Gnäll och spring

Det är så upplyftande då man redan kl 15 på eftermiddagen inser att resten av dagen kommer att bli en pina som man bara måste försöka genomlida; det är då man hämtar Wilhelm från dagis och får höra att han vägrat sova under vilan fast han vaknat redan kl 6 i morse, stunden senare vaknar Max från sin andra och sista dagssömn alldeles för tidigt, och så står man där med två trötta och gnälliga killar och bara räknar minuter tills man kan lägga dem för natten. 

Det enda (verkligen det enda, dessa eftermiddagar och kvällar är helt enkelt hopplöst tunga) är att båda pojkarna somnar som klubbade sälar redan före kl 20, vilket betyder mera egentid för mama, hurra. Då kvällen var så ung orkade jag t.o.m. ut på en springtur (8 km med ett medeltempo på 6 min/km, jag börjar ju nästan bli lite snabb (skämt!)) och inser att Icebugarna först nu visar sin bästa sida, när den snö som solen smält upp under dagen fryser till is på kvällen, då är man verkligen ute på hal is utan vettiga skor. I snömodden tidigare i vintras var väl nyttan inte så stor, men ikväll var jag riktigt nöjd att jag inte behövde vara rädd att halka. Mera icebuggar åt folket, alltså.

En solig söndag i februari

Vi har brunchat, skidat och njutit av den soligaste dagen på mannaminne. 

EMMAs brunch var god och det fanns gott om mjölkfria rätter. Jag blev mätt, om vi säger så.

Sedan skidade Wilhelm och jag på åkern bakom vårt hus. Här ser han glad ut men ack och ve sådan övertalningsförmåga det krävs för att få honom att ta på sig först pjäxorna, sedan skidorna och sen ännu hålla hans humör uppe så att det blir något skidat också. Phuust, mina obefintliga pedagogiska talanger fick verkligen ge sitt allt idag.

Men framåt kom vi.

Man blir så törstig då man skidat ca 200 meter.

Tillslut fick vi båda nog och och jag förde hem gossen för att ännu ge mig ensam ut på en lite längre runda. Jag säger bara LJUSET! Tänk, så här ljust halv sex på kvällen! Det var den finaste rundan på hela vintern, även om mina 15 år gamla skidor som jag ärvt av Sirkka-täti börjar gå mig på nerverna (lipsuu, lipsuu). Nästa vinter köper jag nya skidor, punkt slut.

Och tillslut en bonusbild på Max som nuförtiden sitter vid frukostbordet och läser tidningen som vilken gammal gubbe som helst.

En dagisanekdot (varning! innehåller bajs!)

När jag hämtade Wilhelm på dagis idag hade han sina byteskläder på sig, då jag frågade vad som hänt (det händer ibland att han kissar på sig då han sover dagssömn) fick jag som svar att ett barn hade sån diarré att han bajsade ner hela korridoren från lekrummet till toaletten och olyckligtvis gick Wilhelm direkt efter honom och trampade således bokstavligen i klaveret. Han hade visst slintat i skiten också.

Alltså ljuvligt. Så nu sitter vi bara och väntar på att diarrén (spysjukan?Noron?) anfaller oss. Fast å andra sidan skulle det kanske vara helt fair enough att vi nu blev smittade; för några veckor sedan spydde ju Wilhelm vid frukostbordet på dagis och kan tänka mig att både en och annan bacillusk flög över på de andra barnen då också.

Dagis har så många bra sidor men grejer som dessa hör definitivt inte till dom.

Kalas!

Sjuklingen Max fick bli hemma men Wilhelm och jag åkte till syster för att fira Ida 2 år. Så roligt med kalas, känner mig genast lite piggare. Och Ida var ju bara för söt, med den nya fleecen som förstås skulle på direkt och prinsesskronan svajande på sned. Så 2-åring ut i fingerspetsarna.

Igår och idag

Dessa kontraster i livet, kan inte sluta förundra mig.

Så här var läget igår kväll. Middag på stan tillsammans med goda vänner, första gången på alldeles för länge.

Och så här ikväll. Max blev sjuk inatt. Han bara rosslar och piper, stackarn. Hoppas medicinerna börjar bita snabbare än snabbast.

Fastlagstisdag

Idag kom vi äntligen iväg på första delen av Max allergitest (vi skulle ha gått redan för nästan en månad sedan men Max var sjuk då). Testet består av ett tudelat "mjölkutsättningsprov" (maidon kaksoissokkoaltistus), som betyder att han vid två olika tillfällen skall dricka en viss mängd mjölk utan att vi vet om det är vanlig- eller specialersättning, för att sedan i en veckas tid följa med symptomen här hemma. Idag har han alltså fått första omgången mjölk (2 ml + 10 ml + 50 ml + 100 ml, med 30 minuter mellan varje sats).

Dessutom gjordes idag ett s.k. pricktest, genom att droppa olika allergiserande födoämnen på hans hud för att se om någonting skulle förorsaka en allergisk reaktion. Vi började morgonen i laboratoriet med detta test, och till min stora förtvivlan visade resultatet att han skulle vara allergisk mot vete. Laboratoriesköterskan såg på  mig med allvarlig blick och förklarade att läkaren berättar närmare vad testresultatet innebär. Det var med tunga steg jag gick genom korridoren mot läkarens mottagning, såg fastlagsbullarna som jag visste att min mamma bakat för ikväll segla iväg bortom räckhåll, hann tänka att nu blir det svårt, om jag inte får äta varken mjölk eller vete (finns det liksom nånting gott man kan unna sig om dessa två är förbjudna??). 

Men läkaren (som förresten var samma läkare som vi besökt på Pikkujätti i Hagalund två gånger tidigare...jobbar hon dygnet runt, på alla sjukhus och läkarstationen, typ samtidigt? Snacka om att vara effektiv) tittade förvånat på resultatet, och utbrast "Vete? Tycker du att han brukar reagera på vete?" Och jag bara "Näääe, inte så jag märkt i alla fall" (lite utslag har han ju från och till i ansiktet men det tyckte inte läkaren att var så märkvärt), och då bara ryckte hon på axlarna, och tyckte att vi struntar i det. Hurra! Så jag fick min fastlagsbulle, åt t.o.m. två, bara för att jag var så glad att jag fick. Som mamma bakat i havremjölk och fyllt med havrevispgädde.

Och hittils har Max inte reagerat på mjölken som han fick idag, så det bådar ju gott. Sannolikheten är ju ändå fifty/fifty att han idag redan fått vanlig ersättning. Nu håller vi tummarna att han är lika nöjd även efter följande testdag, som blir om två veckor. Då skulle vi äntligen slippa detta mjölkfria leverne, även om jag idag fick äta riktigt, riktigt gott också utan mjölk (tack mamma!).

Lyckliga kaffegäster. Wilhelm ville ha sin bulle utan grädde, utan sylt, utan mandelmassa. Bara straight up. Det lilla hälsofreaket. Han skulle klara en mjölkfri diet mycket bättre än jag.

Mmm. Den här smakade extra gott idag.

Fastlagssöndag

Skidåkning, korvgrillning, kaffe och bulla i Pirttimäki blev det idag. Max sov igenom största delen av aktiviteterna men vaknade lagom när det började osa korv. Roligt att äntligen kunna ha honom sittandes i vagnen också, så behöver inte våra utevistelser vara bundna endast till hans sovtider.

Alldeles yrvaken. Var är jag?

Och vad har vi här då?

Nå en glad storebror som idag orkade skida flera hundra meter.

Och till vänster ser ni ännu ett fint gammalt hus.  Och jo, jag vet att Max mössa är avigt, och det är helt avsiktligt för att inte sömmarna skall trycka in i hans huvud då han sover.

 

 

Max sju månader

Dagarna går fort nu, och vips blev Max sju månader gammal. Livet blev väl inte så där hejdundrande mycket roligare och lättare trots att vi passerade det magiska sexmånadersstrecket. Det hade kanske kunnat bli det om det inte vore för att det känns som som vi varit sjuka hela månaden, och också Max har fått erfara sin första hosta, snuva, feber, öroninflammation och spysjuka. 

Nu just är han dock frisk, och blir allt mer en egen liten person för varje dag som går. Han tar sig målmedvetet framåt på golvet, dock sakta men säkert och har en rolig stil som går ut på att turvis slå handflatorna i golvet. Det ser hopplöst och lönlöst ut men icke desto mindre kommer han varje fram till den leksak han siktat in sig på. 

Mjölken smakar igen, efter den fyradagar långa pausen som han höll då han var sjuk. Puréer sjunker fortsättningsvis bra, han äter halvgärna också puréer som är lite grovare till konsistensen men dom brukar han tyvärr sedan ganska fort spy upp. Så tillsvidare blir det mest alldeles släta puréer, efter alla spysjukor känner jag mig inte så inspirerad att torka upp spyor stup i kvarten. Nog hinner han lära sig äta riktig mat sen ännu. Hans två första tänder kom för övrigt fram förra veckan.

Nätterna går bra (då han är frisk), han somnar i egen säng kring kl 8, tar en matpaus någongång mellan kl 2-4, och får sedan sova bredvid mig resten av natten. Nån vacker dag (eller natt, då) skall vi försöka bli av med nattätandet helt och hållet men orkar inte nu just börjar med någon sömnskola bara p.g.a. en nattmatning. Situationen nu just är ju ändå helt otroligt lyxig jämfört med vad den var för bara ett par månader sedan. Dessutom har jag börjat tycka att det är mysigare och mysigare att sova bredvid honom, även om han tvinnar omkring i sängen och river mig i håret och pickar och pruttar och har sig.

Max älskar då man sjunger åt honom (Imse Vimse Spindel är en stor favorit), och tycker om att se på då storebror leker och busar. Han trivs i Manducan igen, brukar ha honom i den ibland då jag pysslar med något här hemma och då är han alldeles salig (när man tittar ner på honom möts man bara av ett stort leende). Han tycker inte om höga ljud eller skrämmande leksaker med mycket pip, fast han faktiskt äntligen har blivit kompis med Sophie the Giraffe som han fick till julklapp (har varit livrädd för den hittils).

Sju månader är nog den roligaste åldern hittils, så mycket nytt på gång hela tiden, och Max är mera och mera "med" på allting, fast han också tydligt kan singnalera då det är något som han inte gillar. Vi lär liksom känna honom bättre för varje dag som går.

Deprimerande melodifestivalstart

Börjar vaknätter, en amningsdiet från reven och gnälliga barn slutligen att ta kol på den lilla livsglädjen jag har kvar eller var årets första melodifestivalsdeltävling på riktigt bara helt otrolig tråkig?

Gääsp.