Bra start på vappen

Inledde vappfirandet med att dricka mig sockerberusad och illamående på hälsocentralens labb. Om jag inte hade varit så törstig (sockerblaskan släckte liksom inte min törst efter 12 timmars fastande, tvärtom, jag blev bara ännu mera törstig) skulle det ha varit riktigt skönt att ligga och läsa tidningar i två timmar (jag fick faktiskt en egen hörna med brits att ligga på, lyx!).

Svaret kommer till all lycka först på onsdag, så nu har jag fortsatt vappfirandet med en riktigt flottig, sockrig munk, och tog nyss ut chokokakan från ugnen. Mmm, den ska intas ikväll tillsammans med lite glass. Det är bäst att passa på nu, ifall domen på onsdag blir hård.

Glada vappen!

Första gången

Efter en skojig fest igår (Tack B!) kände sig föräldrarna i huset lite trötta och beslöt att det idag är en perfekt dag att ta gossen till McDonald's för första gången. Så vi trampade iväg (tänkte att det inte känns så illa om vi cyklar dit istället för att ta bilen), beställde BigMacs åt de vuxna och en klassisk Happy Meal åt barnet.

Och jo, visst smakade det åt var och en i sällskapet. Gossen åt glatt upp pappas franskisar medan han väntade på sin hamburgare (alltså hur kan det ta över 15 minuter att göra en vanlig, ynklig, liten hamburgare?), sörplade i sin mjölk, och när hamburgaren väl anlände gick han slutligen med på att äta biffen, semlan ville han inte ha (det var väntat, bröd är ingen stor hit för tillfället). Till efterätt fick han en påse äppelklyftor, och när den var uppäten yttrade han den för honom redan klassiska frasen: "Kan jag få mera äppel?". Så han fick en påse äppel till. Och om man nu frågar honom vad han ätit på McDonalds är äppelbitarna det första som kommer på tal.

Så det gick ju ganska bra, nu har jag en son som minns mäccen som någon sorts fruktrestaurang.

Och så gick en vecka igen

Då mannen varit på arbetsresa nästan hela veckan, gossen som vanligt visat sin snällaste sida medan vi varit på tumis (öööh), jag har försökt organisera nästa veckas extra mödrapolibesök plus ett sockerbelastningstest som kom på ganska kort varsel (förlossningsläkaren idag på telefon: " Vah?? Har du inte varit på testet ännu? Det borde nu nog ha gjort för länge sen! Hur har inte rådgivning skickat en remiss? Nå jag skickar den nu direkt så går du bums på måndag morgon." Och jag visste ju det, sjutton också att jag inte stod på mig på rådgivningen senast fast dom tyckte att jag inte behövde gå) tänkte jag nästan bli lite ledsen och matt och uppgiven men sen kom jag på att det är FREDAG, mannen är hemma igen (vi är alltså två mot en nu, istället för en mot en, hehhe) och imorgon får jag gå på en fest som jag länge sett framemot.

Dessutom var vi ute på vårens första cykeltur hela familjen (tur att jag har värsta mommocykeln så att jag trampar i helt upprätt ställning, magen ryms alltså bra med) och jag upptäckte att hela skogen var vit av vitsippor.

Så där stod jag i kvällssolen med cykelhjälmen på sned som värsta byfånen och plockade vårens första blombukett medan fåglarna kvittrade på och tänkte att kanske allt inte är så illa ändå.

Och som socker på botten väntar en veckoslutsresa till Köpenhamn i slutet på nästa vecka. Utan man och barn. Det blir keikkor det, vet ni.

Mellanmål

Försökte igår vara en avslappnad och cool morsa och bjöd fredagen till ära gossen på en Eskimo-pinne till mellanmål, istället för den sedvanliga frukten.

Jag: "Idag är det fredag, ska vi äta glass till mellanmål?" (väntar mig hurra-rop och entusiasm)
Wilhelm: (ser skeptiskt ut)"...öh..okej?"

Minen blir inte gladare av att glassen är "för kall" (hohho), men med långa tänder äter han några tuggor, tills han sätter glassen ner, tittar på mig med trött blick och säger: "Kan jag få äppel?"

Okej då. Det var det fredagsmyset.

Goda råd åt trötta föräldrar

Wilhelm har en ganska jobbig fas på gång för tillfället, han protesterar och härjar och skriker och testar mig så att jag för det mesta går omkring som en matt zombie som bara försöker avvärja och undanstyra nästa raivare. Det kallas väl trots, antar jag, men gör det inte mindre tungt för det.

Så jag kollade om Mannerheims Barnskyddsförbund (MLL) kunde komma med några matnyttiga tips på hur vi skall komma igenom detta, deras Vanheimpainnetti brukar ha fiffiga och konkreta råd som är skrivna på ett sätt som inte ger en dåligt samvete.

Men alltså jag vet inte, antingen är jag jätte, jätte trött eller bara mycket inskränkt i mitt tankesätt eller annars bara hämmad, men då ett tips råder så här (Tukivinkkejä arjen tilanteisiin -> Lapsi on uhmaiässä) så kan jag inte annat än gapskratta:

"18. Alkavan kiukun hetkellä lapsen huomion voi suunnata uuteen asiaan. Voit myös alkaa kaikessa rauhassa puuhata jotain mielenkiintoista ja katsoa, lähtisikö lapsi mukaan. Voit myös tehdä jotain yllättävää, vaikka kuperkeikan, ja saada lapsen unohtamaan kiukkuolon."  (egen understreckning)

En jävla KULLERBYTTA! Så när jag försöker värma en portion korvsoppa i mikron och Wilhelm gastar och gormar för att jag är tvungen att vända min uppmärksamhet för en minut mot matuppvärmandet istället för mot honom, så kan jag, exempelvis, göra en KULLERBYTTA.

Sorry. Det är säkert skrivet i all välmening, men alltså, jag.dör.av.skratt.

Andra goda råd , som inte innehåller kullerbyttor eller andra cirkuskonster, tas med tacksamhet emot.

Extra hjärtkurva

Hade läkarbesök på rådgivningen i måndags, och läkaren var lite missnöjd med babyns hjärtljud, då de först var för långsamma för att sedan försvinna helt och hållet. Det låter nästan lite dramatiskt om det inte varit för att babyn samtidigt sparkade på mer än en proffsfotbollsspelare, så hann själv inte ens bli orolig förrän läkaren märkte att batteriet på dopplern dött ut.

Nåväl, läkaren fick i alla fall skrämselhicka av detta och skickade en remiss till Kvinnis mödrapoli, och jag fick en tid redan till idag. Så imorse har babyn lekt kurragömma med barnmorskan som försökte få en sammanhängande hjärtkurva. Tillslut fick hon en fin kurva som var någotsånär tillräckligt lång, och babyns aktivitet i magen fick två stora plus i kanten. Allt väl alltså.

Även om orsaken till att jag blev tvungen att gå ett extra besök till mödrapoli nog låg i att batteriet på rådgivingens doppler var slut, är jag i alla fall glad att de tar varenda liten avvikelse på allvar, och samtidigt är jag förstås lättad att allt var bra. Lite myror i huvudet hann jag ju nog nämligen få. Hur ska mitt lilla huvud klara av ännu tre månader av detta?

Barnfri minisemester

Om man har barnvakt för ett dygn och vill känna att man ändå har riktigt riktig semester, vad gör man då?

Jo, man lämnar det dammiga och kaotiska hemmet och styr kosan mot en valfri stad inte alltför långt borta (man vill ju inte slösa dyrbara timmar på själva resandet), t.ex. Tammerfors (en stad som man inte känner till allför bra ökar känslan av att vara på semester, eller "utomlands"). Väl framme äter man en god lunch på ett mysigt och fräscht ställe som exempelvis 2H+K, strosar några timmar på stan, och checkar sedan in på ett spa hotell (okej vi är inte 50+  men på god väg, tydligen).

Man kan ha stora planer på att ännu återvända till den pulserande staden mot kvällskvisten men efter lite gym och simning känner man sig plötsligt så trött att man bara orkar masa sig ner till hotellets restaurang och klämma i sig en lövbiff (ibland är det bara det enda man har lust och ork med). Före klockan är 22 sussar båda i det semestrande sällskapet, för att vakna pigga och krya redan före klockan 7 nästa morgon (alltså på riktigt, hur inrutad i sina rutiner kan man vara??).

Det goda med att vakna tidigt är att man är först nere på frukosten, och får njuta av lugn och ro ganska länge förrän det ena mera högljudda sällskapet (läs: barnfamiljer) än det andra börjar droppa in. På hemvägen hinner man ännu svänga in via Ideapark, men det var en miss, gräsligare shoppingcenter får man nog leta efter.

I alla fall är det två utvilade och glada föräldrar som ett par timmar senare plockar upp den trotsiga sonen, tusen tack åt mommo och mofa som lät oss få en välbehövlig paus! Vardagen med pirr och gnäll och gråt, just bring it on, nu orkar jag igen.

Ett ord

Sand ute, sand inne, sand i hjärtat, sand i sinne.

Ljuvligt med vår men jag säger bara SAND. Och tar fram dammsugaren för andra (men knappast sista) gången idag.

EDIT: Dammsugarjäveln gick sönder! Hey come on, don't leave me this way! Imorgon får du vila, jag lovar. 

Tre månader (graviditetsnytt del II)

Så var det bara tre månader kvar till bf. Jag mår fortsättningsvis bra, t.o.m. foglossningen börjar ge med sig. Min viktkurva går tyvärr spikrakt uppåt, och nu måste jag bekänna att jag verkligen släppte mig under påsken. Tyckte så synd om mig själv för att mannen var sjuk (logiskt, verkligen) så har ganska sorglöst tryckt i mig både påskägg (fast det är ju mest bara luft, visst?) och memma. Och denna veckas viktökning är således därefter (1,1 kg...oho!). Nu hoppas vi att detta dryga kilo fördelat sig rättvist mellan mina lår och bebben, dvs. sådär passligt åt bebben, och lite mera åt mig.

Men nu ska jag alltså skärpa mig, jo jo.

Här ännu dagens mage, i vecka 27+0:

Bildkvaliteten är verkligen bra, eikö?

Kristina från Duvemåla

Säger bara: Så sjukt bra!

Om man betalar ganska många pengar för biljetterna, ordnar barnvakt en vardagskväll och lyckas håsa in till stan i tid mitt i värsta rusningen, då är det nog också bäst att det är bra, och här föll verkligen allt på plats. Det vackra sångerna ekar fortfarande i mitt huvud. Ååh.

Den längsta påsken

Påsken tar ju aldrig slut. Är vi först halvvägs? Jag minns en tid när påskafton var den bästa festdagen på året (efter juldagsfestandet då), då alla man kände och ville känna var ute på samma krog och och vinet flödade och musiken var bra, man var ung och snygg (okej, kan hända att aika kultaa muistot, men ändå).

Och här sitter jag nu i mysbyxor och äter ostsmörgås och dricker O'boy för mig själv medan resten av familjen redan sover. Party!

Nåja, så illa är det ju ändå inte, i det stora hela, är bara så otroligt uttråkad nu just. Liksom OTROLIGT uttråkad. Gäääsp.

Påsk

Och glad påsk önskar vi er med Wilhelm! Mannen är däckad av en elak vårflunssa så det ser ut som om vi firar påsk på tumis, gossen och jag. Tjohoo! (Alltså bye bye fönstertvätt, storstädning och mysiga familjeaktiviteter, hej på dig yh-vardag. Igen.)

Hoppsan!

 

Det troliga är ju tyvärr att både gossen och jag däckar i något skede vi med, men den tiden, den sorgen.

Det bästa på länge

Alltså Viidakon Tähtöset, på Sub Tv, är ju bara en helt suverän show. Det är så hjärndött, så fjantigt, så nånting som man nästan sett förut, men ändå så otroligt underhållande. Och det är så befriande att höra dom svära så som man själv bara drömmer om att få och kunna göra. 

La det swinge

Efter en dåligt soven natt och en morgon som gått i magkrampernas tecken (have no fear; inte sammandragningar utan snarast kroppens påminnelse att hålla några dagars paus med järntabletterna), masade jag mig med tunga steg till gymet för att sova en stund på konditionscykeln. Klämde in öronsnäckorna i öronen, tryckte på PLAY och tadaaaa, ett tu tre var jag hur pigg och glad som helst!

Inget funkar lika bra på mig som äkta prutthurtig eurovisionsnostalgi, jag kunde ha trampat hela dagen!

Tipun på rymmen

Mina påsktipun som bor i påskgräset är konstant på rymmen, dom vill bara vandra omkring. Jag tror att dom har en bundsförvant här hemma som hjälper dom på traven, nu är frågan, är det två-åringen eller mannen?

Och jag måste seriöst ta och läsa kamerans manual. Tipuna är ju helt suddiga.

Det sympatiska är att bundsförvanten alltid ser till att tipuna hålls i en klunga, no man left behind, liksom.