Skilda världar

Att sitta hela förmiddagen och skvallra i sin grannes stökiga men mysiga kök drickandes saft och ätandes bulla, medan barnen tjoar på och snön yr utanför fönster, för att sedan avsluta dagen på med burgare och cokis nånstans i Berghäll tillsammans med gamla studiekompisar , det fick en att känna att man hinner med mycket på en dag.

Mina vänner verkade känna alla på hela restaurangen, "oj titta, där är **** som jag studerade med i London", "oho, se, har du sett ****** på länge då?", själv kände jag inte en själ så jag var ju något av en outsider. Nog på ganska många sätt annars också, riktigt kände hur det stod "HEMMAMAMMA FRÅN FÖRORTEN" i min panna. Men det gör ingenting, det var så roligt att catcha upp och att äta goda burgare.

Nu är jag i alla fall tryggt hemma i vårt radhus igen, home sweet home sweet Esbo.

Hemma igen

Så är vi tillbaka efter ett par dagar på svärmors all inclusive i Björneborg. Vi har ätit gott och mycket, njutit av vackert februariväder och sovit. Eller jag har sovit, mannen fick dela rum med gossen så de har visst inte sovit precis lika mycket som jag. Själv kände jag mig som prinsessan på ärten i mitt egna sovrum. Kanske värt att prova på här hemma också, hehhe.

Här hemma väntade en liter mjölk och en burk grädde vilkas bäst före datum gått ut under dagarna vi varit borta, så jag fick väcka liv i husmodern i mig igen och sätta igång med att baka. Det blev en pannkaka och en tonfiskquiche enligt recept härifrån (fast egentligen blev min version en paj för jag lagade den i en vanlig, låg pajform, och jag fuskade med att använda färdigt pajbotten från frysdisken istället för att knyppla ihop en egen deg. I vanligt pajbotten räckte det med en burk tonfisk, 2 dl grädde och tre ägg istället för de kopiösa mängder ursprungsreceptet använder). Pajen var faktiskt god, men efter allt gott som vi ätit under veckoslutet kände jag mig inte för att klämma i mig en hel paj, så den åkte in i frysen i väntat på den dag då jag snabbt behöver få fram en lunch.

Imorgon tillbaka till vardagen.

Busy vecka

Bråttom denna vecka med all snö, ett ultraljud (allt såg fint ut, vi hoppas på leverans i mitten av juli ungefär), en ny prinsessa i västerlandet (men Estelle....alltså nä. Det sku bli Desiré, juh!) och barnvaktning av systerdotter Ida medan syster besökte tandläkaren. Sen ännu simning på tumis med pojken, och nu är mina krafter slut.

Nu sku nog mannens ben kunna vara bra snart, så att han kunde ta över lite av de tunga hushållssysslorna och släpa omkring på Wilhelm ibland. Åååh, vad jag skall ligga på soffan och njuta sen.

Jag gjorde det!

Jaaaa! Efter två timmars stenhårt arbete och med hjälp av två fantastiskt snälla grannar är vår bil äntligen framgrävd efter de senaste dagarnas snöfall. Plogbilen hälsade på senaste natt, så nu var det bara den egna parkeringsrutan kvar, men jösses så tungt det var. Det jobbigaste är att det inte finns någon plats för all snö i närheten av parkeringsrutan, så jag har släpat bort snön med hjälp av två pulkor. Det blev ganska många varv med pulkorna, kan man säga. Men nu kan vi igen åka vart vi vill, och jag behöver inte släpa hem mat med pulka mer. Hej världen, här kommer vi!

PS. Jag märker att pulkan har kommit att bli oersättlig i mitt liv. Snälla pulka, håll ihop hela vintern, I can't live without you.

Att nysvästä tyhjästä (dvs. laga middag fast kylskåpet gapar tomt)

Då bilen sitter fast i snömodden på parkeringsplatsen (oh plogbilen, where art thou?), jag inte kände för att ge mig ut på pulkautfärd till butiken med en trotsig och tvär två-åring, och mannen inte kan bära hem matkassar då han hoppar hem på sina kryckor fick jag idag laga middag av det som fanns till hands i vårt tomma kylskåp.

Jag är, som nämnt, den kanske minst kreativa människan på denna planet, men idag lyckades jag överträffa mig själv. Av det som kändes som absolut ingenting lyckades jag trolla fram feta-kikärtsbiffar med svampstuvning och ris. T.o.m. mannen, som är en hängiven köttätare, tyckte det var gott.

I give to you, mitt självkomponerade kikärtsbiffsrecept:

För 3 pers.

1 burk kikärter
1/2 finhackad lök
1  finhackadvitlöksklyfta
några matskedar olja
ca 100 g fetaost
1 ägg
peppar, paprikapulver

Mixa kikärterna släta tillsammans med oljan. Blanda alla ingredienser ihop. Forma till små biffar och stek på mellanvärme tills biffarna fått fin färg (de går ganska lätt sönder så vänd försiktigt).

Jag skulle gärna ha haft en gräddfilssås till, men svampstuvning gjord på självplockade trattkantareller var inte så illa det heller. Och nu kom de till användning i alla fall!

Nu ska denna mätta och nöjda mamma lämna pojkarna hemma och dra sin tomma pulka till butiken och förse sin familj med mat för några dagar framåt.

Livet är en fest

I alla fall detta veckoslut då jag först fått fira en gammal väns 30-årsdag, och nu snart skall åka och fira söta, rara Idas 1-årsdag. Det piggar faktiskt upp att ha lite roliga tillställningar i kalendern, februari har på något sätt känts lite bläää, inte minst vardagen som mest går ut på att skotta snö.

Förstås är det mest synd om mannen som lider med det brutna benet men lite tycker jag nog synd om mig själv som nu ensam, med växande mage och med för det mesta Wilhelm på släp, är tvungen att sköta alla tunga vardagssysslor (alltså skotta snö och gräva fram bilen var och varannan dag) själv. Snyft snyft.

Nå, det blir väl vår snart, just passligt till att mannens ben tillfrisknat, antar jag.

Att träna

Vem behöver ett gym när man kan göra följande:

- pulsa genom snömassorna mitt i stormen till matbutiken, med pojken på stigan som släp. Det var en sann fröjd att kämpa hem tillbaka med matkassen, stigan, pojken som inte mera ville sitta på stigan eller ens gå åt rätt håll, samtidigt som vinden piskar upp snö i ansiktet.

-följande morgon, då det fortfarande är oplogat, försöka ta sig till bilen, igen med pojken i släptåg dock denna gång i pulkan, medan du bär en Ikea-säck full med tidningar som ska till soporna, en snöspade att gräva fram bilen med, samt pojkens parkväska och din egen träningsväska. Mina bakre lår ropade efter nåd!

-gräva fram bilen. Ah, vilken skön axel- och ryggträning!

-och samma procedur på vägen hem (nu hade plogbilen gjort sitt jobb under tiden vi var borta, dvs. skottat snön från vägen - in i vår parkeringsruta. Så det var bara att ta fram spaden igen).

Mellan varven var jag faktiskt till gymet, det som den offentliga sektorn bjuder på för ynka 3 euro/gång, och kunde konstatera att jag fick träna i sällskap av pensionärer, rullstolsbundna och gravida (frågesport: till vilken grupp hör jag?) Dessa människogrupper utgör tydligen en stor grupp i Esbo för gymet var smockfullt. Och rätt så slitet, och rätt så... nåja, för 3 euro skall jag kanske inte gnälla desto mera.

Nu tänker jag i alla fall klämma i mig en fastlagsbulle eller två, det har jag förtjänat.

Alla hjärtans dag

Och så bestämde vi med mannen att inte köpa dyra, onödiga presenter åt varandra bara för att det råkar vara en importerad, amerikansk festdag. Jag bestämde mig i alla fall för att vara lite finurlig så i smyg har vi bakat semlor tillsammans med gossen (händer inte så ofta), för att ha ens en liten överraskning när han trött och hungrig kommer hem från jobbet.

Precis när jag lyfter ut den sista plåten semlor från ugnen ringer mannen och meddelar att han har ett möte ännu på eftermiddagen, som avslutas med middag. "Så jag blir säkert lite sen".

Jaha, puss på dig då, vi får väl "fira" på tumis då, gossen och jag. Med våra semlor.

PS.Tror ni att han har en älskarinna?

Vi återhämtar oss

Tydligen var den här mamman också lite trött efter gårdagen (och allt annat som hänt denna vecka), vaknade just upp efter en liten power nap på tre timmar. Gossen sover fortfarande.

Sedan knackade grannen på för att önska Wilhelm att krya på sig och överlämnade några bitar härlig Pätkis-kladdkaka. Jee.

Wilhelm har förresten återhämtat sig jättebra från gårdagens ingrepp, efter en god natts sömn åt han en stor portion gröt till frukost, och har sedan varit själv. Fast lite trött verkar han ju vara. Det tråkiga är att vi är tvungna att sitta inne hela dagen, likaså imorgon om kylan håller i sig. Vem månne hoppar mest kring väggarna, han eller jag?

Att en sån vecka

Detta har hänt:

Mannen har brutit benet. Inget allvarligt, det är inte ens gipsat, men han går på kryckor och får inte köra bil. Så han är inte till så jättestor hjälp här hemma de närmaste veckorna liksom .

Jag låste ut Wilhelm och mig i kölden i måndags (tur att det bara var knappa -10 grader!), medan lasangen var i ugnen. Reservnyckeln fanns i Kyrkslätt. Min pappa räddade oss och lasangen genom att agera blixtsnabbt nyckelbud.

Wilhelm fick idag rör i öronen och gomtonsillen (kitarisa) bortopererad. Han var jätteduktig, och på förhand så ivrig att jag kände mig som den värsta skurken för jag visste ju att det inte skulle bli roligt. Han sprang in i operationssalen, och hojtade glatt "Moi!" åt kirurgen och sköterskorna. Sen blev han tyvärr tyst och väldigt ledsen när narkosmasken trycktes upp i ansiktet på honom, tur att han tuppade av snabbt (även om det var obehagligt att se på). Efteråt var han mycket, mycket arg, men lugnade ner sig efter ett par timmar och sist och slutligen ville han inte åka hem alls för att det fanns så mycket roliga leksaker i lekrummet.

Hela ingreppet höll för övrigt på att bli inställt imorse i.o.m. att man måste vara utan att äta i minst sex timmar före nedsövningen, och tre timmar innan vi skulle vara på sjukhuset, medan jag packade vår väska, ser jag gossen stoppa in en halv sida av Tekniikan Maailma (sin favorittidning) i munnen. Jag tror att jag fick ut allting före han hann svälja, men kunde ju inte vara säker, så fick konsultera narkosläkaren som tillslut gick med på att söva ner honom trots eventuell tidningsbit i magen. Den övriga personalen fick sig i alla fall ett gott skratt av Wilhelms infall. Själv satt jag med tårarna i ögonen och perklade mig över min lilla Emil i Lönneberga.

En sak har jag lyckats med i alla fall

Trots alla fula ord och icke-barnvänliga uttryck som gossen snappat upp (av mig då, kröhöm), har jag i alla fall fått ett ord rätt. Har nämligen konsekvent undvikit orden tanten och gubben, utan istället kört hårt med damen och farbrorn.

En av våra grannar är en lite äldre svenskspråkig dam, och henne har Wilhelm lyckas charma alldeles totalt med att alltid kalla henne för damen ("Hej damen", säger han när vi ser henne). Idag fick Wilhelm t.o.m. en liten present av henne (en miniatyr Porsche Cayenne, hon träffade nog mitt i prick med den gåvan, gossen är alldeles salig), "bara för att han är så rar och alltid kallar mig damen".

För en liten, liten stund kände jag mig som världens bästa uppfostrare.