Livet är en fest

I alla fall detta veckoslut då jag först fått fira en gammal väns 30-årsdag, och nu snart skall åka och fira söta, rara Idas 1-årsdag. Det piggar faktiskt upp att ha lite roliga tillställningar i kalendern, februari har på något sätt känts lite bläää, inte minst vardagen som mest går ut på att skotta snö.

Förstås är det mest synd om mannen som lider med det brutna benet men lite tycker jag nog synd om mig själv som nu ensam, med växande mage och med för det mesta Wilhelm på släp, är tvungen att sköta alla tunga vardagssysslor (alltså skotta snö och gräva fram bilen var och varannan dag) själv. Snyft snyft.

Nå, det blir väl vår snart, just passligt till att mannens ben tillfrisknat, antar jag.