Jag vill och jag försöker, men jösses att det kräver planering att komma iväg med två små, speciellt då den ena livnär sig dock och endast på mjölken från mina boobs. Och dessutom inte har någonsomhelst rytm, utan vissa dagar vill äta med fyra timmars mellanrum, för att nästa dag eller stund villa hänga vid bröstet mest hela tiden.
Ändå har jag på något sätt fått springandet att löpa, i fredags orkade jag springa 6 km i ett sträck, i en genomsnittlig fart på 7.05 min/km. Jämfört med många andra är det ju en ganska kort sträcka och en rätt så anspråkslös fart, men för mig känns det redan som ett stort framsteg. För en månad sedan gick och sprang jag ännu turvis, och herregud, för tre månader sedan hade jag just klämt ut en bebis. Så jag vill inte vara för sträng med mig själv. Men snabbare vill jag bli, och längre vill jag springa.
Och det är ju så roligt, och så innerligt att skönt att nu och då få en stund för sig själv. Så jag försöker, så ofta jag bara kan, om ens så en gång i veckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar