Kiitos ja anteeksi

Jag säger det rakt ut: jag är totalt opålitlig just nu. Be mig inte om någonting. 

Förra veckan hade jag lovat att rasta grannens hund före läggdags. Max skrek hela kvällen och jag glömde förstås bort hela grejen och märkte inte ens att hundens husse skickat ett par meddelanden där han undrade när jag kommer. Ikväll var det meningen att jag skulle träffa en gammal vän för första gången på länge men blev tvungen att avboka då jag insåg att jag annars inte hinner få allt fixat till jul. Och idag på förmiddagen skulle jag hälsa på syster och leka lite med Ida men vår natt och morgon kråtade till sig så att Max och jag helt enkelt inte kom iväg. Och hade drömt om att träffa lite vänner nästa veckoslut men nu vågar jag inte mera komma överens om någonting då jag är rädd att jag kommer att glömma bort det, alternativt försena mig från alltihopa. Så då är det bäst att inte lova någonting alls.

Jag vet att det är en dålig excuse men jag tänker skylla blott och endast på denna typ:

Vaddå, skyller du på mig? Se nu hur oskyldig jag ser ut?

Då han skriker eller gnäller (vilket han gör ganska många timmar per dag) slutar min hjärna fungera totalt, och då han inte skriker är jag så trött att inte min hjärna orkar fungera alls. Det känns som om jag inte har något begrepp om tid mera, och varje gång vi har en tid att passa blir jag hysteriskt stressad. Vissa dagar går fint, andra är totalt kaos, och man vet aldrig på förhand hurdan nästa dag, eller ens timme, blir. Därav den stora svårigheten att försöka planera saker.

Den här hösten skulle vi inte ha genomlevt utan hjälp och stöd från familj, vänner och bekanta. Jag vill så väldigt gärna vara en god vän tillbaka men nu just blir det bara fel, allt jag försöker mig på. Så kära vänner, när vårt liv har normaliserats och vi fått nätter och dagar att fungera och min hjärna återhämtat sig, då ska jag vara en bättre vän, jag lovar. Hoppas ni står ut med mig tills dess.

Bonusjulgrej

Jag hade egentligen redan bestämt att vi i år inte skulle baka pepparkakor här hemma, tänkte att Wilhelm inte brukar vara så intresserad av att baka och att ingen ändå äter av dom, att vi är så trötta att vi sparar energin till annat.

Men sedan gick jag idag förbi frysdisken i matbutiken och plockade av en stunds ingivelse åt mig ett litet paket pepparkaksdeg. Fick helt enkelt fiilis att baka, och pepparkaksdoften är ju ändå bara för härlig. Så det blev ett litet pepparkaksbak i alla fall. Och Wilhelm var ju hur ivrig som helst, så det blev ett riktigt lyckat bak. Kanske det också var för att jag inte kände någon press, utan det blev som en liten bonusjulgrej, liksom. Sen gjorde vi det ännu extra juligt genom att baka med tomteluvorna på.

n

Fredag

I ärlighetens namn brukar jag vara lite rädd och stressad för fredagarna. Då är Wilhelm hemma från dagis och tanken var ju att det skulle vara en mysig hemmadag men hittils har fredagarna mest varit en pina. Wilhelm brukar vakna före kl 7, och då brukar jag känna att jag knappt hunnit sova en blund (vilket oftast inte är så långt från sanningen), dessutom är det som om också Wilhelm är trött då ännu för hon brukar vara grinig och bråkig genast från morgonen. Morgongröten blir en fars, i något skede vaknar Max och börjar kräva sitt, då senast får Wilhelm fullständig hepuli och så här håller det på tills mannen kommer hem och jag står med gråten i halsen och funderar om Wilhelm sen också borde gå hela fem dagar i veckan på dagis. 

Tills idag. En glad Wilhelm väckte mig halv åtta (!), jag var trött men inte övertrött (minns inte ens hur natten var? Kanske tre-fyra matningar? Helt okej i alla fall, eftersom suset i huvudet inte var totalt överlumpande), vi smög tyst ner och hann både koka och äta gröt och smörgås och sedan lekte Wilhelm för sig själv (!) medan jag hann bläddra igenom tidningen (!). Halv nio vaknade Max glad (!) och jag vågade t.o.m. duscha (!;har aldrig tidigare vågat duscha då båda barnen varit hemma för Wilhelm har varit så opålitlig och gett sig på Max så fort han haft en chans), och under tiden satt Wilhelm och läste bok åt Max (!!!!!). Och mitt flow fortsatte hela dagen och vi hade det faktiskt riktigt mysigt och kiva; på eftermiddagen träffade vi våra vänner B och T och gick och köpte ett nytt matbord (!) och tittade på Stockas julfönster i Hagalund och drack kaffe och saft och bulla och sedan fick Wilhelm välja en bil åt sig för idag lärde han sig att snyta sig (!! Halleluja. Som jag väntat.) och jag hade i en stund av irritation och desperation gått och lovat honom en bil bara han snyter sig. Fast det var det värt, han var så stolt och glad, och det var jag med (tror jag fortsätter med hota och muta -linjen hädanefter också då det här slutade så bra). 

Kan det på riktigt, på riktigt, vara sant, detta? Att vårt liv inte mera bara är gråt och skrik från morgon till kväll, utan att vi alla ryms under samma tak och faktiskt har lite roligt ibland? Amazing.

En glad pojke som börjar vara den bästa storebror man kan tänka sig. Som jag väntat.

Min mamma tycker att Max alltid ser förvånad ut, och hon har nog rätt. Fast visst blir man ju förundrad då man får prova sin nya matstol för första gången.

....det gick bra först men sen säckade han ihop som en fällkniv. Tror han inte är riktigt färdig för matstolen ännu.

Max fem månader

Dagarna rusar iväg med dop, dagisjulfest (det var så himla fint och rörande. Wilhelm var förstås duktigast av alla) och snölekar och även om jag stundvis är så trött att jag fäller en tår eller två så har vi egentligen haft det ganska...roligt, faktiskt.

Max blev fem månader gammal förra veckan, och igår var vi till rådgivningen. Han väger ganska exakt 8,5 kg och är 69 cm lång. Grönsakspuréer (lunch) och kvällsgröten äts med stor aptit, och jag planerar att snart införa också middag i schemat, då det en gång ser ut att smaka. Och dessutom drömmer jag ju om att nätterna skulle bli bättre. För tillfället somnar han för det mesta helt okej 20-21-tiden, kan sova t.o.m till kl 02, men sen blir det hackigt. Förra natten åt han fyra gånger mellan kl 02 och 08. Och så vill vi ju inte ha det. 

Femmånadersdagen till ära vände han sig från rygg till mage, och om han ligger på parketten kan han långsamt, långsamt dra sig framåt med armarna. Han kan alltså, om han vill, men helst ligger han bara på rygg och betraktar världen, eller allra helst storebror som busar och leker.

Och storebror, ja. Som varit så svartsjuk, så svartsjuk och som i många månader bara velat slå och sparka lillebror, som härjat och trotsat och retat gallfeber på oss. Det är som om poletten äntligen trillat ner hos honom; lillebror är här för att stanna, trots det har jag min mamma och pappa kvar, och egentligen är ju lillebror en ganska kul typ. Ingen får Max att kikna av skratt på samma sätt som Wilhelm gör, han har så många roliga trix och orkar underhålla i det oändliga. Också annars har Wilhelm under de par senaste veckorna varit så reipas (kommer inte på ett bättre ord på svenska, duktig är ganska nära men ändå inte), han berättar långa berättelser och hittar på komplicerade lekar både för sig själv eller med oss andra i familjen involverade, och har varit mycket gladare än på länge. Visst trotsar han ännu också och kan dra raivare för någon bagatell men i det stora hela känns det inte så angstigt mera. Läste någonstans att det kan ta upp till sex månader för det äldre syskonet att anpassa sig till ett syskons ankomst och det tycks stämma för vår del i alla fall.

Jag vågar nästan inte tro att det är sant, men mina pojkar börjar faktiskt vara ganska bra kompisar redan.

Mina boys. Som man allt oftare får på samma bild.

Fest

Fast man är trött och durrig och knappt har koll på vilken årstid som är på gång lönar det sig ibland att skarpa och kämpa lite och t.ex. ordna en liten överraskningsfest. Trots enorm trötthet idag var det nog värd all möda, lite omväxling i vardagen var nog precis vad som behövdes. Och fast det var en fest i ganska lite skala så jag tror att både födelsedagsbarnet (min man) och gästerna var nöjda.

PS. Tack B! I could not have done it without you.

Horrornatt och tankarna på snurr

Så var det igen dags för en sömnlös natt, just när vi efter tre bra nätter hade vågat andas ut.

Vad var det som nu gjorde att Max inte kunde sova utan bara gråter och gnyr, eller nästan ylar? Var det glöggen, eller jultårtorna? Eller den där ena biten rågbröd som jag inte kunde låta bli att
äta till kvällsmål? Eller var det sen också kvällsgröten som han fick för andra dagen i rad, även om den inte förorsakade någon reaktion kvällen innan? Och är det i så fall havren, eller Nutrilon Peptin som hans mage inte gillar?

Jag blir helt snurrig av alla tankar på mat, känner hur musten rinner ur mig och blir till slut alldeles matt. Man vet i alla fall att man är riktigt desperat när man fem på morgonen ber till gud, allah, buddah och vem som helst att "snälla, gör så att mitt barn sover, gör så att vi får sova".

Lillajul

Vilken fin början på december. Snö, snälla barn (jo, på riktigt, ingen ironi här), glögg, jultårtor och Agneta och Linda som sjöng julsånger och den här dagen överträffade på en gång alla förväntningar gällande hela julen. Det finns alltså hopp om att julen kanske blir helt stämningsfull och rolig trots allt.

Wilhelm ville förresten sen heller inte äta sin jultårta. Och inte pepparkaka heller. Några russin var allt han ville ha, och glögg då ("Varm saft! Jippii!"). Sötsaker är bara inte hans grej, och vackert så.