna på och stack iväg. Kämpade nästan 6 km, det var tungt som attan (är knappt van att springa överhuvudtaget, för att inte tala om att springa med vagn), men väl hemma kände jag mig så nöjd att jag beslöt att försöka göra lite muskelträning också. Har bara mina 3 kilostyngder som jag jumppade med då jag var gravid men kände att jag kunde ha haft lite mera motstånd, funderade en stund på vad jag skulle hitta på tills blicken föll på den här glada korven som väger något runt 8 kg:

Så det blev en rolig jumppastund för oss båda, om det var så effektivt vet jag inte men definitivt bättre än att ligga på soffan och käka choklad. 

För övrigt har vägrar Max för tillfället äta, han får megaraivare bara jag ens lägger ner honom för att amma. Han har bara ätit en gång i morse, efter sin tupplur på en timme åt han inte alls (trotsade t.o.m. alla amningsråd och pumpade ut lite mjölk för att ge det åt honom från flaska men han vägrade, han spottade faktiskt ut de få droppar som rann in i hans mun). Nu sover han igen, utmattad av allt skrikande och härjande vid bröstet och flaskan. Mellan varven är han glad och nöjd, det är bara ätandet han tvärvägrar. What the hell is going on?

Du sköna måndag

Gick en långpromenad i förmiddags och fick njuta av strålande vackert höstväder. Då vi kom hem åt vi och sedan somnade både mor och bebis för en liten, liten stund. När vi vaknade blåste värsta höststormen på utanför fönstret. Om jag inte hade tagit en bild skulle jag nog tro att jag mindes fel, så snabbt förbyttes vädret.

Annars har måndag blivit veckans nya favoritdag. Jag säger bara: lugnet. 

Solen före stormen.

Ingenting är så gosigt

...som en nybadad bebis. Dom där valkarna gör det dessutom om möjligt ännu gosigare.

Hjärnträning

Dagarna svischar förbi med ögoninflammation, hosta, höstpromenader i sol och regn, plättar och Puuha Pete. Och sångträning.

Wilhelm älskar när man sjunger för honom, speciellt så att man sjunger ur en bok. Han har ett par böcker med sånger, men tyvärr kan jag inte närapå alla sånger i böckerna, och det har irriterat både Wilhelm och mig mången gång. Men nu, då jag som sista människan i universum börjat använda spotify, ska det bli en ändring i saken.

En ny sång per dag ska jag försöka memorera melodin till. Så jag sitter med min telefon och letar fram sång efter sång. Tre små rädisor är dagens biisi. Det låter kanske inte så invecklat, men oj vad min understimulerade hjärna är glad över att få lära sig något nytt. Och dessutom blir man ju både glad och lite piggare av att sjunga av sig ordentligt.

Kusinerna

Den ena tre dagar gammal, den andra (dryga) tre månader.

Lazy dayz

Jag vågar knappt medge det, men vi har det faktiskt ganska skönt om dagarna nuförtiden, Max och jag. Mannen för Wilhelm till dagis vid åtta-snåret, så bebisen och jag kan bli och mysa i sängen. Det behövs också, för nätterna är rätt så stökiga, men jag orkar då jag vet att jag inte behöver stiga upp med storebror kl 6. Sedan sorterar vi lite byk, äter frukost i lugn och ro och leker lite förrän det är dags för första dagssömnen ute i vagnen. Då kan jag själv ta en lång promenad, eller om det känns så, så bara bli inne och slappa (med andra ord städa köket, fortsätta med byket eller dammsuga, men om jag får göra det helt ensam känns det nästan som att slappa). 

Vid tre-tiden på eftermiddagen hämtar vi Wilhelm, och då känns det redan att det ska bli roligt med lite mera action i huset. Wilhelm kan vara mycket trotsig och busig efter dagisdagen men bara jag själv håller mig lugn och inte tappar nerverna så har jag märkt att också eftermiddagarna kan vara riktigt roliga. 

Jag måste verkligen säga att dagis räddade vår vardag. Nu har vi en rytm som gör att vi alla mår lite bättre, också Wilhelm är så glad och ivrig och stolt över allt som de gjort på dagis. Ändå hinner han vara mycket också med mig och lillebror. Jag medger att jag ändå kan känna ett sting av avundsjuka på mammor som "klarar av" att ha hemma alla sina barn, det var ju så jag också hade planerat att göra. Men sedan kommer stoltheten; att jag kunde medge mina begränsningar, göra ett vettigt och rationellt beslut (rationell är nämligen sällan ett ord som beskriver mig, hysterisk och stressad brukar i de flesta tillfällen passa bättre), och på så sätt forma vår vardag så att den på riktigt passar oss, och inte bara mina drömbilder.

En ny liten människa

Hullut Päivät var tydligen vad som behövdes för att systers förlossning skulle komma igång, för imorse födde hon en underbar liten pojke. Han är pytteliten och jättefin, och fast det bara är tre månader sedan Max var nyfödd är jag säker på att han egentligen aldrig nog har varit så där liten. Hur kan dom vara så små och gosiga?

Här är han, bara 12 timmar gammal:

Välkommen till världen, lillis!

Att försöka träna

Jag vill och jag försöker, men jösses att det kräver planering att komma iväg med två små, speciellt då den ena livnär sig dock och endast på mjölken från mina boobs. Och dessutom inte har någonsomhelst rytm, utan vissa dagar vill äta med fyra timmars mellanrum, för att nästa dag eller stund villa hänga vid bröstet mest hela tiden. 

Ändå har jag på något sätt fått springandet att löpa, i fredags orkade jag springa 6 km i ett sträck, i en genomsnittlig fart på 7.05 min/km. Jämfört med många andra är det ju en ganska kort sträcka och en rätt så anspråkslös fart, men för mig känns det redan som ett stort framsteg. För en månad sedan gick och sprang jag ännu turvis, och herregud, för tre månader sedan hade jag just klämt ut en bebis. Så jag vill inte vara för sträng med mig själv. Men snabbare vill jag bli, och längre vill jag springa. 

Och det är ju så roligt, och så innerligt att skönt att nu och då få en stund för sig själv. Så jag försöker, så ofta jag bara kan, om ens så en gång i veckan.

Ny bil

Wilhelm har bytt mersun mot en rellu. Vem sku ha trott det?

Babyjumppa

Jag fick chansen att prova på Elixia under en månads tid, så då ska det minsann också tränas. Idag har vi således varit på mammabarn-jumppa med Max.

Det kändes nog inte riktigt som vår grej; massa säätö för att komma iväg, ineffektiv träning (kändes iaf ganska lame) och Max var nu inte precis överentusiastisk.

Jag älskar min bebis men jag tror att jag i fortsättningen väljer att gå på gym och jumppa helt själv.

Det ska börjas i tid

Orkar knappt hålla huvudet uppe men ska man vara med i storebrors byggprojekt så ska man.

Hej från sjukstugan

Wilhelm har feber. Vi har alltså tillbringat en lång, lång förmiddag inne. Vi åt t.o.m. lunch redan kl. 10.45 för att vi inte hade något annat att göra. Nu hoppas vi på långa päikkäre och att Byggar Bob och Postman Pat orkar vara tillräckligt intressanta för att underhålla oss helst hela eftermiddagen.

Men tänk, redan tre veckor på dagis och första sjukan först nu. I mitt innehållsfattiga liv lever vi nästan lite spännande tider just nu; våra grannar, som var hos oss och leka i förrgår ligger nämligen nu hemma i spysjuka, så jag väntar med spänning vilket som anfaller näst: feber eller spyor.

Tre månader

Igår blev Max tre månader gammal. På ett sätt har tiden gått fort, men ibland märker jag att jag tänker att det har varit de tre längsta månaderna i mitt liv. För även om bebistiden är ljuvlig har det nog varit rätt så tungt, för det mesta faktiskt.

Men jag tror och hoppas iallafall att det värsta skulle vara bakom nu. Vår bebis orkar nuförtiden vara nöjd långa stunder, och älskar att ligga och prata och le. När man busar med honom kan han nästan kikna av skratt. Någon rytm har han riktigt ännu inte, utan sover vissa dagar många, fleratimmars dagssömnar för att nästa dag knappt sova alls. Nattsömnen börjar mellan kl 22 och 23 -lite för sent i min smak, men det har hittils varit omöjligt att få honom att somna tidigare. Huvudsaken är ändå att han inte har ont och skriker alla kvällar, vilket han ännu gjorde för en månad sen, så det här är ju ändå en stor förbättring. Kanske han börjar somna tidigare senast sen då vi får börja med kvällsgröten om några månader?  På nätterna vaknar han 1-2 gånger, och det är ju jätteskönt.

Jag ammar fortfarande, trots att jag höll på att ge upp redan för länge sen. Det går ganska bra nu (även om han ibland kan få rintaraivare, eller vägra mitt högra bröst), och är egentligen ganska mysigt. Han äter med ett par timmars mellanrum på dagarna, men på nätterna kan han ha upp till sju timmars paus. Så jag tycker fortfarande att det är värt det, och är nog glad att jag kämpade vidare, trots att jag var så trött då i början. Och jag behöver inte heller oroa mig för att mjölken inte skulle räcka, för på dagens tremånaderskontroll visade vågen 7,3 kg, och det är över kilot mera än vad storebror vägde i samma ålder (och han var ingen liten bebis han heller).

Så jo, både mor och son är nuförtiden ganska nöjda typer. Också storebror börjar ha vant sig vid lillebrors existens, men det är sen en annan historia och ett annat blogginlägg. 

Mamma: "Se glad ut nu, det här blir ditt tremånaders potrett"

Max: "Jag då? Inte en chans."

"Nå okej då".