Dessa dagar...

 ...när ingenting vill sig. Vaknar alldeles för tidigt till ösregn och blixtrar och dunder och en knorrande Max. Blir lite nedstämd men lyckas ändå få en tid till Wilhelm för att gå och visa upp hans tänder som han slog in i sin kompis panna (då dom sku kramas, mycket gulligt tills det sket sig och slutade med blodbad), men tiden är mycket opassligt just då Max borde äta och sova. 

Dessutom är Max plötsligt brännhet, och mycket sur, så att ta med en febrig, trött och hungrig Max till tandläkaren lockade inte så mycket. Nå väl, what do you do, tänkte jag och börjar förbereda lunchen för att ens maten skulle vänta färdig hemma då vi kommer tillbaka. Barnen skriker och leker rastlöst men mat måste vi ju få. Hinner precis slänga löken på stekpannan då det blir strömmavbrott. Då kom tårarna. Och som vanligt, precis då man tänker att man inte orkar mera, så vänder det. 

Telefonen ringer. Det är min pappa. "Jag kommer och vaktar Max medan du går till tandläkaren med Max". Och så "knäpp" kommer strömmen tillbaka. Så vi fick mat, Max fick vara hemma, och Wilhelms tänder borde inte vara av (men vi ska följa med läget följande halvår). 

Om nu ännu Max feber skulle ge med sig, så är vi på det torra igen, känns det som.