Sömnlös

Max sovande blir en allt större fars för varje natt som går. Han sover bara om han får ligga tätt, tätt bredvid mig, och också då skall det ätas med 1-2 timmars mellanrum. Med andra ord sover vi uselt, och det börjar nu kännas hos mig som värk i axlar, rygg, nacke och huvud. Att det susar i huvudet av trötthet, det kunde jag ännu på något sätt leva med, men värk...det gör mig sur som en citron. Och det i sin tur gör att eftermiddagarna och kvällarna med trotsiga storebror är en ren pina. 

Fast det som jag egentligen saknar allra, allra mest, är att få ens en halvtimmes egentid på kvällen före läggdags. Att båda pojkarna skulle sova samtidigt en liten stund, så att jag fick äta kvällsmål och varva ner mentalt förrän nattrumban börjar. Hinna få tanken ikapp, kanske läsa någonting en liten stund. 

Men nej, Max sover dock och endast med mig bredvid sig, så då går jag och bär omkring på honom tills jag själv måste sova. Det spelar ingen roll att vi har strikta rutiner varje kväll, man kan t.o.m. få honom i säng för en liten lur där vid 20-snåret, men att han skulle inleda sin nattsömn då? Nejnej. 

Idag skall vi på zonterapi, igen. Om jag inte missminner mig sov han nämligen lite bättre ett tag efter att vi varit där senast, så jag ger det ännu ett försök. Om det fungerar går jag dit fast varje vecka under de följande åren, bara vi får sova.

Utflykt

Vi börjar äntligen fatta att det egentligen är ganska skönt att Wilhelm inte längre sover dagssömn. Då Max för tillfället inte heller har någon rytm är vi ju fria att göra vad vi vill, när vi vill, på dagarna.

Så idag efter lunch åkte vi iväg på utflykt till Pirttimäki friluftsområde. Vi har senast varit där för ett år sedan, och då var Wilhelm lite för liten för att få något ut av deras fina gymnastiklekplats, men nu funkkade det perfekt. Han klättrade, balanserade, hoppade och snurrade så ivrigt att han inte ens märkte att det öste ner av någon sorts regnslask. Lite korv och äppelbitar på det och utflykten var perfekt, i Wilhelmska mått. Och inte en enda raivare, varken när vi skulle åka iväg, när vi väl var där, eller ens när vi skulle åka hemåt. Halleluja, då var det verkligen en perfekt utflykt, också i mina mått mätt.

22 minuter

Så länge sov han. Hopplöst, det här att få en bebis att sova. Nå, han är iallafall nöjd och glad (och pigg, då).

Fredagsgöra

Vi började dagen med lek på systers och kusinernas gård. Tänk, bara en dryg månad sedan senaste fredagmorgonlek, men nu är syrran inte längre gravid utan istället sussar en liten bebis i vagnen (som dessvärre inte kom med på bild). Och Max har ju vuxit ganska mycket också, när man tänker efter.

Sedan kom vi hem och medan Wilhelm på eftermiddagen åkte med sin pappa till dagis för att gå på farsdagskaffe, tog Max och jag en powernap. Efter det kände jag mig så utvilad att jag orkade baka mockarutor tillsammans med Wilhelm. (Meddelande till min mamma: jag sätter halva plåten i frysen för ett par dagar och tar med dom sen på söndag!)

Nu: Torka aldrig tårar utan handskar, del 2 av 3. Såg första delen för ett par dagar sedan och blev helt hooked. Så vackert, så sorgligt, så fantastiska typer. Tolv dagar till finns alla tre avsnitt ännu att se på svtplay.

Och så hoppas vi dessutom att Max sover minst 58 minuter till (hahhaa, as if).

Mamma på vift

Igår var det äntligen dags. För att vara ärlig var jag slutligen inte så sprillans ivrig, då jag visste att Max inte är så förtjust i att äta från flaska. Så istället för en helkväll med middag, drinks och sedan konsert (vilket var den ursprungliga planen) blev det för min del att amma här hemma, sedan hoppa i bilen (tack till min bror som ställde upp som chaufför!) och åka rakt till Hartwall Arenan. Jag hann fram precis samtidigt som  J.Lo, phew. 

Och vilken show hon bjöd på! Det var verkligen värt såväl pengarna som besväret, och när jag knappa tre timmar senare satt i taxin på väg hem var jag trött men lycklig. Det gjorde nog så gott att få se något annat än hemmets fyra väggar ens för några timmar, och t.o.m. mina barn ser sötare ut idag än de gjorde igår. 

Männen hade dessutom klarat sig fint här hemma, Max hade som väntat vägrat flaskan men slutligen ätit 70 ml mjölk serverat med sked och sedan somnat. Det bådar ju gott ifall jag får för mig att ta några timmar ledigt någon annan gång igen.

Max fyra månader

Max blev förra veckan fyra månader gammal, och idag var det dags för rådgivningsbesök. Vågen visade dryga 8 kg, och han mäter 68 cm i längd. Han hade kommit lite ner på kurvan och landade precis på nollsträcket på vikt/längd-kurvan. Jag anade lite att det var så då han nu haft lite längre pauser i sitt ätande. Men det lär inte skall vara någon fara, utan är väl bara helt normalt att viktökningen planar i något skede.

Vi har övat att äta lite potatispuré ett par dagar men det vill sig inte riktigt, han vet liksom inte vad han ska göra och får bara kväljningar tills han slutligen spyr. Också det lär vara helt normalt och tyder väl mest på att han inte är riktigt mogen för vanlig mat ännu. Så vi övar oss i lugn och ro, eller kanske t.o.m. pausar för några dagar, får se.

Vår hälsovårdare är så ljuvlig, då jag själv ställde mig på vågen (vi äger ingen våg, och vill inte ha en heller, men jag brukar passa på då jag ser en våg någonstans) var hon, utan att se vad vågen visade, orolig för att jag tappar för mycket i vikt, "för i detta skede är det viktigt att inte gå ner för mycket i vikt". Det var så roligt att höra, även om det verkligen inte är ett problem för mig just nu (snarare hänger de där sista, ökända fem gravididtetskilona segt kvar). 

Annars kunde min flunssa, vädret och lite strul på jobbet (att orka engagera sig med jobbegrejs då man är mammaledig...alltså äääh, men det hjälps inte) kanske få en lite nedstämd men jag försöker hålla fiilisen uppe,  det hjälper ju inte att bara gnälla. Så på hemvägen från rådgivningen svängde jag in via blombutiken och köpte lite blommor, det piggar alltid upp. Det är ju dessutom Svenska Dagen och allt.

Så liten ännu

Nu då det finns en ännu mindre i huset tycker jag lätt att Wilhelm är och ska vara så stor, men nog är han ännu liten. Igår kunde vi lämna Max en stund hos svärisarna, och åkte iväg till Finlands finaste lekpark belägen på Kirjurinluoto i Björneborg, bara Wilhelm, mannen och jag. Så dyrbar tremistid, och vad roligt vi hade det. Wilhelm var så, så lycklig och njöt oerhört av att få ha vår bådas fulla uppmärksamhet. Sedan orkade han vara en lite gladare storebror resten av kvällen igen.