En magisk natt

Varning: detta är ett mycket känslosamt inlägg, de som är allergiska för överdrivet myspys kan alltså sluta läsa direkt. Mest för min egen del, ifall minnet skulle svika, vill jag ändå skriva detta. 

Lillebror kom alltså världen på måndag kl 22:05 efter en snabb och fin förlossning. Jag hade blivit igångsatt kl 12 på dagen (först sattes en sk. balonki, och på eftermiddagen fick jag ännu piller), men vid kl 19 hade jag ännu inga känningar och skickade således hem mannen, samtidigt som jag själv tänkte gå och lägga mig på avdelningen. Nytt försök imorgon, var tanken liksom.

Klockan halv åtta kom ett tu tre första sammandragningen, och kvart över åtta, när jag stod i allrummet och bredde kvällssmörgåsar åt mig, gick vattnet. Då blev värkarna också intensivare, och en timme senare var jag redan nere i förlossningssalen. Jag hann precis få epidural, då det redan var dags att krysta (va? redan? var min första tanke, jag hade ju föregående förlossning i minnet och var förberedd på en lång och smärtsam natt), och efter några krystningar (aldrig har jag gjort något med större koncentration än att krysta ut detta barn, var så fokuserad, och är så stolt att jag lyckades hålla huvudet kallt hela vägen) var han ute.

Och sen, en sekunds oro, säg att han andas, säg att han skriker, och direkt efter det, det ljuvligaste ljudet jag någonsin hört, samtidigt som barnmorskan (hon var fantastisk förresten) lyfter upp honom på mitt bröst. Det var så perfekt och han var så perfekt och han tittade genast på oss med sina stora ögon.

Och sen var det som ett stort lugn skulle ha lagt sig över förlossningssalen, alla rörde sig i slow motion, belysningen var dämpad, och vi fick bara njuta. Barnmorskan plockade med sina saker, hämtade te och smörgåsar (det var på något sätt så viktigt med te och smörgåsar, senast glömdes det bort i all tumult och drama och jag faktiskt gick oäten i närmare två dygn innan någon fattade att fråga om jag var hungrig. Te och smörgåsar kommer hädanefter alltid att symbolisera att allt är bra nu), och vi fick ta all den tid vi ville. Babyn orkade t.o.m. suga lite på mitt bröst också.

Ett par timmar senare fick vi flytta oss upp till barnsängsavdelningen, och jag hade turen att få ett eget rum. Mannen åkte hem, för han skulle ta emot storebror nästa morgon, så babyn och jag fick vara första natten alldeles på tumis.

Så medan ett mörkt sommarhelsingfors (t.o.m. utsikten från vårt rum var så vacker just då) började vakna till en ny dag, har en euforisk och lycklig mamma i lugn och ro fått lära känna sin pigga lilla bebis. Mest låg vi bara och tittade på varann, men vi har också ammat (stort tack till den ljuvliga nattsköterskan som med mycket vänligt men bestämt grepp fick amningen att funka nästan på första försöket) och till slut somnat tätt intill varandra.

En alldeles, alldeles magisk sommarnatt.