En liten utflykt

Vid läkarkontrollen inför hemfärden från Kvinnis förra veckan tyckte läkaren att lillebror darrade lite på handen, så idag åkte vi in för en ny kontroll, mest för att kolla att skakningarna upphört (det tycks vara ganska vanligt att nyfödda darrar lite). Som väntat, upptäckte läkaren inte mera något darr. Så skönt.

När vi en gång lyckats med konststycket att packa in hela familjen i bilen, passade vi på att samtidigt göra en liten utflykt till havet. Det blev lunch vid Gäddviks Paviljong.

Inte så värst brydd av lunchståhejet runtomkring.

"Lillebror! Vill du ha glass till efterrätt?"

 

 

Det var så otroligt kiva att få se nåt annat än hemmets fyra väggar.

Jag tror att den här familjen definitivt ska försöka göra lite mera utflykter hädanefter, det gjorde så gött för både magsäck och själ att få komma ut och lufta sig lite.

Det här med amning

Idag har vi första rådgivningskontrollen för lillebror. Hans vikt hade stigit fint, den är inte riktigt ännu tillbaka vid födselvikten men inte många gram ifrån, och han är ju först en vecka gammal. Också för övrigt såg allt fint ut.

Men det här ätandet. Jag som varit så glad för att amningen börjat bra (han har rätt grepp, orkar suga länge, osv) och för att min mjölk steg på bara ett par dagar, men nu börjar jag tappa orken. Han äter fortfarande med 1,5-2 timmars mellanrum, klockan runt, utom en gång per dag som han kan sova närmare tre timmar i streck. Det händer nödvändigtvis inte just på natten, förstås.

På sjukhusets papper står det att "äiti täysimettää hienosti" (varför kunde det inte bara stå "äiti täysimettää."?) och på rådgivningen fick jag idel lovord för att jag helammar, är det därför det tar så emot att medge att jag kommer närmare och närmare en punkt då jag bara skulle vilja ge honom en flaska ersättning, ens för att kolla hur länge han då skulle sova? Och tänk, då kunde mannen ta över en del av nattväckningarna. Sounds like heaven.

Förrän lillebror föddes hade jag bestämt mig för att inte stressa för amningen, och trodde inte att det skulle bli ett stort steg att ta till flaskan (ersättning, that is). Varför känns steget ett tu tre nu så stort?

För att amningen i princip funkar, och jag skulle ge ersättning bara för att göra det lättare för mig själv? För att jag känner att jag gör både sjukhuset och rådgivningen och alla andra officiella instanser besvikna om jag nu "ger upp"? För att det inom mig bor en liten amningsfantast som tycker att ersättning är av ondo (eller iaf "sämre" än bröstmjölk)? Eller för att jag hade bestämt att denna gång göra allt rätt, från förlossning till amning till hela faderullan, när det mesta i början på storebrors liv gick lite åt skogen (ja, jag lyckades på något vänster få igång amningen också med storebror men han fick ersättning vid sidan om nästan hela tiden. Tyckte inte att det hade förorsakat nåt trauma varken hos mig eller gossen men ligger det ändå något och gnager?)?

Eller, är jag nu bara för trött och hormonsnurrig att jag har tappar förmågan att tänka rationellt för länge sen (närmare bestämt sju dagar)? Är det nån skillnad egentligen?

Back to reality

Visst är jag ju fortfarande himlastormande lycklig och glad för att allt gått så bra och att jag nu har två fina, friska pojkar, men det kan eventuellt hända att den allra största adrenalinruschen börjar lägga sig. Just nu är jag nämligen bara så, så trött.

Jag som dagen efter förlossningen kände att jag kunde ha sprungit en halvmaraton direkt, känner mig nu för varje dag som går mer och mer mörbultad. Vill bara sova, helst ett år i streck. Oh energy, where art thou?

Jag orkar just sköta om en bebis som inte ännu är speciell svår att handskas med (äta, bajsa, sova, äta, bajsa, sova osv.), men lägg till en svartsjuk storebror som bara skriker efter UPPMÄRKSAMHET (äta, bajsa, sova + läsa böcker, mamma kom och ut och leka, mamma leka bilarna, mamma det ena mamma det andra, och en massa trotsanfall på det) och jag bara ääääääähhhh, orka orka orka.

Oh gosh, vad har jag gett mig in på?

Min bebis är en liten blodigel

Jag är jätte lättad att amningen börjat så bra, men efter att i fyra dygn ammat mer eller mindre med 1,5 timmes mellanrum, dygnet runt, är jag inte bara ganska trött utan börjar också ha ganska så ömma boobs. Mina bröst blöder, bokstavligen. Aj aj aj.

Här ännu en nöjd, nybadad bröstmisshandlare.

En magisk natt

Varning: detta är ett mycket känslosamt inlägg, de som är allergiska för överdrivet myspys kan alltså sluta läsa direkt. Mest för min egen del, ifall minnet skulle svika, vill jag ändå skriva detta. 

Lillebror kom alltså världen på måndag kl 22:05 efter en snabb och fin förlossning. Jag hade blivit igångsatt kl 12 på dagen (först sattes en sk. balonki, och på eftermiddagen fick jag ännu piller), men vid kl 19 hade jag ännu inga känningar och skickade således hem mannen, samtidigt som jag själv tänkte gå och lägga mig på avdelningen. Nytt försök imorgon, var tanken liksom.

Klockan halv åtta kom ett tu tre första sammandragningen, och kvart över åtta, när jag stod i allrummet och bredde kvällssmörgåsar åt mig, gick vattnet. Då blev värkarna också intensivare, och en timme senare var jag redan nere i förlossningssalen. Jag hann precis få epidural, då det redan var dags att krysta (va? redan? var min första tanke, jag hade ju föregående förlossning i minnet och var förberedd på en lång och smärtsam natt), och efter några krystningar (aldrig har jag gjort något med större koncentration än att krysta ut detta barn, var så fokuserad, och är så stolt att jag lyckades hålla huvudet kallt hela vägen) var han ute.

Och sen, en sekunds oro, säg att han andas, säg att han skriker, och direkt efter det, det ljuvligaste ljudet jag någonsin hört, samtidigt som barnmorskan (hon var fantastisk förresten) lyfter upp honom på mitt bröst. Det var så perfekt och han var så perfekt och han tittade genast på oss med sina stora ögon.

Och sen var det som ett stort lugn skulle ha lagt sig över förlossningssalen, alla rörde sig i slow motion, belysningen var dämpad, och vi fick bara njuta. Barnmorskan plockade med sina saker, hämtade te och smörgåsar (det var på något sätt så viktigt med te och smörgåsar, senast glömdes det bort i all tumult och drama och jag faktiskt gick oäten i närmare två dygn innan någon fattade att fråga om jag var hungrig. Te och smörgåsar kommer hädanefter alltid att symbolisera att allt är bra nu), och vi fick ta all den tid vi ville. Babyn orkade t.o.m. suga lite på mitt bröst också.

Ett par timmar senare fick vi flytta oss upp till barnsängsavdelningen, och jag hade turen att få ett eget rum. Mannen åkte hem, för han skulle ta emot storebror nästa morgon, så babyn och jag fick vara första natten alldeles på tumis.

Så medan ett mörkt sommarhelsingfors (t.o.m. utsikten från vårt rum var så vacker just då) började vakna till en ny dag, har en euforisk och lycklig mamma i lugn och ro fått lära känna sin pigga lilla bebis. Mest låg vi bara och tittade på varann, men vi har också ammat (stort tack till den ljuvliga nattsköterskan som med mycket vänligt men bestämt grepp fick amningen att funka nästan på första försöket) och till slut somnat tätt intill varandra.

En alldeles, alldeles magisk sommarnatt.

Lycka

Nu är vi hemma, hela familjen. På måndagkväll, kl 22:05 kom lillebror till världen, 3498 g tung och 52 cm lång. Allting gick snabbt och så fantastiskt bra att jag blir alldeles gråtfärdig (av lycka) när jag tänker på det. Fick uppleva precis en sådan förlossning som jag drömde om, och timmarna efteråt var just så rofyllda och ljuvliga som jag hoppades att de skulle vara. Är helt salig och så oändligt tacksam.

Sista måltiden

Frukost på Ekberg. Nu orkar jag föda fast hela veckan.