Supermamman

Idag tänker jag verkligen ge mig själv en klapp på axeln. Jag har nämligen låtit Wilhelm måla. Jag är kanske den minst konstnärliga människan på hela denna planet och jag avskyr kladd och rådd (och att måla och rita), men nånting inom mig sade att jag kanske borde ge Wilhelm en chans. Vem vet, kanske han sina okonstnärliga gener till trots är nästa Van Gogh?

Here we go. Notera den djupa koncentrationen.

 

Mer färg, helst skulle han ha hällt ut färgen rakt från burken men där tog min givmildhet slut.

Alla färger i en salig röra, både på pappret och i burkarna. Men fint blev det. Observera även mitt fina alster, med äpplen (?) och allt.

Kanske, kanske vågar jag göra det här på nytt nån gång. Dessutom hann jag laga middagen färdig medan Wilhelm släppte lös sin kreativitet, och det är ju alltid trevligare att laga mat när någon inte hänger en i benet och skriker efter uppmärksamhet.