Hemmamamma igen

Så var vi tillbaka i den vanliga vardagen igen. Känns nästan som om den slagit mig i huvudet, så trött är jag efter bara två dagar. Wilhelm är hopplös; han slår och skuffar och sparkar och buffar Max så mycket som han kommer åt, och då han märker att jag håller på att tappa förståndet så slår han några gånger till. Max är förstås grinig och ledsen, och börjar gråta bara han ens ser Wilhelm närma sig eller hör hans röst. Det har alltså börjat jättebra och jag saknar inte alls tillbaka till jobbet. Nej nej.

Nå, vi får hoppas att det lugnar sig bara pojkarna (eller ens Wilhelm) fattar att det nu är jag som är hemma och pappa som är på jobb, brukar ju ta ett tag för honom att acceptera förändrade förhållanden. 

Men tills dess; käre gode hemmamammornas gudinna, gör så att jag klarar dessa nervpåfrestande dagar och veckor utan att flippa totalt. Tack.

Så här snällt lekte dom ändå tillsammans vid sandlådan en dag. I ungefär en minut.