Ifjol fick jag nöja med att vara åskådare, och hade högtflygande drömmar om mitt eget springande. Nåväl, igår var det äntligen dags. Pirrig och ivrig hoppade jag bussen på lördag morgon för att åka till årets Jukola, denna gång ända i Jämsä. Jag är verkligen ingen orienterare (utan främst en glad amatör som gillar att få ta del av stora evenemang), och definitivt ingen som sover i tält och håller på med andra friluftsgrejs, men jag kände att jag behövde gå lite utanför min bekvämlighetszon för att faktiskt få ut allt av resan. Och visst var det värt det!
Min packning var minst sagt dålig. Alldeles för mycket saker, packat i all hast, så min "rinka" såg ut som värsta julgranen då jag gick hemifrån. Förrän jag kom ända fram hade dessutom det mesta lossnat på vägen. Men jag fick allt med mig dit, och jag tror t.o.m. att jag fick allt med mig hem också.
Min kompis J och jag släppte kanske några ful ord då vi insåg att tältplatserna var mitt i skogen och att vi skulle bli tvungna att sova på blåbärsris och stubbar, men det var bara att acceptera läget och slå upp tältet. Som vi förövrigt klarade förvånansvärt lätt, mot alla odds (även om en medelålders man som såg oss in action roat tyckte att "man borde ha filmat vår tältuppsättning").
Efter att ha hejat på Venla-flickorna hela dagen gick äntligen Jukola-starten då solen började gå ner. Så mäktigt då tusentals orienterare springer iväg samtidigt, i det här skedet började jag också bli rejält nervös för mitt eget springande. Jag skulle springa som fjärde i vårt lag, och då jag inte riktigt kunde beräkna hur länge de skulle ta tid på sig i den nattliga skogen fick jag följa med mellantiderna under nattens lopp med hjälp av telefonen. Det blev alltså en mycket hackig nattsömn, och lite efter kl 6 steg jag till slut upp för att förbereda mig för min egen start.
Till all lycka grydde den vackraste av morgnar och jag satt vid gott mod och drack en kopp kaffe och njöt av solskenet förrän det var dags att gå mot startområdet. Då jag äntligen kom iväg var skogen helt magisk; lite morgonfukt, solljus mellan trädgrenarna, massvis med fågelsång och fina, färdiga spår att springa i (då över 10 000 orienterare hunnit ut i skogen förrän mig behöver man inte längre vara orolig för att tappa bort sig - det är bara att följa upptrampade stigar, så länge man håller koll på att man är på rätt stig).
Väl i mål var jag helt euforisk. Inte ett spår av trötthet, bara bra fiilis och stor lycka för att klarat av såväl natten i tältet som min egen distans. Också de andra i vårt lag var glada och stolta över sina insatser, så det var verkligen ett glatt gäng som idag packade ihop sina tält. Vilken lycka att få vara del av ett lag med så bra typer. Nästa år är vi definitivt med igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar