Lazy dayz

Jag vågar knappt medge det, men vi har det faktiskt ganska skönt om dagarna nuförtiden, Max och jag. Mannen för Wilhelm till dagis vid åtta-snåret, så bebisen och jag kan bli och mysa i sängen. Det behövs också, för nätterna är rätt så stökiga, men jag orkar då jag vet att jag inte behöver stiga upp med storebror kl 6. Sedan sorterar vi lite byk, äter frukost i lugn och ro och leker lite förrän det är dags för första dagssömnen ute i vagnen. Då kan jag själv ta en lång promenad, eller om det känns så, så bara bli inne och slappa (med andra ord städa köket, fortsätta med byket eller dammsuga, men om jag får göra det helt ensam känns det nästan som att slappa). 

Vid tre-tiden på eftermiddagen hämtar vi Wilhelm, och då känns det redan att det ska bli roligt med lite mera action i huset. Wilhelm kan vara mycket trotsig och busig efter dagisdagen men bara jag själv håller mig lugn och inte tappar nerverna så har jag märkt att också eftermiddagarna kan vara riktigt roliga. 

Jag måste verkligen säga att dagis räddade vår vardag. Nu har vi en rytm som gör att vi alla mår lite bättre, också Wilhelm är så glad och ivrig och stolt över allt som de gjort på dagis. Ändå hinner han vara mycket också med mig och lillebror. Jag medger att jag ändå kan känna ett sting av avundsjuka på mammor som "klarar av" att ha hemma alla sina barn, det var ju så jag också hade planerat att göra. Men sedan kommer stoltheten; att jag kunde medge mina begränsningar, göra ett vettigt och rationellt beslut (rationell är nämligen sällan ett ord som beskriver mig, hysterisk och stressad brukar i de flesta tillfällen passa bättre), och på så sätt forma vår vardag så att den på riktigt passar oss, och inte bara mina drömbilder.