Så här är det: här råder fullständigt kaos. Och jag är bara så, så trött. Igårkväll, med skrik och bråk och spända nerver från 6:30 på morgonen ända till 0:00 då en skrikande bebis äntligen somnade, övervägde jag på allvar att bara sticka. Lämna hela skrikkaoset och bara vandra till skogs, lägga ner mig bakom en sten och bara sova, sova, sova. Eventuellt komma tillbaka om och när jag känner mig utvilad. Eller fly till Havanna, som mamman i Veronica Maggios låt (som spelar i mitt huvud konstant: "hon lämna man och barn och huset, aldrig ångra hon beslutet, hon gav sig bara av".).
Men det gjorde jag förstås inte.
Så 6:30 började rumban igen. Och nu sover båda pojkarna samtidigt dagssömn, för första gången på två veckor, och jag min klant har satt babyn ut och sova. Så nu vågar jag inte sova (eller ens lägga ner mig, för då somnar jag) för då blir han "ensam" ute. Suck.
Jag hade alltid föreställt mig att jag nog skall klara av att ha båda barnen hemma och att det minsann bara är förslappade själar och mammor som är lite bekväma av sig som har äldre barnet på dagis då man samtidigt är hemma med en bebis, men nu har jag fått äta upp mina onda tankar. Wilhelms dagisansökan är alltså inskickad, och vi hoppas att han får en plats så snart som möjligt ("det ser lovande ut", sade damen som besluter och dagisplatserna). På dagis får han iallafall leka och äta i lugn och ro, träffa jämnåriga, samtidigt som jag får mera tid att få ordning på lillebrors ätande och sovande. Och kanske, kanske hinna vila själv ens en liten stund ibland.
Jag vet att dagisstarten kommer att bli tuff för honom, men i långa loppet tror och hoppas jag att det nog blir bra. Det bara måste funkka, för min trötta hjärna klarar nämligen inte av att klura ut hemskt många andra alternativa lösningar.
Åh nej! Alltså jag förstår SÅ bra din frustration. Vår lilla pojke är en snäll och lättskött beby men ändå är krafterna på prov hela tiden. Hoppas verkkigen att Wilhelm får dagisplats pronto så får du ens pikulite vila nu som då. Kraftkramar!!!
SvaraRadera