Äntligen!

Wilhelm och jag har idag firat lördag på tumis, och efter en mycket gnällig vecka, då mina nerver varit på helspänn, har vi äntligen haft en riktigt rolig dag.

Vi började dagen med att åka in till Helsingfors för att äta brunch med några vänner, och det blev en perfekt utflykt. Bussresan var mycket spännande och gossen satt som ett ljus hela vägen, och väl framme gick vägen till Fazers som en dans, då det fanns så många spännande bilar och spårvagnar att beskåda. Också brunchen gjorde ett djupt intryck, gossen åt som en häst och jag skämdes nästan för att jag inte behövde betala för honom. Två timmar orkade han sitta, det var nästan värt en applåd! Hemresan klarade vi fint, trots lite trötthet i luften, och hemma sov vi båda två timmars päikkäre.

På eftermiddagen har vi ännu klarat av butiksbesök och utelek i ett par timmar, och nu, då gossen sover sött igen, väntar en härligt hömppäfilm (Midnight in Paris, mannen vägrar att se den så jag måste passa på nu när jag är ensam).

Perfekt lördag, också mina öron är nöjda över att ha fått ha en paus från allt vad gnäll heter, ens för en dag.

Graviditetsnytt

Idag går vi in i vecka 26 (25+0 idag alltså). Jag har en jäkla foglossning som gör att jag knappt kan sätta på mig strumporna, långa promenader är uteslutna. Annars mår jag bra, magen växer så det knakar och jag ser framför mig hur jag kommer att vagga fram på sommaren, trots att jag kämpar med att äta hälsosamt och röra på mig varje dag.

Egentligen känner jag att jag börjar tappa greppet, skulle bara inte orka vara så noga hela tiden, och sötsuget blir större för varje dag som går. Helst av allt skulle jag vilja slänga upp fötterna på sofflocket och äta en stor skål med glass och mycket chokosås. Varje kväll. Jag tycks ju svälla oberoende av vad jag äter eller inte äter, så varför inte bara ge upp? 

Fast igår på gymet (jo, vaikka tekee kipeää, niin ei haittaa, dit har jag ännu orkat masa mig fast inspirationen är minus hundra) tyckte en dam att min mage var så himla liten för att "bara" ha dryga tre månader kvar. Skulle någon ha sagt så åt mig under min första graviditet skulle jag säkert ha blivit ledsen men nu blev jag bara innerligt glad, sååå stor kan jag alltså inte vara (ni andra får säga vad ni vill, damens ord kommer jag alltid att minnas med värme ändå).

Här ännu bildbevis på dagens mage:

Wilhelm ville också vara med på bild.

Hur stereotypa är inte vi

Jag står hemma och steker köttbullar medan mannen är och köper en ny bil.

Först tänkte jag att vi skulle göra tvärtom, för att hålla oss i tidens anda liksom, men sen kom jag fram till att jag egentligen inte bryr mig ett smack om vilken bil han köper, bara den har fyra hjul och en motor och att hela familjen rymms in i den. Köttbullarna däremot, blir perfekt bara på mitt sätt (dvs. tillräckligt genomstekta, helst lite torra, och passligt små).

Mannen å andra sidan, sätter sin själ och sitt hjärta i detta bilbytarprojekt, medan köttbullar bara är någonting som mättar magen en liten stund.

Vi är så gammalmodiga att jag nästan skäms (fast hur dumt är inte det, då bägge parter är nöjda med arbetsfördelningen?).

Trädgårdsmommon har vaknat ur vinterdvalan

Vårens första uteplantering:

Okej, inte kanske det vackraste arrangemanget jag åstadkommit, men en god start i alla fall.

Vår, vår, välkommen härliga vår!

Vårlekar när de är som bäst

Och samtidigt övar sig mamma på att använda den "nya" kameran (alltså införskaffad i januari men har inte orkat ta itu med att lära mig den förrän nu).

Mindre lyckat

Var och hälsade på till jobbet för att skriva lite papper om den kommande moderskapsledigheten, och passade samtidigt på att besöka bankkontoret för att uppdatera mina banktjänster, med Wilhelm i släptåg givetvis.

Ojojoj. Har skrivit på en bunt med papper som jag inte ens hann kasta en blick på, eftersom min tid gick åt till försöka stoppa gossen från att demolera precis hela kontoret. Han var bokstavligen som en orkan, hölls inte stilla en endaste sekund. Visste inte om jag skulle gråta eller skratta, till sist valde jag det bättre alternativet och slutligen låg både han och jag i en hög på golvet och gapskrattade.

Månne jag någonsin får tillträde till min egen arbetsplats igen?

Favorit i repris

Noux var som nämnt ingen hit i Wilhelms ögon, och fast jag redan tvivlade på om överhuvudtaget någonting är roligt i hans ögon, så finns det i alla fall en sak som imponerar på honom, tydligen gång efter gång, och det är mumin.

Igår fick vi nämligen gå på muminkonsert i Hagalund, och till skillnad från i julas, då konserten avbröts redan efter en halvtimme för att förstöras av en tråkig Lucia (enligt Wilhelm då), varade konsterten nu nästan en hel timme.

Och det var helt perfekt. Gossen hoppade och dansade, hojtade och tjoade, men blev inte heller ledsen när det tog slut. Som bonus fick han ännu skaka hand med muminmamman, och då var lyckan total.

Åh, om man kunde få gå på barnkonsert varje vecka, vad glada och harmoniska vi skulle vara då.