Medan mitt sällskap för veckoslutet tar igen sig efter att ha hållit låda mellan 04:30 och 08:00 imorse, har jag njutit av den vackra, tysta sommarmorgonen och förundrats över att det bara är två månader sedan jag senast var ensam hemma med lillebror (fast då var han ännu i min mage). Hur kan två månader kännas som en evighet?
Och även om jag känner mig så trött, så trött nu just, har jag det ändå så oändligt mycket hellre så här; en sussande liten bebis bredvid mig vinner lätt en klumpig gravidmage hundra gånger om.
Åh, vad gullig! Det är så himla avväpnande med en bebbe som sover sådär med armarna upp.
SvaraRaderaTyvärr händer det ganska sällan nuförtiden ;)
SvaraRadera