Dagar som bara är en sträcka av prestationer (väckning 05:50, duscha kaffe pudra näsan, skippade allt annat smink redan för en månad sen, sover hellre två minuter längre, väcka sonen, potta tvätta klä på mata klä på packa väskor springa till bilen köra till dagis lämna ungen på dagis springa till bussen byta till metro komma fram till jobbet helt slut för att inse att dagen knappt börjat jobba jobba jobba och sen samma runda men åt andra hållet och hemma väntar matlagning, byke, en sandig tambur, och tills slut vill man bara lägga ner sig och gråta) är det helt enkelt ingen vits med. Absolut ingen har roligt.
Hur orkar folk? Jag fattar inte. Men jag lyfter på hatten åt alla som stretar på, ni borde få medalj, städhjälp och kock, minst. Själv ger jag upp och imorgon är sista arbetsdagen på läääänge. Behöver jag ens skriva hur skönt det känns?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar