Kärt barn har många namn
Vår son heter ju som känt Wilhelm. Allt som oftast kallar vi honom ändå Wiltsu.
Och man kan snabbt räkna ut hur det låter när en ett år och nio månader gammal själv försöker uttala sitt kallnamn...lite W och lite I och lite T och sen ett U på slutet... Charmigt, verkligen.
Hej Plutten! Nu hittade jag din blogg, roligt! Ni kommer säkert att få många goda skratt där hemma. :)
SvaraRaderaHej Malin! Och jag hittade din! Den är så fin, du har härliga bilder! Jag fotar bara djupfrysta grönsaker, hehhe.
SvaraRaderaJo, det här pratövande är roligt. Blev nog till mig då han ett tu tre satt och sade "v*ttu, v*ttu" men kom sen på vad han menade (han visade sin ("Wiltsus") finaste bil). Huh.
Kan tänka mig att du för en stund blev och fundera på om du ändå har använt det förbjudna ordet när du tappat nerverna där hemma, fast du kämpar så hårt?;) Hehheh, Wilhelm e så bäst:D
SvaraRaderaGissa om jag fundera!! Med det MÅSTE vara Wiltsu som han menar, det hör han ändå så mycket oftare, även om det mot förmodan någongång skulle ha lipsahta det förbjudna ordet också ;)
SvaraRadera