Då mannens ben äntligen börjar vara i sådant skick att han vågar gå på det, och hela den stora familjen på tre personer äntligen var samlad ett veckoslut, fick vi i morse för oss att ha en mysdag i Noux. Lite promenad i den vackra naturen, lite korvgrillning, lite saft och bulla, sånt som gör en avslappnad och låter kiva liksom.
Hahhhaaahhaaahaaaa.
Hahahhhahahhahahhaa.
So not. Efter fem steg gav Wilhelm upp, "tillbaaaaaaka Fooooorden!!" och vägrade gå ett endaste ett steg. Vi hade på något sätt tänkt att han nog orkar gå de ca 500 metrarna till korvgrillningsplatsen, men tji fick vi. Vi lirkade, mutade, försökte få honom att tävla mot oss ("vem är först vid det där trädet"), och tillslut kom vi fram, 45 minuter senare (mannen försökte bära honom vissa stunder, men si ni, det passade inte gossen heller).
Då trodde han ju att han skulle få korv på momangen, vilket ju inte var fallet då man först måste hämta ved, sedan göra upp eld och slutligen vänta på en någolunda glöd. Det var en sann fröjd att vänta (jag hade tänkt att vi lite skulle titta oss lite omkring, kanske hitta något roligt att leka med, njuta av utsikten, osv., nu efteråt kan jag inte annat än skratta åt mina rosenröda drömmar). Med korven äntligen i handen var han nöjd just så länge som han åt, men sedan väntade ju nästa rolighet: att promenera tillbaka till bilen. Aaaaaaargh.
Nå, hem kom vi, hela äventyret tog bara fyra timmar, och jag gör om det tidigast om 10 år.
Jag börjar ha lite slut på idéer för vad man kunde göra med en stundvis omöjlig 2-åring, kanske jag bara borde ge upp? Vad vi än försöker göra blir det bara skrik och bråk, spända nerver och dålig feelis. Grejen är bara att jag själv är så innerligt uttråkad på att stå här på vår egen gård i ur och skur, och skulle så gärna vilja ha ens lite, lite variation. Men det kanske inte är lägligt att önska sig sånt i detta livsskede. Som man ligger får man bädda, eller hur det nu for.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar