Egentligen känner jag att jag börjar tappa greppet, skulle bara inte orka vara så noga hela tiden, och sötsuget blir större för varje dag som går. Helst av allt skulle jag vilja slänga upp fötterna på sofflocket och äta en stor skål med glass och mycket chokosås. Varje kväll. Jag tycks ju svälla oberoende av vad jag äter eller inte äter, så varför inte bara ge upp?
Fast igår på gymet (jo, vaikka tekee kipeää, niin ei haittaa, dit har jag ännu orkat masa mig fast inspirationen är minus hundra) tyckte en dam att min mage var så himla liten för att "bara" ha dryga tre månader kvar. Skulle någon ha sagt så åt mig under min första graviditet skulle jag säkert ha blivit ledsen men nu blev jag bara innerligt glad, sååå stor kan jag alltså inte vara (ni andra får säga vad ni vill, damens ord kommer jag alltid att minnas med värme ändå).
Här ännu bildbevis på dagens mage:
| Wilhelm ville också vara med på bild. |
Håller med damen! Och så länge du orkar gå till gymet är det ju ingen fara. Och ät du glass med chokosås, lite måste man ju få töja på "reglerna", du är ju gravid!
SvaraRaderaTack Carina ;) Jo, ibland måste man unna sig nåt gott, det tyckte faktiskt t.o.m. också Barbro senast som jag var hos henne. Men ändå får jag morkkis varje gång, och blir stressad att babyn blir för stor för att pressas ut, även om jag VET att lite gott nu och då inte gör så stor skillnad.
SvaraRadera