Visst är jag ju fortfarande himlastormande lycklig och glad för att allt gått så bra och att jag nu har två fina, friska pojkar, men det kan eventuellt hända att den allra största adrenalinruschen börjar lägga sig. Just nu är jag nämligen bara så, så trött.
Jag som dagen efter förlossningen kände att jag kunde ha sprungit en halvmaraton direkt, känner mig nu för varje dag som går mer och mer mörbultad. Vill bara sova, helst ett år i streck. Oh energy, where art thou?
Jag orkar just sköta om en bebis som inte ännu är speciell svår att handskas med (äta, bajsa, sova, äta, bajsa, sova osv.), men lägg till en svartsjuk storebror som bara skriker efter UPPMÄRKSAMHET (äta, bajsa, sova + läsa böcker, mamma kom och ut och leka, mamma leka bilarna, mamma det ena mamma det andra, och en massa trotsanfall på det) och jag bara ääääääähhhh, orka orka orka.
Oh gosh, vad har jag gett mig in på?
Människa, du måste få hjälp! Ingen ska behöva fixa allt detta ensam så där genast. Nu är tiden då du bara ska behöva ligga och dricka kaffe och äta bullar och amma bebisen. Nu ringer du tvärt gubben eller någon annan som kan underhålla 2-åring. Och detta säger jag bara därför att jag själv drabbades av förlossningsdepression senast då jag envisades med att vara så himla duktig och klara allt själv. Se så, nu ringer du!
SvaraRaderaJo, mommo och mofa är här nu! Och förra natten fick jag sova t.o.m ett tretimmarspass utan avbrott, så nu orkar jag en dag framåt igen. Men du har rätt, man ska passa sig och inte vara så duktig hela tiden (fast jag VILL ju att allt ska vara normalt, skulle inte vilja vara såhär trött och energilös, fast då kanske vila är det enda som hjälper? knepigt dethär ;)).
SvaraRaderaVila, vila, vila. Bra tv-program, bulla, snälla ord och mera vila. Ett besök hos frissan, McDonalds eller massören brukar heller inte slå fel. :)
SvaraRaderaNicke är hemma, ring honom så tar han de stora boysen på Seat tur;) så får du vara ifred med blodigeln :) och snart får du ju komma hit och bli uppassad;) Puss
SvaraRadera