Lidingöloppet

Sent på fredagkväll var vi framme i Stockholm, men innan läggdags hann vi ännu göra en sista tankning - på Burger King förstås. Vi är verkligen proffsiga.

Vi bodde på hotell Kung Carl vid Stureplan, hotellet var jättevackert och frukosten suverän, det enda minuset var egentligen läget; då krogarna stängde vid 3-4 på morgonen var det ett hiskeligt liv på gatan, till all lycka var jag så trött att jag kunde fortsätta sova utan problem.

Efter frukosten på lördagmorgon åkte vi med tunnelbanan till Ropsten, varifrån bussarna till Lidingövallen gick. Vid busskön var det djungelns lagar som gällde; inget som helst kösystem och tiotusentals löpare och åskådare som samtidigt skulle ut till vallen, man fick verkligen ta till armbågarna för att överhuvudtaget komma ombord på en buss. Jag hann bli lite stressad då vi ännu skulle plocka ut våra nummerlappar, men vi var sist och slutligen ute i god tid och bussresan i sig gick sedan snabbt.

Vi fick smidigt våra nummerlappar och hann i lugn och ro fästa både lappar och tidtagningschip, vi åt ännu varsin banan och traskade sedan iväg till Koltorp (1,8 km bort) där starten skulle gå.

Ivriga och nervösa före start.

Det var rätt så kallt och blåsigt och jag övervägde en stund att springa med min tunna fleece på, jag har varit förkyld i ett par veckor och höll ännu natten innan att hosta lungorna ut så blev därför plötsligt osäker om än det ena, än det andra, men kom till slut till mina sinnes fulla bruk och gick till starten i de kläder som jag planerat från början. Frös nog ganska rejält innan start men då vi väl kom iväg blev jag snabbt varm. 

Vi började rätt så långsamt, hade på förhand bestämt att hålla oss mellan 6:15 och 6:30 de första fem kilometrana, och det lyckades vi hålla oss till, främst på grund av att det var så hård trängsel att en snabbare fart skulle ha varit en omöjlighet. Jag kände hela tiden efter hur det kändes i lungorna, och hade bestämt att avbryta ifall jag genast drabbades av en hostattack, men allt kändes bra och löpsteget var lätt. Kanske det gjorde helt gott att totalvila de sista två veckorna, även om det kanske inte är den ultimata uppladdningen inför ett långt lopp. 

Rutten var supervacker och vi njöt för fulla muggar, och efter fem kilometer bestämde vi oss för att höja tempot till ca 5:40. Vi hade på förhand tittat på höjdkurvorna och visste att mellan 5-15 km skulle vara den lättaste delen av rutten, och så var det. Kilometrarna flöt på i bra tempo, vid 9 km hade vi en kompis med familj som hejade och det gav energi. Solen sken och vyerna var hisnande, kände att jag kunde springa hur långt som helst. När vi närmade oss 20 km blev det allt backigare, och benen började bli trötta. Jag kände mig hungrig och kände att jag behövde salt, så vätskepunkten med saltgurka, energidryck och kanelbulle vid 20 km kunde inte ha kommit lägligare. Vår kompis hade också flyttat sig hit, så fick ännu en extra fiilisboost av att ha någon som stod och hejade med ens namn. 

Tyvärr var mina ben rejält trötta nu, och mitt i en backe blev jag tvungen att tänja lårmusklerna en stund. Min man sprang iväg, och jag betvivlade på allvar om jag alls skulle orka i mål. Det var som om hela den senaste månadens trötthet med jobb, dagis och flunssor hann i kapp mig, och hade bara lust att lägga ner mig och sova. 

Tills jag bestämde mig för att bita ihop och fortsätta, strunta i tempon och sluttider, och bara försöka komma i mål. Och plötsligt började det rulla igen, och vid nästa vätskestation vid 25 km hade jag sprungit fast mannen igen och vi kunde förtsätta tillsammans. Drack en kopp kaffe och åt en minibulle (aldrig har en kopp kaffe smakat så gott!!), klämde i en bit banan och lite saltgurka, och så fortsatte vi. Trots tankningen var jag superhungrig och tänkte bara på mat, och mantrat "snart är du i mål, sen får du biff och godis och vin och behöver aldrig springa ett steg till om du inte vill" ekade i mitt huvud resten av loppet.

Och så var den där, vid ca 26 km, den fruktade Abborrbacken. Du är trött som en gnu, hungrig som en varg, benen värker och lungorna skriker efter nåd, och så har dom hittat på att man skall bestiga ett berg ännu (typ), som pricken på i:et. Det var inte klokt, jag släpade mig upp (alla gjorde det, tror jag såg en spänstig kille som ens försökte sig på att springa), tack gode gud för gospelkören som sjöng "You can make if you really try" nånstans hallvägs i backen, för det gav mig fiilis och energi och plötsligt var jag uppe och alla hejar och kämpar "det värsta är bakom nu!" och jag tittar på klockan för första gången på en timme och räknar hastigt att jag ännu kan hinna få en tid som börjar 3:0-nånting om jag bara orkar hålla benen i rullning. Mannen har slut på energi och säger åt mig att sticka iväg, jag vinkar och pinnar på. Vid de sista mördarbackarna tvinnar det i huvudet och jag blir rädd att jag skall svimma men försöker bara fokusera på att andas, och plötsligt är det bara 500 m kvar och publiken hejar och uppmuntrar med att "det är bara nerförsbacke nu" och jag springer, springer och nästan gråter av lycka när jag kommer i mål på 3:09:33.

Jag klarade det, jag dog inte, och orkade springa ända tills slut och fick en riktigt hyfsad tid. Medeltempot för hela loppet blev 6:19, precis som jag hoppades och planerade (före jag blev sjuk). Mannen kom i mål en knapp minut efter mig, också han lycklig och vid gott mod. Efter målgången åt och drack jag precis allt som kom i mot; sportdricka, cola, kaffe, bulla, banan, saltgurka, och t.o.m alkoholfri öl (jag som inte ens tycker om öl).

Omtumlade men lyckliga i mål.

Åkte till hotellet för att duscha, och därifrån orkade vi ännu masa oss till Gamla Stan för att äntligen äta den där biffen och dricka det där rödvinet som jag drömt om halva dagen. Behöver jag säga att det var den bästa biffen jag någonsin ätit?

Kvällen avrundades ännu med drinks tillsammans med kompisen som orkat heja på oss, och mätta, trötta och nöjda fick vi ännu sova en natt på hotellet.

Stockholm var så otroligt vackert förra natten.

Vi kom hem med morgonflyget, och hemma väntade två glada pojkar som haft ett toppenveckoslut tillsammans med farmor och farfar.

Trots alla lyckorus och fantastiska nya minnen var nog veckoslutets bästa stund kanske ändå denna; att få sova päikkäre tillsammans med Max, hemma på den egna soffan. Han har nog inte sovit på min mage sen han var bebis, så det här var extra mysigt och vi fick båda tanka lite välbehövlig närhet.

Är grymt sjuk i benen idag, var t.o.m. tvungen att ta en burana i natt, men förhoppningsvis börjar det snart ge med sig. Och smärtan är så värt det; är så stolt att vi klarade det, jag visste att jag hade tränat ganska mycket, men de senaste veckornas feber, hosta och snuva fick mig nästan att tappa hoppet, och denna tvåveckors paus i träningen gjorde mig nog misstänksam på hur mina ben skulle reagera. Men där ser man, ibland klarar man så mycket mera än man tror! Nästa år igen!