Jordgubbar, Ingådagen och Kanontian

Så kan vi checka av ytterligare två sommargrejer som vi nu hunnit med: frysen är nu fylld med jordgubbar, och vi har besökt Ingådagen. Dessutom tror jag att vi inledde en ny tradition idag, då vi (eller jag då främst, men pojkarna var med som hejarklack och stöd) sprang Kanontian i Ekenäs. 

Ingådagen var sig lik, även om jag tycker att den alltid är snäppet större än året innan. Massvis med folk (och bilar! Att hitta en parkeringsplats på Ingådagen är en egen konstform) och massa mysiga saker att köpa. Till all lycka hösslade pojkarna så mycket att vi bara fick med oss lite grekiska bakverk. 

Kanontian däremot var ett mindre evenemang än jag väntat mig, men mysfaktorn och fiilisen var desto högre. Verkligen bra stämning, och förvånansvärt mycket publik på vägen. Jag kom i mål på 50:35 (enligt min egen klocka, den officiella tiden publiceras först på måndag), och fast tiden var mycket bättre än mitt mål (55 min) grämer de där 35 sekunderna mig ändå. Så nära att komma under 50 min, men jag fattade det alldeles för sent (vid 8 km ungefär) att jag ens hade en chans, och då räckte det inte fast jag spurtade de två sista kilometrarna för allt var jag var värd. Nästa gång skall jag alltså börja lite, lite snabbare, så ska det nog gå att komma under 50. 

Men nog var jag glad då jag kom i mål, speciellt då mina pojkar hejade på mig hela slutsträckan, vilken kraft det gav! 

En dag med Max

För första gången på nästan ett år har vi spenderat en hel dag på tumis med Max.  Vi har hunnit med mycket:

Shopping och sushilunch på Iso-omena.

Poolhäng på bakgården.

Tvättat, hängt upp och vikt massvis med byke. Tur för oss att det varit så varmt idag att byket har torkat rekordsnabbt (t.ex. lakan på bara ett par timmar. En riktig lyxdag för en hemmamamma, alltså).

Försökt ta en skön kvällspromenad men Max gjorde till en akrobatisk övning så det var allt annat än avslappnande att försöka se till att han inte trillar ur vagnen.

Max nedre tänder får förtillfället massvis med positiv uppmärksamhet av förbipasserande.

Kan inte sluta förundras över hur mycket som hinner hända på ett år!

Semester

Vi semestrar och njuter av sommaren för fulla muggar. Har på en dryg vecka hunnit besöka Tammerfors, Björneborg, Kyrkslätt och Ingå. 

I Tammerfors besökte vi bl.a. fina Tallipiha, som hade ett härligt kafé med hembakta godsaker, och en chokladbutik. Wilhelm tyckte ändå mest om de tre hönorna som huserade på innergården.

Mellan varven hann vi hem en sväng, och jag fick springa ett långpass (i mina egna mått då alltså), 15 km.

Midsommarafton firades i Långvik, och på midsommardagen flyttade vi oss vidare till landet i Ingå. Här firas min 31. födelsedag.

 Vi har hängt på stranden, och druckit Vichy (Wilhelm ÄLSKAR bubbelvatten!).

Och njutit av den vackraste utsikten. Det är det här jag drömmer mig till när vintern är som mörkast.

Smakat på glass...

...och frossat i jordgubbar. Mums, hälsar Max.

Nu är Max och jag hemma en sväng, Wilhelm semestrar fortsättningsvis på lande. Så sommar som det bara kan bli, alltså.

Jämsä-Jukola 2013

Ifjol fick jag nöja med att vara åskådare, och hade högtflygande drömmar om mitt eget springande. Nåväl, igår var det äntligen dags. Pirrig och ivrig hoppade jag bussen på lördag morgon för att åka till årets Jukola, denna gång ända i Jämsä. Jag är verkligen ingen orienterare (utan främst en glad amatör som gillar att få ta del av stora evenemang), och definitivt ingen som sover i tält och håller på med andra friluftsgrejs, men jag kände att jag behövde gå lite utanför min bekvämlighetszon för att faktiskt få ut allt av resan. Och visst var det värt det!

Min packning var minst sagt dålig. Alldeles för mycket saker, packat i all hast, så min "rinka" såg ut som värsta julgranen då jag gick hemifrån. Förrän jag kom ända fram hade dessutom det mesta lossnat på vägen. Men jag fick allt med mig dit, och jag tror t.o.m. att jag fick allt med mig hem också.

Min kompis J och jag släppte kanske några ful ord då vi insåg att tältplatserna var mitt i skogen och att vi skulle bli tvungna att sova på blåbärsris och stubbar, men det var bara att acceptera läget och slå upp tältet. Som vi förövrigt klarade förvånansvärt lätt, mot alla odds (även om en medelålders man som såg oss in action roat tyckte att "man borde ha filmat vår tältuppsättning").

Efter att ha hejat på Venla-flickorna hela dagen gick äntligen Jukola-starten då solen började gå ner. Så mäktigt då tusentals orienterare springer iväg samtidigt, i det här skedet började jag också bli rejält nervös för mitt eget springande. Jag skulle springa som fjärde i vårt lag, och då jag inte riktigt kunde beräkna hur länge de skulle ta tid på sig i den nattliga skogen fick jag följa med mellantiderna under nattens lopp med hjälp av telefonen. Det blev alltså en mycket hackig nattsömn, och lite efter kl 6 steg jag till slut upp för att förbereda mig för min egen start.

Till all lycka grydde den vackraste av morgnar och jag satt vid gott mod och drack en kopp kaffe och njöt av solskenet förrän det var dags att gå mot startområdet. Då jag äntligen kom iväg var skogen helt magisk; lite morgonfukt, solljus mellan trädgrenarna, massvis med fågelsång och fina, färdiga spår att springa i (då över 10 000 orienterare hunnit ut i skogen förrän mig behöver man inte längre vara orolig för att tappa bort sig - det är bara att följa upptrampade stigar, så länge man håller koll på att man är på rätt stig).

Väl i mål var jag helt euforisk. Inte ett spår av trötthet, bara bra fiilis och stor lycka för att klarat av såväl natten i tältet som min egen distans. Också de andra i vårt lag var glada och stolta över sina insatser, så det var verkligen ett glatt gäng som idag packade ihop sina tält. Vilken lycka att få vara del av ett lag med så bra typer. Nästa år är vi definitivt med igen.

Kulturen vid ån

Vilken kanondag! Perfekt väder (inte för varmt, inte för kallt, och inte en droppe regn), bra musik, glada barn, massvis med vänner och bekanta, god glass och lite picnic. Kulturen vid ån blir bara bättre för varje år som går, känns det som.

Glass tillsammans med syskonen W.

Max fick beundra sin polares lilla bil.

De gamla bilarna var populära även i år (fast faktiskt så var Wilhelm kanske liiite ivrigare på dom ifjol?).

Max surrogatstorasyster ville så gärna hålla Max i famnen, som vanligt, men nu meddelade Max att det får räcka. Han är så ingen famnbebis mera.

Och då de större barnen klämde i sig några knackisar i all hast satt Max länge och väl och lät sig smaka av pannkaka, minitomater och äppel. Det börjar märkas att han redan hunnit vara med på en picnic eller två, man riktigt ser hur han myser då han får komma med på picnicfilten.

Medan Ida och Wilhelm lyssnade på Mumin busade de här två. Så härligt att se hur mycket dom tycker om varann.

Nästa år igen!

Frågeåldern

Så här låter det hemma hos oss just nu:

-mamma, varför åskar det?
-mamma, varför försvinner alla fåglar när det åskar?
-mamma, vad är en rahasto?
-mamma, vad är bio?
-mamma, varför säger B att du är Plutten?
-mamma, har grannens A en pimppi eller pippeli? (osv med alla människor som vi känner typ)
-mamma, varför måste pappa gå på jobb?
-mamma, varför åkte den där bilen åt andra hållet än vi?
-mamma, varför vet du inte allt?

Det RINGER i mina öron av alla frågor, och jo jag medger, när jag är trött svarar jag ibland bara "därför" och får då den ljuvliga följdfrågan "varför därför?". DET TAR ALDRIG SLUT. Han vill verkligen vet allt nu just, vår Wilhelm.

Dessutom är alla kisikakkaprutt -grejer hetare än hett för tillfället, och jag hoppas jag aldrig glömmer hans kluckande skratt då jag idag överraskade honom med att rita en kakkakorv. För en stund kände jag mig som världens rentogaste, spontanaste morsa. Vilket lätt sätt att göra en treåring lycklig!

Herr Varför.

Helsingforsutflykt

Så fint att vakna till ytterligare en lördag med strålande vackert väder. Vi packade återigen matsäcken (äppel- och morotsbitar, jag undrar hur många kilo äppel vi redan hunnit äta på diverse små utflykter?) och hoppade på bussen till Helsingfors. 

Att åka buss var jättespännande, tyckte Max.

Sedan tog vi färjan till Sveaborg.

På Sveaborg möttes vi av ett hav av syrener.

På riktigt. Blomsterpakten och doften var nästan bedövande. Så otroligt vackert.

Sedan drack vi kaffe på ett supermysigt café. Max maskade sig i vagnen.

Och sedan åt vi äntligen matsäcken som Wilhelm väntat på ända sedan vi gick hemifrån.

Max hittade ett litet hus som var precis i rätt storlek för...ja, Max.

På väg tillbaka till bussen hamnade vi mitt i sambakarnevalen. Whatta feeling! Nångång vill jag också vara med.

Sedan tänkte vi redan åka hem och laga mat men kom till våra sinnes fulla bruk och åt middag på Minos istället. I det här skedet var pojkarna mycket trötta och allra mest trötta på att bete sig som folk så det blev en snabb och lite stressig stund där, men alla fick mat i alla fall. Mätta och nöjda kunde vi således återvända hem.

Och så vill jag be om ursäkt för mina suddiga bilder; bilderna är skarpa på telefonen och på alla andra program (t.ex. facebook och instagram) men på något sätt gör Blogger dom så här mosiga? Vad felar?

Max 11 månader

Ettårsdagen närmar sig med stormsteg! Här följer en kort 11-månadsrapport:

-Max stiger upp och går mot stöd, har enstaka gånger släppt taget och stått occh funderat en stund, men det har nog varit på misstag och mycket vingligt. Tror nog att det tar ett par månader, minst, ännu förrän han börjar gå utan stöd.

-äter fortfarande mycket och bra, ibland är han bara på så busigt humör att han hellre spexar än äter men även då går nog maten ner tillslut. Dricker mjölk från mugg i stora klunkar. Ute går småstenar och sand ner utan problem, men vid matbordet kan för stora bitar i maten orsaka spyreflex och risk för kvävning. Vaddå selektiv?

-jag ammar fortfarande, men nu ska nog kvällsamningen bort (det skulle fortfarande vara hur mysigt som helst om det inte vore för hans fina rad tänder både uppe och nere. Det vill liksom ta i även om han inte "menar" att bita. Ajaj). Idag har mannen lagt Max, och det gick bra, imorgon kommer jag att vara borta vid läggdags, och jag tror inte att jag tar upp kvällsamningen sen mera.

- nätterna går varierande. Enstaka nätter sover han ända till klockan sex utan att vakna en endaste en gång, men för det mesta vaknar han första gången 3-tiden, då tar jag honom mellan oss, men försöker att inte amma då (fast orkar inte alltid vara så förnuftig utan ibland ammar jag nog på natten ännu, fast jag vet att jag borde vara konsekvent och bla bla, tanken är ju tyvärr inte alltid bara så klar där på morgonnatten med 11 månaders sömnskulder i bagaget). 

-beroende på när han vaknat för morgonen sover han antingen en eller två dagssömner. Lite jobbigt att vara i en sånhär mellanfas och det är svårt att planera program för dagen, men det kommer säkert att reda upp sig på några veckor. Hoppas jag iallafall. 

-är jätteintresserad av allt omkring, pekar och "hötter" med sitt lilla pekfinger åt höger och vänster och säger "öööhh ööööh" när han ser något spännande, t.ex. en bil eller buss. Kan säga mamma och pappa och ta ta (tack tack). Vinkar. Är inte längre och främdar så mycket, utan är nu tvärtom ganska nyfiken på nya människor. Men, är nog ännu ganska mammig, och blir mycket ledsen och arg om jag försöker gå på vessan el.dyl. Inte lätt det här, att vara 11 månader. 

Har på känn att bus-Max först håller på att komma igång!

En dag på stranden

Hälsningar från beachen! Max trivs bättre än Wilhelm, som bara tjatar att han vill hem. Höh. Men vi andra njuter! 

Sommaren första dag

Så var det den första juni och sommar också enligt kalendern. Vi firade med att besöka Högholmen, och det blev ju en lyckad utflykt, trots att vi fick åka för oss själva då syster med familj insjuknat i sommarflunssan. Pojkarna betedde sig utmärkt genom hela utflykten, och för första gången blev Wilhelm riktigt ivrig då han hörde att det nalkades utflykt och picnicmat (melon, äppelbitar och kex - det behövs inte så värst invecklad mat för att det kan kallas picnic) och glass och djur i bur, han riktigt skuttade till bilen. Max orkade också sitta i vagnen hur fint som helst. Det här bådar ju gott inför sommarens kommande resor och exkursioner!

Efteråt var vi hungriga men inte så värst sugna på att laga mat så vi åkte till vårt närköpcentrum (fasionabla Kuitinmäki) och restauraung Roadhouse (tack för tipset, familjen W!), och det visade sig vara ett suveränt val. På listan fanns allt från biff och hamburgare till pizza, kebab, pasta och sallader, och vi var mer än nöjda. Stället är verkligen inte fint, men servicen fungerade, vessorna var fräscha och maten mättade magarna. Man behövde inte skämmas för att barnen förde oljud heller (vi var inte den enda barnfamiljen). Här kommer vi att äta på nytt.

Wilhelm blir alltid lika lycklig när han får biff.

Nu har jag bra fiilis. Syrenen blommar, liljekonvaljerna doftar i vasen, och hela sommaren ligger ännu framför. Kommer att bli en fin sommar, det här.