Tre månader

Igår blev Max tre månader gammal. På ett sätt har tiden gått fort, men ibland märker jag att jag tänker att det har varit de tre längsta månaderna i mitt liv. För även om bebistiden är ljuvlig har det nog varit rätt så tungt, för det mesta faktiskt.

Men jag tror och hoppas iallafall att det värsta skulle vara bakom nu. Vår bebis orkar nuförtiden vara nöjd långa stunder, och älskar att ligga och prata och le. När man busar med honom kan han nästan kikna av skratt. Någon rytm har han riktigt ännu inte, utan sover vissa dagar många, fleratimmars dagssömnar för att nästa dag knappt sova alls. Nattsömnen börjar mellan kl 22 och 23 -lite för sent i min smak, men det har hittils varit omöjligt att få honom att somna tidigare. Huvudsaken är ändå att han inte har ont och skriker alla kvällar, vilket han ännu gjorde för en månad sen, så det här är ju ändå en stor förbättring. Kanske han börjar somna tidigare senast sen då vi får börja med kvällsgröten om några månader?  På nätterna vaknar han 1-2 gånger, och det är ju jätteskönt.

Jag ammar fortfarande, trots att jag höll på att ge upp redan för länge sen. Det går ganska bra nu (även om han ibland kan få rintaraivare, eller vägra mitt högra bröst), och är egentligen ganska mysigt. Han äter med ett par timmars mellanrum på dagarna, men på nätterna kan han ha upp till sju timmars paus. Så jag tycker fortfarande att det är värt det, och är nog glad att jag kämpade vidare, trots att jag var så trött då i början. Och jag behöver inte heller oroa mig för att mjölken inte skulle räcka, för på dagens tremånaderskontroll visade vågen 7,3 kg, och det är över kilot mera än vad storebror vägde i samma ålder (och han var ingen liten bebis han heller).

Så jo, både mor och son är nuförtiden ganska nöjda typer. Också storebror börjar ha vant sig vid lillebrors existens, men det är sen en annan historia och ett annat blogginlägg. 

Mamma: "Se glad ut nu, det här blir ditt tremånaders potrett"

Max: "Jag då? Inte en chans."

"Nå okej då".