Back to reality, part II

Mannen är tillbaka på jobb och jag har överlevt första dagen ensam med båda barnen. Är mycket, mycket trött men kan väl summera att det gick helt okej. Alltings a och o är förberedelser; lunchen måste finnas färdig att bara värmas i mikron, rena kläder skall finnas i skåpet, wc-pappret eller blöjorna får inte ta slut, helst ska dom finnas på rätt ställe rätt tid, osv, osv. Man får inte slappa en enda sekund utan tanken måste hållas skarpare än en kniv och du ska vara steget före ungarna hela tiden, annars tar två-åringen över makten på två röda.

Låter nästan som jag skulle beskriva en krigszon eller nåt annat undantagstillstånd men nej, detta är min vardag. And I will survive.

En stilla sommarmorgon

Medan mitt sällskap för veckoslutet tar igen sig efter att ha hållit låda mellan 04:30 och 08:00 imorse, har jag njutit av den vackra, tysta sommarmorgonen och förundrats över att det bara är två månader sedan jag senast var ensam hemma med lillebror (fast då var han ännu i min mage). Hur kan två månader kännas som en evighet?

Och även om jag känner mig så trött, så trött nu just, har jag det ändå så oändligt mycket hellre så här; en sussande liten bebis bredvid mig vinner lätt en klumpig gravidmage hundra gånger om.

Fredag

Dagarna dom rullar på. Vi sover ännu också ganska hackigt, och även om jag varje kväll bjuder lillgossen på ersättning så sover han sällan så länge som tre timmar i sträck. Ibland gör han det, men oftast inte. Nåväl, jag känner att jag på något sätt håller på att finna mig i mitt öde, och försöker hålla humöret uppe trots att det bara susar i huvudet av trötthet. Sova hinner man sen senare, visst?

På dagens viktkontroll på rådgivningen visade det sig att de täta amningarna verkligen också gett resultat, bebis hade på en och halv vecka gått upp hela 685 gram i vikt, och det lär vara ganska mycket det. Hälsovårdaren var mycket nöjd. Så någon brist på mjölk borde han inte lida av.

En (för en kort stund) mätt och belåten liten cirkusdirektör.

Idag gjorde hela familjen ett besök på Iso-omena. Vi avverkade såväl bibban, matbutiken som några klädbutiker, och hör och häpna; jag lyckades t.o.m. köpa ett par byxor och några t-shirts, åt mig själv. Det gjorde mig mycket glad och för en stund kände jag mig nästan lite pigg.

Storebror älskar bibban. Det gör mig lite stolt för speciellt under min studietid så var jag en riktig bibbanörd som i stort sett bodde på bibban. (Varför känner man sig alltid lite glad och stolt om barnen visar intresse för samma saker som man själv, förresten?)

Imorgon åker storebror till landet tillsammans med pappa, så lillebror och jag får vila upp oss i lugn och ro hela veckoslutet. Nästa vecka väntar nämligen den brutala verkligheten, då mannens pappaledighet är slut och jag blir ensam hemma med båda småpojkarna. Oh joy.

Det blev en dag på landet

Jag vet inte vad som hände eller hur vi lyckades men plötsligt befann vi oss på lande.

Då bebis bestämde sig för att sova så gott som hela dagen (havsluften gjorde sitt?), hann vi andra gå på promenad och plocka såväl blåbär som kantareller.

En skön dag, som avslutas på bästa sätt hemma i egen säng. Övernattningsäventyret får tillsvidare vänta.

Man, I feel like a woman?

Alla dessa kroppsvätskor så här efter en förlossning. Mjölk som sprutar ur brösten i tid och otid, blodet från ni-vet-varifrån och så ännu mängder av svett som kroppen tycks orka producera. Alltså yäk.

Är det nu man ska känna sig som någon sorts urmoder? Jag vet inte, jag känner mig mest ofräsch och fast det är jättemysigt med liten bebis och amning och allt det där så väntar jag nog lite i smyg på att min kropp ska bli min egen igen.

Mommo to the rescue

Då jordgubbssäsongen är som bäst och frysen gapar tom men vårt hushåll bara försöker överleva från en dag till en annan och jordgubbsplock verkligen inte känns som det viktigaste i prioritetsordningen, då är man tacksam åt mommo som erbjuder sig att gå och plocka ett ämbar bär åt oss. Nu återstår bara att få hela lasset in i frysen.

En liten utflykt

Vid läkarkontrollen inför hemfärden från Kvinnis förra veckan tyckte läkaren att lillebror darrade lite på handen, så idag åkte vi in för en ny kontroll, mest för att kolla att skakningarna upphört (det tycks vara ganska vanligt att nyfödda darrar lite). Som väntat, upptäckte läkaren inte mera något darr. Så skönt.

När vi en gång lyckats med konststycket att packa in hela familjen i bilen, passade vi på att samtidigt göra en liten utflykt till havet. Det blev lunch vid Gäddviks Paviljong.

Inte så värst brydd av lunchståhejet runtomkring.

"Lillebror! Vill du ha glass till efterrätt?"

 

 

Det var så otroligt kiva att få se nåt annat än hemmets fyra väggar.

Jag tror att den här familjen definitivt ska försöka göra lite mera utflykter hädanefter, det gjorde så gött för både magsäck och själ att få komma ut och lufta sig lite.