Påsk

Vilken fin början på påsken vi haft. Eller jag då, i alla fall, som fick inleda med sovmorgon då mannen tog morgonpasset kl 6 imorse. Sedan en skön 10 kilometers joggingtur i strålande vårväder, följt av lunch, och därefter kaffe och kaka hos goda vänner ute på landet. Vi fick träffa världens goaste lilla hundvalp, och speciellt Max blev stormförtjust, han bara skrattade och tjoade då hunden kom och ville pussas med honom. Wilhelm var lite avvaktande, och höll sig mera till katten, som han blivit kompis med redan tidigare. Dessutom fick han ett Blixten Mcqueen-påskägg, så det slog ju nog alla hundvalpar i världen. Avslutningsvis fick Wilhelm ännu åka med på en liten tur på motorkälken, så vår lilla kaffevisit blev sist och slutligen värsta påskäventyret. Det var två glada och nöjda pojkar som stupade i säng då vi kom hem.  

Fast det alltid är lite besvär att packa iväg sig med pojkarna och timea in dagssömner och ha med mellanmål och blöjor och bytesskläder och what not, tänker jag alltid efteråt hur roligt det har varit och hur glad jag är att vi kommit iväg. Man ska aldrig underskatta effekten av att träffa vänner, komma iväg lite hemifrån, låta barnen uppleva något nytt, besväret innan eller en liten känkkäränkkä för att dagssömnen blivit lite kortare än vanligt är sist och slutligen ett litet pris att betala för att hela familjen ändå är lite gladare och nöjdare då kvällen kommer. Vi hinner nog uggla här hemma helt tillräckligt ändå.

Wilhelm har odlat det finaste påskgräset.

100 armhävningar

Hannah inspirerade mig till att prova detta. Tanken att kunna göra hundra armhävningar känns så häftig att jag bara måste testa. I mitt aloitustesti orkade jag göra 16 pressar, så det finns ju tydligt lite utrymme för förbättring. Första dagens träningspass är nu bakom, och det var inte alls så farligt. Prova du också!

Ännu mera

Mitt goda blomflow bara fortsätter. Kolla de senaste dagarnas saldo:

Maffiga tulpaner av käraste F och A som kom ända från Reso.

Och min mamma hämtade i sin tur mera rosor.

På söndag var ju förstås gårdens alla 57 ungar (typ) och önskade glad påsk. Tur att vi hade rustat upp med flera säckar påskägg så att det räckte åt alla.

Och sen ännu en bonusbild på dagens bebbe som allt oftare står och svajar i krypställning. Framåt går det ännu inte, men snart, snart. Dessutom har han börjat prata mer och mer, om man säger att lammet säger "bää" så svarar han "bääbää, och om vi pratar om att brandbilen låter "piipaa" (vilket kommer på tal förvånansvärt ofta då Wilhelm är around) så svarar Max "paapaa". Sen har han lärt sig skaka på huvudet, och jag tycker precis som om han visste vad det betyder för han gör det alltid i så passande sammanhang (jag säger t.e.x "nu ska vi dricka mjölk" och så bara skakar han på huvudet och vägrar faktiskt sedan dricka också). I mina ögon är han ju helt fenomenal, förstås.

Lillebror börjar ju bli stor!

Flower power

Om jag fick vara riktigt ytlig och materialistisk och dumdristig med min ekonomi skulle jag sätta alla mina pengar på snittblommor. Bara älskar att ha fräscha blommor i en vas, det ger genast en så lyxig känsla. Nu har jag alltså på gång ett riktigt superveckoslut, för har inte minde än tre vackra buketter att njuta av, samtidigt. Jag vet att det är helt mommot att fota sina blommor men kunde bara inte låta bli, ville dessutom ha bilder kvar att se på då blommona vissnat. 

Nejlikorna köpte jag själv för jag visste inte att jag inom kort skulle bli fullkomligt överöst med blommor.

Min gamla goda vän J hämtade denna fantastiska tulpanbukett.

Och sedan kom min man hem från jobbet och hämtade ännu med sig tre perfekta rosor för att gratulera för att jag fått ett nytt jobb för hösten (jippii!).

Nu är det lördagsmys som gäller, enda kvällen på veckan som Wilhelm får titta på film och äta russin och vindruvor framför teven. En gång bjöd jag honom också på godis men det ville han inte ha, så nu kör vi med russin så länge som han är nöjd med det.

Det råder nästan andäktig stämning hos oss då lördagsmys pågår.

Max älskar också att se på film, men russin får han inte ännu.

Vårvinter del II

I slutet på förra veckan kände vi att vi behövde lite omväxling och semester, så vi packade vårt pick och pack och åkte till svärmors all inclusive för ett par dagar. Där blev det god mat, massor med släktbesök och många timmar ute i soliga pulkabacken. Med mig hem fick jag också den värsta snuvan, så idag har jag mest försökt fokusera på att få luft. Barnen är ju tyvärr inte speciellt bra på att ta hänsyn till att mamma inte känner sig så pigg; Wilhelm ville få mig att dansa och härja, och då jag sade att jag inte orkar frågade han, nästan lite omtänksamt, vad jag då istället skulle vilja göra. Jag skulle vilja ta en filt och en kopp te och vila lite, svarade jag, till vilket Wilhelm svarar rappt och glatt: "Men det får du inte!". Nähä, det var ju just det.

Till all lycka hade mannen ledigt ännu idag så lite, lite har jag faktiskt fått vila. På morgonen orkade vi dessutom ut på en promenad på isen, och fast det var himlastormande vackert var vinden så isande kall att vi fick kämpa emot impulsen att vända tillbaka hem direkt. Våren är nog ännu långt borta, det hjälps inte.

Så fint men alldeles för kallt.

Wilhelm gick efter många om och men med på att sätta på sig solbrillorna.

Då vi kom hem spelade vi memory. Max ville också vara med men det fick han inte, för han äter bara upp korten.

Fast han var glad ändå, åtminstone så länge jag är i närheten. Herregud sådan separationsångest han lider av för tillfället, det räcker att jag vänder ryggen till så börjar han gråta "mammaaa" (jo, jag svär, han säger faktiskt mamma. I mina öron och mitt mammahjärta låter det så iallafall).

Vårvinter

Och så gick en vecka igen. Mycket hemmahäng, kvinnodagen firade vi så här, och då solen orkade skina hela veckoslutet blev det en hel del pulkaåkning också då. Barnen har varit rätt så glada och nöjda, och då känns ju allt ännu roligare, förstås. 

Igår överträffade jag mig själv och sprang 16 km på 1,5 timme. Jag börjar alltså äntligen komma upp i en fart som kunde räcka till för att springa halvmaraton på under två timmar, vilket har varit mitt hemliga mål inför HCR i början på maj. Så fantastisk känsla då man inser att alla motiga och halvjävliga rundor i snömodd och -storm inte varit förgäves utan faktiskt har gjort någon nytta. Man blir ju riktigt inspirerad. Dessutom är jag extra stolt över mig själv eftersom förhållandena för träning så där överlag i vintras inte varit de bästa med två gnälliga barn som krävt mycket energi, nätterna har varit usla och jag dessutom levde på mjölfri diet i fyra månader. Så bara jag nu får vara frisk ens största delen av våren så att jag ännu får träna ordentligt så ska nog HCR gå som på räls.

Max 8 månader och elämä voittaa

Åboveckoslutet blev just så roligt som jag föreställde mig. Fysiskt var jag kanske inte så där jättepigg när jag kom hem på söndag men ajaj vad det gjorde gott för min själ och mitt hjärta att få dansa hela natten. Dessutom hade pojkarna här hemma klarat sig finemang utan mig, så det bådar ju gott för eventuella kommande utflykter. 

Igår hade vi läkartid på allergisjukhuset en sista gång, och det blev grönt ljus för att få äta mjölkprodukter igen. Max är alltså inte allergisk för mjölk, troligtvis har han varit det som mindre men det har redan hunnit växa bort. Helt fantastiskt. Firade med att äta en ostsmörgås och dricka ett glas mjölk. Och på kvällen hällde jag i mig ett halvt kilo jogurt. Gissa hur nöjd min mage var? Hehhe. Nå, den får bara lov att vänja sig, eller så får jag bara leva med det, för helt utan mjölkprodukter hoppas jag att jag aldrig måste leva igen.

Och idag hade vi Max åttamånaders rådgivnings- och läkarkontroll. Han väger 9,4 kg och mäter 72 cm; han hade lite kommit ner på kurvorna men det hade jag förväntat mig också, då han varit sjuk och ätit dåligt under långa tider under de två senaste månaderna. Annars var allt bra och han sade t.o.m. "mamma" på beställning då läkaren undrade om han kan jollra tvåstavigt. Kände mig inte lite så stolt då hon säkert förväntade sig ett typ "tätätää" och min son bara "mamma" (ja ja, jag vet att han nog knappast vet vad det betyder men det är ändå lite roligt att han lärt sig säga just bokstäverna "m" och "a" med rätt betoning). Dessutom råkade han sova hela 10 h i ett sträck förra natten, så jag var ju nästan lite pigg, och fick skryta om det också.

Vet ni, det känns nästan som om jag sakta men säkert börjar få mitt liv tillbaka igen, hur fin känsla är inte det?

Max 8 månader. Som blir en allt gladare och nöjdare typ för varje dag som går, och är så himla gosig. Nyfiken i en strut och kommer säkert snabbare än jag anar börja hitta på det ena hysset efter det andra. Men nu njuter vi att han för stunden ännu är rätt så oskyldig.

Påväg

Idag blir Max åtta månader gammal och det är nog inte en dag för tidigt för den här mamman att åka iväg på en liten hermoloma.

Ett helt dygn i Åbo tillsammans med mina gamla studiekompisar och -kämppisar, det är precis vad jag behöver just nu. Det känns så roligt men också så ovant och spännande att åka iväg att jag faktiskt har fjärilar i magen. Iik.

Titta, jag har t.o.m. högklackade skor, hoppas jag inte bryter benen.