Supermamman

Idag tänker jag verkligen ge mig själv en klapp på axeln. Jag har nämligen låtit Wilhelm måla. Jag är kanske den minst konstnärliga människan på hela denna planet och jag avskyr kladd och rådd (och att måla och rita), men nånting inom mig sade att jag kanske borde ge Wilhelm en chans. Vem vet, kanske han sina okonstnärliga gener till trots är nästa Van Gogh?

Here we go. Notera den djupa koncentrationen.

 

Mer färg, helst skulle han ha hällt ut färgen rakt från burken men där tog min givmildhet slut.

Alla färger i en salig röra, både på pappret och i burkarna. Men fint blev det. Observera även mitt fina alster, med äpplen (?) och allt.

Kanske, kanske vågar jag göra det här på nytt nån gång. Dessutom hann jag laga middagen färdig medan Wilhelm släppte lös sin kreativitet, och det är ju alltid trevligare att laga mat när någon inte hänger en i benet och skriker efter uppmärksamhet.

Årets sämsta blogg

Jag är så dålig. Då jag äntligen tar mod till mig och skapar en egen blogg går jag två veckor senare och glömmer hela saken. Nåväl, här finns den ju ännu, så det är väl bara att fortsätta där jag blev.

Mitt hemmamammaliv VOL. 2 har börjat bra, tackar som frågar. Vi har varit mycket upptagna med friluftsliv (läs: sitta i och vid sandlådan), äta smarriga luncher (läs: kladda makaroni och maletköttsås över hela köket) och en exlusiv resa (läs: hälsa på mummo och taata i Björneborg). Very busy alltså. 

Jag hade lite ångest över att bli hemma igen, inbillade mig att Wilhelm saknar dagis men jag tror jag har kommit över det, han verkar mycket nöjd och lycklig så tror inte att han själv upplever det här som någon kris. Då ska jag inte heller krisa till det i onödan, liksom. Och NU ska jag inte fundera på det mera, jag lovar.

Back to reality

Firade sista arbetsdagen med att gå ut en sväng med kollegerna. En alldeles fantastisk kväll, hade tänkt vara hemma vid åttasnåret men på något sätt blev klockan tolv innan jag lyckligt dansade av taxin. Humöret på topp alltså, ända tills jag insåg att jag inte hade nycklar hem, då jag gett dem åt min mamma som hämtade Wilhelm från dagis. Fick slutligen ringa på dörrklockan för att få liv i mannen (som skulle upp kl 04:15). Inte helt oväntat vaknade också Wilhelm, som blev så till sig att han gallskrek de följande 45 minuterna. 

Hejdå flashiga utekvällar, välkommen hem till hemmammalivet, liksom NU och inte imorgon (och en Great Mother -pokal hit, tack) .

Denhär tröttheten

Dagar som bara är en sträcka av prestationer (väckning 05:50, duscha kaffe pudra näsan, skippade allt annat smink redan för en månad sen, sover hellre två minuter längre, väcka sonen, potta tvätta klä på mata klä på packa väskor springa till bilen köra till dagis lämna ungen på dagis springa till bussen byta till metro komma fram till jobbet helt slut för att inse att dagen knappt börjat jobba jobba jobba och sen samma runda men åt andra hållet och hemma väntar matlagning, byke, en sandig tambur, och tills slut vill man bara lägga ner sig och gråta) är det helt enkelt ingen vits med. Absolut ingen har roligt. 

Hur orkar folk? Jag fattar inte. Men jag lyfter på hatten åt alla som stretar på, ni borde få medalj, städhjälp och kock, minst. Själv ger jag upp och imorgon är sista arbetsdagen på läääänge. Behöver jag ens skriva hur skönt det känns?

Helt okej ändå

Vi valde tillslut att fly dammet, den överfulla bykkorgen och det tomma kylskåpet till mommo och mofa, som bjöd på fisksoppa och äppelpaj. Jag har i tiderna flyttat hemifrån lite i etapper, vilket gör att jag fortfarande har en del saker kvar där, och ofta då vi hälsar på tvingas jag ta med mig något av mitt gamla skräp som mamma inte vill ha i knutarna längre. Idag hade hon grävt fram en låda med texten "Viktiga saker och minnen". Mycket spännande. Lådan bjöd på många pärlor och goda skratt, men det bästa var nog mitt gamla klotthäfte där jag bland tysk verbböjning, försök att lösa matematikuppgifter och diverse listor också hade försökt räkna ut med hur stor sannolikhet jag kommer att bli ihop med pojken jag just då var "kär i"*. Och inte nog med det; jag hade också räknat ut mina vänners (alltså de värsta konkurrenterna, heh) sannolikheter, med samma kille. Vem vinner liksom? HAHHAA, jag trodde jag skulle dö av skratt (och skam)! Och värsta mattanörden jag varit, räkna sannolikheter för att bli ihop med någon? THANK GOD att jag inte mera är 15 år, hur ORKADE man? Jag skall aldrig mera gnälla över en överfull bykkorg, svampputsning eller en trotsig son, jag är mycket hellre nästan 30 än 15 och så osäker på mig själv att jag måste ta till "sannolikhetslära" för att räkna om man blir ihop med någon.


*Man skriver alltså namnen på varandra och sen LOVES och sen skulle man räkna hur många bokstäver som matchar med varandra, med LOVES, med något annat? Minns inte riktigt men något ditåt.

Och så en skit söndag på det

Det är bara så beklämmande att vakna 06.45 en söndag, jag borde vara van men nix, jag levde liksom på något sätt i hoppet om att gårdagens nio-morgon skulle upprepa sig. Jag blev lite gladare då jag kom på att vi kunde åka och simma direkt på morgonen, men fatta, simhallarna i Esbo öppnar först kl 11.00 på söndagar! Hallåå! Vet ni hur uttråkade vi har hunnit bli förrän klockan blivit elva! Buu. Så det blev lite rastös innelek (småbilar som flyger kring lägenheten, typ) medan de trötta föräldrarna försökte läsa tidningen, innan vi täcktes gå ut kring nio. Vi skulle ha haft gäster idag men jag.bara.inte.orkar. Orka städa, orka handla, orka fixa mat... Hur roligt det än är att träffa vänner så kändes det idag bara som för mycket. Förlåt, kära familjen S, men vi ses jättegärna en annan gång!

Du ännu ljuvare lördag

Som började med att få sova ända till klockan nio. Nio! Bara det gör mig så lycklig att det gör det samma om resten av dagen så sku bli en katastrof. Fast hittils har det gått bra, vi hann njuta av höstsolen i hela två timmar innan det var dags för lunch, och nu råder det härlig tystnad i huset då gossen sover. Snart ut för att städa bakgården i vinterskick, det gör mig lite vemodig men jag tänker inte låta det knäcka mig, jag har ju fått sova länge idag och det var bara det som skulle räknas idag, juh.