Var och hälsade på till jobbet för att skriva lite papper om den kommande moderskapsledigheten, och passade samtidigt på att besöka bankkontoret för att uppdatera mina banktjänster, med Wilhelm i släptåg givetvis.
Ojojoj. Har skrivit på en bunt med papper som jag inte ens hann kasta en blick på, eftersom min tid gick åt till försöka stoppa gossen från att demolera precis hela kontoret. Han var bokstavligen som en orkan, hölls inte stilla en endaste sekund. Visste inte om jag skulle gråta eller skratta, till sist valde jag det bättre alternativet och slutligen låg både han och jag i en hög på golvet och gapskrattade.
Månne jag någonsin får tillträde till min egen arbetsplats igen?
måndag 19 mars 2012
Favorit i repris
Noux var som nämnt ingen hit i Wilhelms ögon, och fast jag redan tvivlade på om överhuvudtaget någonting är roligt i hans ögon, så finns det i alla fall en sak som imponerar på honom, tydligen gång efter gång, och det är mumin.
Igår fick vi nämligen gå på muminkonsert i Hagalund, och till skillnad från i julas, då konserten avbröts redan efter en halvtimme för att förstöras av en tråkig Lucia (enligt Wilhelm då), varade konsterten nu nästan en hel timme.
Och det var helt perfekt. Gossen hoppade och dansade, hojtade och tjoade, men blev inte heller ledsen när det tog slut. Som bonus fick han ännu skaka hand med muminmamman, och då var lyckan total.
Åh, om man kunde få gå på barnkonsert varje vecka, vad glada och harmoniska vi skulle vara då.
Igår fick vi nämligen gå på muminkonsert i Hagalund, och till skillnad från i julas, då konserten avbröts redan efter en halvtimme för att förstöras av en tråkig Lucia (enligt Wilhelm då), varade konsterten nu nästan en hel timme.
Och det var helt perfekt. Gossen hoppade och dansade, hojtade och tjoade, men blev inte heller ledsen när det tog slut. Som bonus fick han ännu skaka hand med muminmamman, och då var lyckan total.
Åh, om man kunde få gå på barnkonsert varje vecka, vad glada och harmoniska vi skulle vara då.
torsdag 15 mars 2012
4D-ultra
Idag har vi varit och fått en sneak peak på lillisen i magen genom ett 4d-ultraljud. Då jag väntade Wilhelm var jag för stressad och nervös för precis allting så det blidde inget 4d-ultraljud då, så nu det var första gången för oss. Och visst var det häftigt att få säga hej till lillebror, och han fick säga hej till oss, bilderna är ju helt andra än med vanligt (2d?) ultraljud. Samtidigt fick vi bekräftat att allt fortfarande ser bra ut och att han växer som han skall.
Nu är problemet bara att jag inte vet hur jag skall orka vänta ännu ca fyra månader för att få träffa honom på riktigt. Ååh vad jag hoppas att allt ska gå bra denna gång, så att vi får honom i famnen på en gång sen. Vill vill vill.
Nu är problemet bara att jag inte vet hur jag skall orka vänta ännu ca fyra månader för att få träffa honom på riktigt. Ååh vad jag hoppas att allt ska gå bra denna gång, så att vi får honom i famnen på en gång sen. Vill vill vill.
onsdag 14 mars 2012
Tips
Hur man får en två-åring att älska tandborstningen ännu mera: sätt istället för barnets godissmakande tandkräm i misstag din egen Colgate super fresh with extra cooling crystals-grej och när barnet börjar gråta för att det bränner i den lilla munnen så är du bara: "tyst med dig, du vet att vi borstar tänderna varje kväll" och borstar frenetiskt på. Supermamman här hej, verkligen.
lördag 10 mars 2012
Lördagsmys i Noux
Då mannens ben äntligen börjar vara i sådant skick att han vågar gå på det, och hela den stora familjen på tre personer äntligen var samlad ett veckoslut, fick vi i morse för oss att ha en mysdag i Noux. Lite promenad i den vackra naturen, lite korvgrillning, lite saft och bulla, sånt som gör en avslappnad och låter kiva liksom.
Hahhhaaahhaaahaaaa.
Hahahhhahahhahahhaa.
So not. Efter fem steg gav Wilhelm upp, "tillbaaaaaaka Fooooorden!!" och vägrade gå ett endaste ett steg. Vi hade på något sätt tänkt att han nog orkar gå de ca 500 metrarna till korvgrillningsplatsen, men tji fick vi. Vi lirkade, mutade, försökte få honom att tävla mot oss ("vem är först vid det där trädet"), och tillslut kom vi fram, 45 minuter senare (mannen försökte bära honom vissa stunder, men si ni, det passade inte gossen heller).
Då trodde han ju att han skulle få korv på momangen, vilket ju inte var fallet då man först måste hämta ved, sedan göra upp eld och slutligen vänta på en någolunda glöd. Det var en sann fröjd att vänta (jag hade tänkt att vi lite skulle titta oss lite omkring, kanske hitta något roligt att leka med, njuta av utsikten, osv., nu efteråt kan jag inte annat än skratta åt mina rosenröda drömmar). Med korven äntligen i handen var han nöjd just så länge som han åt, men sedan väntade ju nästa rolighet: att promenera tillbaka till bilen. Aaaaaaargh.
Nå, hem kom vi, hela äventyret tog bara fyra timmar, och jag gör om det tidigast om 10 år.
Jag börjar ha lite slut på idéer för vad man kunde göra med en stundvis omöjlig 2-åring, kanske jag bara borde ge upp? Vad vi än försöker göra blir det bara skrik och bråk, spända nerver och dålig feelis. Grejen är bara att jag själv är så innerligt uttråkad på att stå här på vår egen gård i ur och skur, och skulle så gärna vilja ha ens lite, lite variation. Men det kanske inte är lägligt att önska sig sånt i detta livsskede. Som man ligger får man bädda, eller hur det nu for.
Hahhhaaahhaaahaaaa.
Hahahhhahahhahahhaa.
So not. Efter fem steg gav Wilhelm upp, "tillbaaaaaaka Fooooorden!!" och vägrade gå ett endaste ett steg. Vi hade på något sätt tänkt att han nog orkar gå de ca 500 metrarna till korvgrillningsplatsen, men tji fick vi. Vi lirkade, mutade, försökte få honom att tävla mot oss ("vem är först vid det där trädet"), och tillslut kom vi fram, 45 minuter senare (mannen försökte bära honom vissa stunder, men si ni, det passade inte gossen heller).
Då trodde han ju att han skulle få korv på momangen, vilket ju inte var fallet då man först måste hämta ved, sedan göra upp eld och slutligen vänta på en någolunda glöd. Det var en sann fröjd att vänta (jag hade tänkt att vi lite skulle titta oss lite omkring, kanske hitta något roligt att leka med, njuta av utsikten, osv., nu efteråt kan jag inte annat än skratta åt mina rosenröda drömmar). Med korven äntligen i handen var han nöjd just så länge som han åt, men sedan väntade ju nästa rolighet: att promenera tillbaka till bilen. Aaaaaaargh.
Nå, hem kom vi, hela äventyret tog bara fyra timmar, och jag gör om det tidigast om 10 år.
Jag börjar ha lite slut på idéer för vad man kunde göra med en stundvis omöjlig 2-åring, kanske jag bara borde ge upp? Vad vi än försöker göra blir det bara skrik och bråk, spända nerver och dålig feelis. Grejen är bara att jag själv är så innerligt uttråkad på att stå här på vår egen gård i ur och skur, och skulle så gärna vilja ha ens lite, lite variation. Men det kanske inte är lägligt att önska sig sånt i detta livsskede. Som man ligger får man bädda, eller hur det nu for.
måndag 5 mars 2012
Soul food
Hade en burk citronkvarg som höll på att gå ut så tog mig i nacken och stekte kvällspannkakor (pancakes) åt familjen. Mmmm, de blev just så maffiga och goda som jag drömde om. Skulle passa jättebra som frukost men tyvärr brukar vi vara så hungriga om mornarna att ingen varken orkar steka eller vänta på pancakes just då, därav kvällspannkakor. Receptet är en modifikation på detta recept.
ca 12 st maffiga pancakes blir det av:
3 1/2 dl vetemjöl
1 tsk socker
1 rejäl tsk bakpulver
1 burk citronkvarg (Valios smaksatta)
2 ägg
2 dl mjölk
Blanda ihop de torra ingredienserna. Rör ihop kvarg, ägg och mjölk till en jämn smet, rör ner mjölblandningen. Låt svälla en liten stund och stek små plättar på medelvärme (får vara ganska tjockt med smet). Avnjut med vispgrädde och färska jordgubbar (okej, vi åt med hallonsylt för att annat inte fanns tillhanda men nån gång ska jag äta dessa med grädde och jordgubbar, eller blåbär, eller hallon, eller kanske allra helst smultron, nu när jag tänker efter).
Mmmm, det var gött.
ca 12 st maffiga pancakes blir det av:
3 1/2 dl vetemjöl
1 tsk socker
1 rejäl tsk bakpulver
1 burk citronkvarg (Valios smaksatta)
2 ägg
2 dl mjölk
Blanda ihop de torra ingredienserna. Rör ihop kvarg, ägg och mjölk till en jämn smet, rör ner mjölblandningen. Låt svälla en liten stund och stek små plättar på medelvärme (får vara ganska tjockt med smet). Avnjut med vispgrädde och färska jordgubbar (okej, vi åt med hallonsylt för att annat inte fanns tillhanda men nån gång ska jag äta dessa med grädde och jordgubbar, eller blåbär, eller hallon, eller kanske allra helst smultron, nu när jag tänker efter).
Mmmm, det var gött.
söndag 4 mars 2012
En vecka (nästan) av överlevnad
Tänka sig, att mannens ben mirakulöst tillfrisknade på bara tre veckor, då han upptäckte att han hade en fyradagars arbetsresa framför sig. Så han lämnade kryckorna hemma och sprang till flyget, hemma blev en trött mamma och en gnällig två-åring. Oh joy.
Vi har stretat och stridit, sovit dåligt, ätit dåligt, gått ut när vi orkat, och mest har jag bara försökt parera gossens vansinnesutbrott då slagen haglat och sakerna flygit omkring. En kväll då jag fått honom i säng var jag så trött att jag bara satt på soffan i en dryg timme och glodde, orkade inte ens knäppa på tv:n eller datorn, för att inte tala om att masa mig i säng. Helt töttöröö.
Lite roligt hade vi mellan varven, under ett besök till Iso-omena då Wilhelm satt som ett ljus i sin vagn och tittade på medan jag provade byxor (jag märkte att det börjar spänna kring huvu då när byxorna spänner runt magen, alltså var det lika så bra att gå och köpa större byxor direkt för att ens eliminera en orsak till huvudvärk), och han kommenterade antingen "Mamma fiiiiiin" då byxorna satt bra, eller "Rrrrrrriktit dååååligt" för de byxor som knappt gick på mig. Sen gick vi på saft och kex efteråt bara för att fira att vi var sams.
Väl hemma slängde han en potta full med kisi i väggen, och så var den bra fiilisen som bortblåst. Tur att pappa kom hem några timmar senare och räddade situationen.
Idag får pojkarna ha en tumisdag, själv tänker jag fira att min tid som ensamstående är förbi genom att städa. Ensam, utan någon som går efter mig och råddar allt som jag just plockat upp. Lyyyyx.
Vi har stretat och stridit, sovit dåligt, ätit dåligt, gått ut när vi orkat, och mest har jag bara försökt parera gossens vansinnesutbrott då slagen haglat och sakerna flygit omkring. En kväll då jag fått honom i säng var jag så trött att jag bara satt på soffan i en dryg timme och glodde, orkade inte ens knäppa på tv:n eller datorn, för att inte tala om att masa mig i säng. Helt töttöröö.
Lite roligt hade vi mellan varven, under ett besök till Iso-omena då Wilhelm satt som ett ljus i sin vagn och tittade på medan jag provade byxor (jag märkte att det börjar spänna kring huvu då när byxorna spänner runt magen, alltså var det lika så bra att gå och köpa större byxor direkt för att ens eliminera en orsak till huvudvärk), och han kommenterade antingen "Mamma fiiiiiin" då byxorna satt bra, eller "Rrrrrrriktit dååååligt" för de byxor som knappt gick på mig. Sen gick vi på saft och kex efteråt bara för att fira att vi var sams.
Väl hemma slängde han en potta full med kisi i väggen, och så var den bra fiilisen som bortblåst. Tur att pappa kom hem några timmar senare och räddade situationen.
Idag får pojkarna ha en tumisdag, själv tänker jag fira att min tid som ensamstående är förbi genom att städa. Ensam, utan någon som går efter mig och råddar allt som jag just plockat upp. Lyyyyx.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)