Fredag

I ärlighetens namn brukar jag vara lite rädd och stressad för fredagarna. Då är Wilhelm hemma från dagis och tanken var ju att det skulle vara en mysig hemmadag men hittils har fredagarna mest varit en pina. Wilhelm brukar vakna före kl 7, och då brukar jag känna att jag knappt hunnit sova en blund (vilket oftast inte är så långt från sanningen), dessutom är det som om också Wilhelm är trött då ännu för hon brukar vara grinig och bråkig genast från morgonen. Morgongröten blir en fars, i något skede vaknar Max och börjar kräva sitt, då senast får Wilhelm fullständig hepuli och så här håller det på tills mannen kommer hem och jag står med gråten i halsen och funderar om Wilhelm sen också borde gå hela fem dagar i veckan på dagis. 

Tills idag. En glad Wilhelm väckte mig halv åtta (!), jag var trött men inte övertrött (minns inte ens hur natten var? Kanske tre-fyra matningar? Helt okej i alla fall, eftersom suset i huvudet inte var totalt överlumpande), vi smög tyst ner och hann både koka och äta gröt och smörgås och sedan lekte Wilhelm för sig själv (!) medan jag hann bläddra igenom tidningen (!). Halv nio vaknade Max glad (!) och jag vågade t.o.m. duscha (!;har aldrig tidigare vågat duscha då båda barnen varit hemma för Wilhelm har varit så opålitlig och gett sig på Max så fort han haft en chans), och under tiden satt Wilhelm och läste bok åt Max (!!!!!). Och mitt flow fortsatte hela dagen och vi hade det faktiskt riktigt mysigt och kiva; på eftermiddagen träffade vi våra vänner B och T och gick och köpte ett nytt matbord (!) och tittade på Stockas julfönster i Hagalund och drack kaffe och saft och bulla och sedan fick Wilhelm välja en bil åt sig för idag lärde han sig att snyta sig (!! Halleluja. Som jag väntat.) och jag hade i en stund av irritation och desperation gått och lovat honom en bil bara han snyter sig. Fast det var det värt, han var så stolt och glad, och det var jag med (tror jag fortsätter med hota och muta -linjen hädanefter också då det här slutade så bra). 

Kan det på riktigt, på riktigt, vara sant, detta? Att vårt liv inte mera bara är gråt och skrik från morgon till kväll, utan att vi alla ryms under samma tak och faktiskt har lite roligt ibland? Amazing.

En glad pojke som börjar vara den bästa storebror man kan tänka sig. Som jag väntat.

Min mamma tycker att Max alltid ser förvånad ut, och hon har nog rätt. Fast visst blir man ju förundrad då man får prova sin nya matstol för första gången.

....det gick bra först men sen säckade han ihop som en fällkniv. Tror han inte är riktigt färdig för matstolen ännu.