Kuopio, dagis, och kanske sista sommardagarna

Max feber förra veckan gick till all lycka förbi lika snabbt som den började (kanske det var tänderna?), och på helgen kunde vi sålunda åka till Kuopio som planerat. En fin släktrunda blev det, vi fick träffa gamlamostrar, farmödrar, farfäder, kusiner, hästar och hundar. Pojkarna betedde sig exemplariskt under de långa bilresorna, och åt snällt russin tillsammans på baksätet. Här ser ni så fint Wilhelm matar Max:

Jag sprang en morgonrunda i ett vackert, öde Kuopio på söndagmorgon. Nattens ösregn slutade precis innan jag gav mig iväg, och det var så tyst att det nästan var overkligt.

Vägen hem var mycket lång men ganska vacker.

Och Max går bättre och bättre för varje dag som går. Nu kan han också skuffa upp sig från golvet utan att ta stöd från någonting. Dessutom har han börjat använda tudelad pyjamas (från att tidigare alltid haft heldräkt modell bebis), och det känns som en milstolpe det med (jag har sagt det tidigare men jag säger det igen: han är definitivt ingen bebis mera.).

Och sen kom den. Första dagisdagen. Vi mjuklandade hela förra veckan, och det har gått över förväntningarna. Wilhelm är ju som fisken i vattnet och är glad att få träffa alla gamla polare, och också Max har varit ganska käck. Han är nyfiken både på personalen och på de andra barnen, och har ätit med god aptit. På fredag fick han stanna över vilan, och det hade också gått bra. Visst gråter han då jag lämnar honom (det var väntat), men han lär komma över det efter en stund och just det att han äter och sover gör mig så lättad. Nog ska det bli bra, det här. Nästa vecka övar vi oss ännu, pojkarna får vara på dagis några timmar per dag medan jag förbereder mig för att börja jobba genom att städa skåp, ordna fotoalbum, gå på gym, fixa frisyren och annat nödvändigt som är svårt att göra då pojkarna svansar omkring mig. En riktig lyxvecka på kommande, med andra ord.

På väg till dagis.

Lite trött efter sina två första timmar på dagis.

Denna helg har vi bara njutit av (troligtvis) sista sommarvärmen, och avrundade helgen med plättkalas hos syster. Det är med bra fiilis jag går in i min sista vecka som hemmamamma.

Dessa dagar...

 ...när ingenting vill sig. Vaknar alldeles för tidigt till ösregn och blixtrar och dunder och en knorrande Max. Blir lite nedstämd men lyckas ändå få en tid till Wilhelm för att gå och visa upp hans tänder som han slog in i sin kompis panna (då dom sku kramas, mycket gulligt tills det sket sig och slutade med blodbad), men tiden är mycket opassligt just då Max borde äta och sova. 

Dessutom är Max plötsligt brännhet, och mycket sur, så att ta med en febrig, trött och hungrig Max till tandläkaren lockade inte så mycket. Nå väl, what do you do, tänkte jag och börjar förbereda lunchen för att ens maten skulle vänta färdig hemma då vi kommer tillbaka. Barnen skriker och leker rastlöst men mat måste vi ju få. Hinner precis slänga löken på stekpannan då det blir strömmavbrott. Då kom tårarna. Och som vanligt, precis då man tänker att man inte orkar mera, så vänder det. 

Telefonen ringer. Det är min pappa. "Jag kommer och vaktar Max medan du går till tandläkaren med Max". Och så "knäpp" kommer strömmen tillbaka. Så vi fick mat, Max fick vara hemma, och Wilhelms tänder borde inte vara av (men vi ska följa med läget följande halvår). 

Om nu ännu Max feber skulle ge med sig, så är vi på det torra igen, känns det som. 

Härliga sommar

Vilken sommar alltså! Dagarna och veckorna svischar förbi, men oj, vad mycket roligheter vi hunnit med. Nedan följer en kort uppräkning på vad som hänt sen sist:

Max har lärt sig att gå. Inne kan han redan gå genom ett helt rum, fast det fortfarande är rätt så vingligt och han ser ut som ett fyllo. Ett stolt litet fyllo med glad min, då. Ute är det bara enstaka steg, men månne det inte snart börjar löpa det också. Dessutom vågar han äntligen sitta på pottan (han var lite rädd för den här tidigare), och har t.o.m. lyckats producera både kisi och kakka i den. Vår bebis är definitivt ingen bebis mera.

 Vi har varit på ett ljuvligt sommarbröllop. Jag rekommenderar inte för någon att ta med en ettåring på ett bröllop, bästa stunden på kvällen var när mannen packade pojkarna in i bilen och åkte hem, och lämnade mig kvar för att dansa hela natten tillsammans med mina studievänner och ex-kämppisar. Så det blev en fantastisk kväll, tillslut.

Vi har njutit av varma dagar på vår egen gård. Och pojkarna har kunnat plaska TILLSAMMANS! Tänk, ibland har vi redan långa stunder utan att storebror slår/sparkar/försöker strypa lillebror, helt otroligt. Om jag inte helt inbillar mig så kanske dom har lite roligt tillsammans också, ibland. Helt otroligt (skrev jag det ren?).

 

Vi har haft barnfri weekend och ätit kräftor och inmundigat lite alkoholhaltiga drycker tillsammans med våra vänner. Helt sjukt roligt, väntar redan på nästa år.

Spenderat ett par dagar på lande. Det var jätteskönt, även om pojkarna envisades med att vakna mellan kl 5 och 6 varje morgon, så det gjorde ju att vi alla var lite trötta och durriga. Men annars var det skoj.

 Syster och jag njöt av ett par barnfria dagar i Tallinn. Det var SÅ skönt och uppiggande. Vi åt och drack och sov, typ. Ostbrickan var kanske det bästa. Du kan läsa mera om resan här.

Väl hemma hade jag nästan lite deppis att allt det roliga var slut, men si nej, vi har ju hunnit med fast vad ännu efter det också! Igår fick vi spendera sommarens varmaste kväll på en liten ö ute i havsbrisen tillsammans med familjen W, helt perfekt med simning och sol och grillmat, så där helt spontant en torsdagkväll. Och idag åkte vi till Fiskars tillsammans med mommo och mofa och syster och hennes familj. Vi åt så god mat och åt så nybakta bullar och lekte i en så fin lekpark att det inte ens störde att det kom en liten skur.

Nu en vecka kvar av hemmamammalivet, sedan börjar dagisinskolning och en ny vardag. Fast med en så här fin sommar i baggaget skall vi nog klara hösten galant, visst?